IVF augusti 2018

Ser att det är ett tag sedan någon skrev i denna tråd, hittade den genom Google men vill så gärna höra med andra som går igenom samma sak.

Vi har för ungefär en vecka sen varit på info möte om IVF start augusti 2018, som för er andra på grund av deras sommaruppehåll. Det blir vårt första IVF försök efter över 2års väntan. Har ägglossning varje månad på en 25 dagars cykel så har vart en hel del "vanliga" försök utan att lyckas... Även mannen min är "problemfri" enligt läkaren, så vi har helt enkelt en otrolig otur och de har därför valt att gå direkt till IVF. Har fått sprutorna utskrivna och ska börja med dem i mitten på augusti, vilket är både spännande och stressande som tusan.

Då de inte kan hitta något direkt fel så får jag känslan av det kanske inte alls fungerar även med IVF, går konstant fram och tillbaka i hjärnan på mig att jag aldrig kommer att få bli mamma, samtidigt så börjar man gå upp i åldern och alla runt en får barn varannan dag känns det som. Hur lyckas man lugna ner sig själv så att man inte stressen sönder sig i sommar? Hur går det med väntan för er?

Jag är snäpet yngre än trådstartaren och får konstanta frågor om varför jag inte har barn, inte minst från min mans familj. Känns rejält jobbigt när man själv vill och folk utgår ifrån att det antingen är ett aktivt val, alternativt att de börjar ställa massa privata frågor. Min egen mamma är rätt så förstående, men gillar att påpeka hur lätt hon och alla andra kvinnor i familjen har fått barn, så hon är inte den första jag väljer att prata med.

Jag är snäpet yngre än trådstartaren och får konstanta frågor om varför jag inte har barn, inte minst från min mans familj. Känns rejält jobbigt när man själv vill och folk utgår ifrån att det antingen är ett aktivt val, alternativt att de börjar ställa massa privata frågor. Min egen mamma är rätt så förstående, men gillar att påpeka hur lätt hon och alla andra kvinnor i familjen har fått barn, så hon är inte den första jag väljer att prata med.