IVF augusti 2018

Hej! Jag har precis tillsammans med min sambo gjort en utredning. Och verkar som att vi behöver göra en ivf. Vi har försökt i 1,5 år utan resultat.

Men måste också vänta tills eftersom sommarhuppehållet. Det känns som en evighet dit. Jag vill så gärna bli mamma idag att de gör ont. Svårt att fokusera på annat när man redan väntat i 1,5 år.

Hej!

Tråkigt att höra att du precis som jag befinner dig i denna oerhört smärtsamma situation. Vad visade er utredning? (Om jag får fråga?)

I vårt fall är det jag som är ?problemet? eftersom att jag inte har ägglossning, sambon däremot fick höra att hans spermakvalité var jättebra.

Hur påverkar barnlösheten dig till vardags?

Tvärtom för vår del. Manlig faktor. Lite chockade av beskedet kanske, ingen av oss tänkte på att fråga om papper på resultaten. Vi kommer att fråga om provsvaren vid nästa besök.

Hur det påverkar mig till vardags, oftast håller jag humöret uppe och försöker tänka på annat. Men visst påverkar det mig. Jag har svårt att se andra gravida kvinnor.. jobbigt när folk undrar om barnfrågan. Jobbigt att inte riktigt ha någon mer utanför min sambo att bolla tankar med. Då jag vill hålla tyst om ev graviditet tills man kommit en bit på väg.

Min sambo ville ha katter, jag sa om ja inte blivit gravid inom sex månader så kan vi skaffa katter. Månaderna gick å de blev kattungar som precis nu fylt ett år. Fortfarande inget plus fårn vår sida. Jag funderade till och med på att ta kattungar på våra katter för att de inte blir nå andra ungar här...

SJ då?

Hur tar din sambo det hela? Pratsam eller sluten?

Bra idé med husdjur, sådant är alltid guld värt.

Då jag är lärare så är jag ständigt omgiven av barn och gravida kvinnor vilket stressar mig något otroligt. Både barnen och kollegor på jobbet frågar ofta om när jag ska skaffa barn och jag försöker ständigt att komma på ett bra svar som inte ska avslöja mig. När föräldrar kommer med gravidmage eller en barnvagn med en nyfödd i så dras all personal ditåt medan jag diskret försöker fly åt ett annat håll. Ibland undrar jag om allt detta är på väg att driva mig till vansinne eller om jag bara valt fel karriär..

Även jag har två katter, dock är de 11 och 13 år så de har hängt med ett bra tag. Utan dessa herrar (eller bebisar som jag alltid kallat dem) så hade jag nog inte stått ut. De gör det hela mer uthärdligt.

Jag och sambon tänkte från början hålla tyst om det hela med då jag behövde hjälp med sprutorna när han arbetade kväll så tvingades jag berätta för min mor och syster. De är båda väldigt stödjande och bra att prata med men under ruvardagarna hade de sämre tålamod än mig vilket fick mig att känna en extra stress.

Sambon däremot har under hela processen varit väldigt sluten. Vanligtvis är han pratsam om allt men just detta har han inte velat prata särskilt mycket om alls. Han påstår att det är för att det inte förändrar något att prata om det vilket i mina öron bara låter tokigt. Hans familj vet ingenting om situationen och hintar mycket om barn när vi reser till dem och hälsar på.

Ser att det är ett tag sedan någon skrev i denna tråd, hittade den genom Google men vill så gärna höra med andra som går igenom samma sak.

Vi har för ungefär en vecka sen varit på info möte om IVF start augusti 2018, som för er andra på grund av deras sommaruppehåll. Det blir vårt första IVF försök efter över 2års väntan. Har ägglossning varje månad på en 25 dagars cykel så har vart en hel del "vanliga" försök utan att lyckas... Även mannen min är "problemfri" enligt läkaren, så vi har helt enkelt en otrolig otur och de har därför valt att gå direkt till IVF. Har fått sprutorna utskrivna och ska börja med dem i mitten på augusti, vilket är både spännande och stressande som tusan.

Då de inte kan hitta något direkt fel så får jag känslan av det kanske inte alls fungerar även med IVF, går konstant fram och tillbaka i hjärnan på mig att jag aldrig kommer att få bli mamma, samtidigt så börjar man gå upp i åldern och alla runt en får barn varannan dag känns det som. Hur lyckas man lugna ner sig själv så att man inte stressen sönder sig i sommar? Hur går det med väntan för er?

Hej!

Va roligt med en ivf i augusti tråd!!

Jag har en liknande historia med våld och övergrepp i tidigare relation men är äldre än dig (36år) och kan säga att 32år är ingen hög ålder fertilitetsmässigt. Fertiliteten sjunker först vid 35års ålder. Så oroa dig inte över det. Man får till och med vara äggdonator fram till man fylller 36år. Med ivf kan det mycket väl bli så att du hinner få flera barn innan dess.

Vi gjorde också ivf i mars med nästan samma resultat. 3ägg och 1embryo som gav minus. Ska göra ivf igen i augusti. Har bestämt att prova alla försök vi får via Landstinget och förhoppningsvis få barn. Men pga jag svarade så dåligt på stimuleringen så har jag och min man kommit överens om att gå över till äggdonation om inte det fungerar.

Finns en sak jag tycker är bra med att vara lite äldre och det är att vid min ålder så tjatar ingen om jag ska skaffa barn för alla utgår från att jag är steril. Däremot har jag fått höra mycket tjat i er ålder. Jag har däremot inte blivit utsatt för press från familjen. Min mamma fick upprepade missfall och förstår lika bra som oss att barn är inte något man skaffar utan kanske får om man har tur.

Anledningen till ivf är kraftig nedsatt spermieantal hos min man. Gjorde icsi i mars. Läkaren tjatade att jag skulle göra en icsi i maj men jag var så psykiskt och fysiskt medtagen efter förra försöket så jag orkade inte.

Ska skriva som min man sa... "längtan är längtan oavsett man har barn sen innan eller inte". Han längtar inte mindre eller är mindre ledsen för att det inte blivit nått bara för att han har barn sen tidigare. Tror det är samma sak för din man. Han är med på allt till och med blodproverna under ivfen. Enda jag är sjukt besviken på honom för är att han vägrar sluta snusa och röka och enbart vill göra det när jag blir gravid. Hur har era män gjort?

Jag är snäpet yngre än trådstartaren och får konstanta frågor om varför jag inte har barn, inte minst från min mans familj. Känns rejält jobbigt när man själv vill och folk utgår ifrån att det antingen är ett aktivt val, alternativt att de börjar ställa massa privata frågor. Min egen mamma är rätt så förstående, men gillar att påpeka hur lätt hon och alla andra kvinnor i familjen har fått barn, så hon är inte den första jag väljer att prata med.

Jag är snäpet yngre än trådstartaren och får konstanta frågor om varför jag inte har barn, inte minst från min mans familj. Känns rejält jobbigt när man själv vill och folk utgår ifrån att det antingen är ett aktivt val, alternativt att de börjar ställa massa privata frågor. Min egen mamma är rätt så förstående, men gillar att påpeka hur lätt hon och alla andra kvinnor i familjen har fått barn, så hon är inte den första jag väljer att prata med.