Vågar jag ha egentid?

Låter som en jättebra idé. Varför skulle det inte vara det? Ett fantastiskt bra tillfälle för pappa, som är borta om dagarna, att knyta band till babyn.

Och du kommer att känna dig mycket gladare och piggare när du kommer hem.

Flera kompisar till mig har gjort liknande ex tränat någon timme två kvällar i veckan. En gick en keramikkurs etc. Win-win för alla.

Det går hur bra som helst :) Det är bara klokt om du kan se till att få egen tid, då orkar du mer som mamma.

Låter jätteskönt för dig att få komma iväg och göra något annat på regelbunden basis, och toppen för pappan att få mer egentid med sitt barn! Det är lätt att den som inte är föräldraledig känner sig lite som tredje hjulet i böjan när man inte riktigt haft chans att lära känna den lilla ordentligt ännu.

Mamman och pappan är lika värdefulla föräldrar. Om barnet inte är beroende av amning så finns det ingen anledning att tro att hon skulle vara mer trygg hos dig än hos pappan.

Däremot är frågan om barnet är vant vid pappan? Om hon bara har fått vara hos dig sedan födseln så kan det ju bli problematiskt att plötsligt lämna över. Ni kan i så fall vänja barnet långsamt vid att vara hos pappan.

Pappan har tagit henne när hon varit ledsen förut och tröstat samt matat så ska få bra :)

Hon är ?lätt? och sover som en ängel på nätterna så är inte trött.. får dåligt samvete lite pga av det haha! Vad ska jag med Tid till mig själv för? Jag är inte trött och trivs riktigt bra med henne... blev inte alls lika tungt som jag trott men det är för hennes nattsömn som ju kan ändras

Tycker det låter som en utmärkt idé! 

Toppen ide och du ska absolut inte ha dåligt samvete! Allt du gör för ditt egna välbefinnande gör dig till en bättre mamma.

Jag hör er :) som sagt litar jag på pappan och Han är en jättebra pappa! Var det ingen av er som tyckte att det var jobbigt att ?lämna? barnet?

Jag hör er :) som sagt litar jag på pappan och Han är en jättebra pappa! Var det ingen av er som tyckte att det var jobbigt att ?lämna? barnet?

Jag förstår dig. Jag tyckte det var svinjobbigt att vara ifrån första barnet i början. Alla mina mammahormoner skrek att jag inte fick lämna honom ens för en liten stund. Att det var mig han behövde- ingen annan. Jag försökte komma iväg till gymmet men det var jobbigt rent känslomässigt.

Med andra barnet gick det mycket lättare. Då var hon mer med pappan redan från början så att jag kunde gå iväg på egen hand med storasyskonet. Sen började jag jobba tidigare också så pappan har fått ta det mesta hemma. Det yngsta barnet är mer präglad av sin pappa än av mig. Det är både en lättnad och lite av en sorg att inte vara nr1.

Tack Alla!

Ok. Jag åkte på aktiviteten (sola, säg vad ni vill om det)

Känslor: ok! Jag och hemmet ser ut som 7 svåra år meeeen så får det vara. Jag täckt i ersättning, bröstmjölk, lite fett hår, svettig pga 28 grader i lgh och lite allmänt ofräsch. Slänger på mig en annan tröja och låtsas som att det regnar, ska ändå inte träffa någon jag känner!

10 min senare: Ser tåget rulla in; typ fjärilar i magen? Varför gör jag det här? Varför ska jag åka så långt? (Ca 15-20 min bort känns som 15-20 mil). Vad fan håller jag på med? Jag vänder. Nähä nu är jag visst inne på tåget. Min bebis ÄR safe med sin pappa! Förnuftet och känslorna samarbetar INTE. Nu är jag lugn igen, lugnare åtminstone. Gud så tomt det känns!

20 min senare: shit! Framme redan! Nu måste jag av. Ska skynda mig till lokalen. Det är nära jobbet så skiter det sig lånar jag en bol och dundrar hem snabbare än snabbast! ANDAS!

25 min senare: håll håll håll aj Aj aj!! Världens längsta sträcka dit tydligen

(Känns som 1timmme senare men är 3 min) inte ens framme! Ser iallafall lokalen

40 min senare: liknande känslor som ovan + är det inte klart snart?! MEN jag måste sätta ljud på telefonen om han ringer?? Hur tänker jag?? Tänk om jag missat mitt livs viktigaste samtal nu?? Förlåter aldrig mig själv! *phuh ingen har ringt*

45 min: ok, 3 min kvar. *börjar planera hur man ska klä på sig igen* bh, linne, tröja, brallorna samtidigt som tröjan på något sätt och skorna på, BAM ut! Jäklar. Missade tåget, får glatt vänta 15 min. Gjorde jag rätt eller gjorde jag fel? Förnuftet säger rätt men känslorna är tveksamma fast börjar luta lite åt andra hållet. Glad(are) mamma = gladare bebis! Och hon mår BRA!

60 min senare: ok, kan faktiskt passa på att gå LUGNT och undvika håll igen pga kan ändå inte påverka när tåget kommer.

66 min senare: 6 min till tåget kommer. Ska Njuta av svalkan samt lyssna på musik (när gjorde jag det sist?) pusta ut!

72 min senare: yes tåget här! Äntligen

80 min senare: ja men det gick bra. Lagom tid att vara borta 1a gången och lagom avstånd!

Overall:faktiskt inte så farligt även om det verkar så i texten haha! Det här gör jag igen men INTE för ofta! 2 eller 3 gånger MAX per vecka!

Hemma: det hade gått bra, lite kinkig men löste sig med ersättning

Tips till alla i samma läge; var redo, stressa inte. Jag däremot är en sån som MÅSTE tvinga mig själv till ?läskiga? saker annars händer ingenting