Hur fördelar ni er tid med bebisen

Min sambo och jag var hemma samtidigt med barnet ca 1 år. Turades om försökte avlasta varandra, var aldrig nå diskussion om det. Han gjorde saker med henne på egen hand och jag med.

Men så tänker jag med, att när han är borta så mycket, så borde han vilja vara med henne. Men det är ändå telefonen som är prio ett. Men annat är det om vi är hos vänner eller tar med henne in till stan. Då är han Årets Pappa, vill vara den som bär och gullar högljutt. Han får så många blickar från andra tjejer då, typ "åååhh en sån pappa"...
Jag kan också titta på telefonen iband under amningen ska jag erkänna med. Men då är det några minuter som försvinner i dygnet när jag ändå har henne mesta tiden.

Lite så jag tänker också, Han vill gärna ha två barn till. Jag tänker att kanske hjälper han till mer då, eftersom arbetsbördan kommer öka, men risken är ju att han gör minimal insats där med. Därför är jag kluven till att skaffa fler barn, även om jag vill ha syskon. Nu kan jag ändå klara mig själv.
När han sover om förmiddagen så går jag oftast på promenad med lillen i sele, går på cafe, köper glass och har kul på egen hand. Då brukar han skicka sms och fråga lite surt varför jag gick iväg ensam utan han.
Ensam kan jag klara mig bra med den lilla, men med två eller tre. Hur har du det? Lever du ensam med dom nu?

Jo absolut, framför allt ekonomin var ett hett ämne efter som jag kräver stor trygghet ekonomiskt och han tycker det är okej att tjäna pengar för dagen. Men det blev inte som det var sagt. Jag borde påminna honom då=)

Han vill ha barn, gärna fler nu.
Men jag tänker, hur kan man låta bli när hon är så söt. man borde VILJA vara med hela tiden.

Jo men nu vill ha inte vara med henne och han vill inte avlasta dig. Det säger en hel del om hur han egentligen känner för er :( Jag kan nästan garantera dig att du blir ensamstående om du skaffar fler barn med honom. Han vill inte vara med ett barn, varför tror han att han vill vara med tre barn?

De flesta pappor vill vara med sina barn så mycket dom kan.

Vill du ha fler barn som får växa upp med en pappa som inte bryr sig om dom?

Jag kan nästan garantera att TS kommer vara ensamstående även om hon inte skaffar fler barn med honom. Ingen vettig människa accepterar att pappan agerar vuxenbebis några längre stunder.

Lägg in dottern till honom varje morgon kl. 09.

Jag upplevde som att män har det svårt att slappna av och njuta tiden med små bebisar. - det är i alla fall min erfarenhet:

Min man var exakt som din när första barnet var under 1 år: var upptaget med telefonen/film och även om jag gav dottern åt honom lekte han med ena handen med henne, och med andra handen med telefonen. Det blev bättre så småningom när dottern växte. När hon var 1,5 kunde han gärna leka o mysa lite med henne.

När andra barnet föddes upplevde jag samma sak. Han ägnade inte många minuter åt honom. Tills sonen fyllde ca 1,5 år var det sällan han kunde leka med honom. Det var dessutom så konstigt för pappan sysslade mycket med första barnet men nästan inget med den minsta.

Nu är barnen 2,5 och 3,5 åriga och pappan engagerar sig mycket. Så snabbt han kommer hem från jobbet tar han dem iväg till lekplats osv. Han utnyttjar varje möjlighet/tillfälle att slippa gå till jobbet och få vara hemma med barnen några extra timmar. (Han hatade röda och lediga dagar när barnen var bebisar - tyckte de var meningslösa)

Idag kan han prioritera telefonen vissa dagar när han känner inte något vidare lust att leka med barnen. Men det händer ytterst sällan.

Så visst TS det kan vända!

Jag kan ju tänka mig att det handlar om våre personligheter också. Jag är mer introvert, han mer extrovert. Jag kan ligga och mysa med bebisen, titta och leka med miner, massage, titt-ut och sådant en 5 månaders uppskattar. Jag ser alla hennes små mimiker som har tusen nyanser och tycker att det är fantastiskt. Pappan är mer som en buffel, han är högljudd och tar plats. Kanske är det så som föregående säger, att det ändras med tiden när han hittar sin plats i relationen. Han blir den som springer omkring på stökiga skräniga lekplatser (vilket jag hatar). 
Eller så är det ett önsketänkande från min sida, eftersom jag inte alls vill separera. Lilltjejen skiner som en sol de gånger han leker med henne. Nästan så jag blir svartsjuk, då jag tillbringar så mycket tid med henne.