Anonym (1) skrev 2018-06-28 12:14:33 följande:
Såklart det blir bättre med sömnen! Har en son på strax över ett år och han sover för det mesta hela nätter. Självklart är alla barn olika och kan ha sömnsvårigheter länge så det finns ju ingen garanti på något.
Det som vi tyckte funkade bra för vår son och hans sömn var att skapa tydliga rutiner ganska tidigt. När han var 4-5 månader började vi införa regelbundna sov och mattider på dagarna. Hade han sovit dåligt en natt och var extra trött försökte vi hålla honom vaken tills hand första middagsvila som brukade vara omkring kl 10. Känns som om det gjorde så att han inte kom in i ett dåligt mönster igen inför nästkommande natt.
Min äldsta var två år innan hon sov en hel natt. Min yngste sov många timmar på natten ganska tidigt. Reagerar dock på ordet sömnsvårigheter. Små barn brukar inte ha skaffat sig en dygnsrytm på vuxnas vis, att de sprider ut sitt äta-vill ha kroppskontakt - utforska lite (om så bara med blicken) -sova (och gråta/skrika när något fattas) är normalt. Som du skriver själv varierar det mellan olika barn. Det går förstås bra att prova olika sätt men kanske inte att förvänta sig omedelbar succé. Långt ifrån självklart att alla 4-5 månaders t ex klarar att äta på schema (många helammas t ex fortfarande då (vet inte om det var så med din bebis eller om h*n fick ersättning som är stabbigare och mättar mer) och äter olika vid olika tillväxtspurter).
TS: Både jag och min man var hemma mycket de första åren med barnen och jag slapp gå hålögd till jobbet när barnen var ett-två år, annars hade jag kanske klagat mer. Annars tror jag det uttjatade rådet om att vila när bebisen gör det är bäst. Och att sköta sin egen mat, få dagsljus och friskluft och röra på sig (behöver inte vara mammagympa eller gym, barnvagnspromenad räcker långt). När jag fick min äldsta saknade jag struktur på hemmalivet. Frukosten kunde bli kallt te på eftermiddagen iklädd nattlinne. Jag gjorde just inte mycket men gick omkring och var småstressad över vad jag tyckte att jag borde hinna. Just nattlinnet var kanske ingen katastrof men det är lätt att missköta sig själv. (Hade väldigt jobbig amning de första månaderna, det tröttar ju också.) Det funkade bättre när jag stålsatte mig att göra de här sakerna. OK, bebisen kanske behöver blöja och äta när man tänkt äta. Fine, då äter man tnär bebisen ätit, fått blöja och inte gallskriker. Det är inte hela världen om det blir en timme senare, men det får inte bli två eller tre och man får inte börja med annat emellan för att hjärnan är mosig och man glömmer/felprioriterar. Som föräldraledig hinner man äta frukost, om det så är kall gröt. Man hinner steka ägg till lunch eller äta gårdagsrester, man hinner gå ut och gå med barnet. Man hinner sova, om man verkligen tar den där stunden att snusa med bebisen och inte tror att det behöver dammsugas just då. Särskilt om man skippar eller schemalägger mobiltelefon/dator, de stal oerhört med /sov/tid och energi upptäckte jag även om jag först tyckte att de var min avkoppling när bebisen väl sov. Behöver barnet mycket kroppskontakt kan det hjälpa att ha det i sjal mot kroppen (jag hade inte ens lyxmodellen utan en obekvämare över ena axeln, bärsele klarade aldrig min rygg). Har man energi över till att gå på aktiviteter och liknande, fint, (jag gjorde det inte när mina var några månader men upptäckte väl inte heller sådant i närområdet som jag ville prioritera.). Bedöm själv hur mycket energi du har och vad du vill lägga den på.
Då får jag kommentaren "Det är BARA att vänja sig! Så här kommer det vara de kommande 20 åren, HAHAHA..."
Verkar som att många barn på ett till några år har sovtider kring typ 19-07, det låter jättebra. Hoppet stiger här! Och ja, det är faktiskt trams :)