Du oroar dig för mycket. Alla barn är olika. Det kan komma senare, eller inte alls. Min är 10 månader och som längst har jag kunnat låta hennes pappa ha henne i 20(!!!!) minuter. När jag är i samma rum...... Alla andra är uteslutet. Skulle göra vad som helst för några minuters ensamhet!
Han har varit hemma MED mig i ett halvår. Han har gjort allt han kunnat, men det går inte alls. Ingen annan kan hålla henne. Men det kanske är något jag lärt henne också? Eller så är barn olika.
BVC säger iallafall att det inte beror på oss, utan snarare att vi fått en väldigt envis och tykänslig bebis Går korta stunder när jag inte är med. Han försöker avleda med lek och mat, går bra en stund men det slutar alltid med gråt och skrik. När vi gör saker på varsitt håll är hon snäll i vagnen en stund innan hon typ kommer på att mamma är borta.
Spelar ingen större roll egentligen, mer än att det vore trevligt att få lite tid för sig själv. Den tiden kommer den också såklart. Med mitt inlägg ville jag berätta för TS att det kunde varit värre än att hennes bebis inte är rädd för andra människor.
Ska man Tvinga bebis till att vara med pappa när den skriker lungorna ur sig gång på gång eller ska man låta pappan ta många av de andra bitarna som minst är lika viktigt.
Eller hur menar du då är den Rätta uppfostran?