Du oroar dig för mycket. Alla barn är olika. Det kan komma senare, eller inte alls. Min är 10 månader och som längst har jag kunnat låta hennes pappa ha henne i 20(!!!!) minuter. När jag är i samma rum...... Alla andra är uteslutet. Skulle göra vad som helst för några minuters ensamhet!
Att pappan (som borde vara lika mycket förälder som du är) inte kan ta henne är något ni lärt henne. Jag gissar på att han inte varit föräldraledig en minut och att han inte tagit sin del av ansvaret.
Ja, det är absolut något du lärt henne. Gör ni allt tillsammans? Går och handlar ihop, umgås med vänner ihop, uträttar ärenden tillsammans mm. När ni gör olika saker, tar pappan barnet ibland då? Vad händer i så fall när du inte ens är i samma hus som barnet.
Ska man Tvinga bebis till att vara med pappa när den skriker lungorna ur sig gång på gång eller ska man låta pappan ta många av de andra bitarna som minst är lika viktigt.
Eller hur menar du då är den Rätta uppfostran?
Om pappan hade varit mer delaktig från start, hade det varit lättare. Pappan skulle varit ensam mer med barnet.
När min dotter var liten tog hennes pappa nästan mer hand om henne än jag gjorde, han tog henne på natten, då han hade sovmorgon (jag pumpade ur), han bar på henne mest när hon hade kolik och skrek, tog ensamma promenader med henne. Jag var och tränade, var med kompisar, handlade själv från start, på så sätt lärde sig min dotter att vara hos sin pappa från början.
Vid 4-5 årsåldern var hon dock lite mammig, var lite svårt att lämna på dagis, men då var det ju dagispersonalen hon var ledsen att stanna hos.
Idag är hon 11 år.