Hängde med min snart 17 åring ..
Förlåt för riktig novell men när jag började skriva så blev det nästan som terapi.
Vill på intet sätt skrämma er för det behöver INTE bli som det blev för mig. Istället förvarna så ni vet vad som KAN hända och DU som mamma är förberedd. Min sambo som var med både hemma och hos läkaren var då inte det... Jag vill bara förvarna för jag hade önskat att jag fått information om hur det kan vara för en del då jag skulle göra en abort så hade jag kanske inte blivit så rädd. Vill också berätta att det är något jag ångrar så fruktansvärt mycket men har efter fem år landat i att det var inte rätt tid för oss och att det var rätt beslut just då.
Jag valde också att göra det hemma och blev hemskickad med fyra tabletter jag skulle föra upp i underlivet. Bara det kändes konstigt. Fick med mig en stark smärtstillande tablett och vanlig ipren och Alvedon. Tog dessa en halvtimme innan som rekommenderat och sedan började helvetet. Jag hade fått höra att det skulle göra ont, som en kraftig mensvärk. Det gjorde det inte. Jag blev jätteyr, febrig och började kräkas av smärtan. Det var som om jag hade krystvärkar och magsjuka samtidigt. Jag spydde, krystade, grät, blödde mängder, bajsade (både på toaletten och i duschen när det blev för jobbigt att sitta upp) på samma gång! Den mest intensiva smärtan höll i sig i ca 2 timmar och sen klingade det sakta av. Hade ont i ett dygn men de där två timmarna är de värsta i mitt liv. Sambon fick städa hela badrummet då jag kaskadspytt för fjärde gången. Det gick inte att hålla inne. Och det var i v 6 så det var inte stort det som skulle ut. Blödde intensivt i en vecka men inte så att jag blödde igenom en binda på 4 timmar. Fick dock gå upp och byta under natten. Klumparna var som mest när jag hade så där ont men kom även tjocka tjocka blödningar under 4 dagar sen blev det som en riklig mens.
Ta tabletterna MINST en timme innan! Jag spydde som sagt upp allt då läkaren sagt en halvtimme innan för mig. Hade alltså ingen smärtlindring alls. I efterhand när jag pratat med en annan läkare (kvinnlig) så sa hon att en del svarar så på cytotec (tror det var det iaf) och att jag upplevde riktiga förlossningssmärtor. Haha så jag vet iaf vad jag har att vänta mig om vi nu lyckas bli gravida igen.
Är så fruktansvärt besviken på att jag inte fick någon info alls om hur det kunde bli! De viftade bort det hela, som om det "bara var att gå hem och invänta en mens". Det var den jobbigaste upplevelsen vi någonsin gjort tillsammans. Och läkaren sa att jag kunde göra det själv! Jag hade bara varit en liten blöt fläck om jag inte fått stöd av min sambo under tiden! När han ringde till kvinnokliniken när jag var som värst så sa de att det är vanligt med smärta och att vi kunde ju komma in om vi ville. Hur då? Jag kunde ju inte ens röra mig från duschen. Väntade ut det hela för att jag tänkte vi kunde åka in sen när jag kunde röra mig men sen var jag så besviken på det som min sambo sagt att de sagt så ville inte in och ligga där. I efterhand hade det dock kanske varit bra att åka in eftersom jag blev så dålig och yr.
Nu är min upplevelse en riktig skräckhistoria och jag har två kompisar som också gjort en abort och det blev inte alls samma för dem. Vill bara som sagt att ni ska veta innan vad som kan hända. Du behöver ju inte berätta det här för henne för jag hade då blivit rädd om jag visste innan men det är verkligen jättebra att du är förberedd och kan vara ett bra stöd. Sen tänker jag att det är vanligt att ångra sig efteråt och det är normalt. Jag har som sagt landat i mitt beslut om att just då med de förutsättningar vi hade var det inte rätt för oss.
Skönt att hon har dig med sig! Fint att du finns där för henne :) hade jag varit i hennes ålder hade min mamma också funnits där och varit ett bra stöd! Tveka inte att ringa in om hon blir yr, illamående och får svåra smärtor. Och hoppas att jag inte skrämt dig, bättre att vara förberedd för det värsta och hoppas på det bästa :)