Även vi började hösten 2015. Sista äggplocket var på dagen två år efter första besöket för insemination. Nu har det äntligen tagit sig, men som ni säger, frågan är om man hade gett sig in i leken om man vetat hur tufft det skulle vara.
Värst har varit alla försök, kort och gott. Att inte lyckas. Höra att det ser bra ut men ändå inte lyckas. Och se alla omkring få barn på löpande band.
Åh, vad tråkigt. Förstår att det varit tufft! Då använder ni donerade spermier?
Ja, det kändes bra att inte behöva vänta så länge. Tycker också det är schysst att inte allt behöver vara skrivit i sten utan att det finns en viss flexibilitet.
Mina känslor är också väldigt upp och ner. Vissa dagar är jag så ledsen över att det blev såhär och att det ska vara så svårt gör oss att få bilda familj. Vi har inte heller haft det så lätt i relationen och under en period hade vi så svårt att nå varandra att vi separerade och pratade om att skiljas. Men vi löste det och kom närmare varandra och fick en bättre förståelse och har arbetat mycket med hur vi kommunicerar.
Vi hade det tufft i perioder redan innan. Mycket på grund av mitt mående på grund av pms:en. Han hade svårt att acceptera att jag inte kunde styra över det. Jag gjorde allt jag kunde med olika gynekologer, mediciner, kosttillskott, träning, samtalskontakter osv. Samtidigt som han tyckte att jag inte gjorde något. Kunde inte längre äta p-piller när vi försökte bli gravida och det hade hjälp bra innan.
När vi började med IVF påverkade hormonerna mig mycket negativt. Han pratade om detta på samma sätt som med pms:en: att jag inte ansträngde mig tillräckligt mycket för att må bra. Det var väldigt hårt och till stor del orättvist och gjorde att jag så att vi kanske skulle skilja oss. Han tog det väldigt hårt och flyttade, vägrade i stort sett att kommunicera under flera månader och lade all skuld på mig. Det var en otroligt tuff period.
Hehe... nu fick du en halv livshistoria... :)
Jag har insett i vuxen ålder att hormonerna förmodligen har förstört betydande delar av mitt liv. Haft problem med återkommande depressioner och olika former av destruktivt beteende sedan tonåren. Dock väldigt svårt att veta säkert vad som hänger ihop. Jag mår oftast bra nu.
Pms:en brukar hålla i sig från ägglossning till mens. Så cirka 2 veckor per månad. Mitt mående påverkas mycket under den tiden och jag kan bli allt från förbannad till självmordsbenägen, utan synbar anledning. Nuförtiden är det oftast lättare då jag har bra koll på vad som händer, varför och hur jag kan hanteta och kommunicera kring det.
Jag förstår ju att det blev väldigt jobbigt för honom med. Men jag tänker inte försvara honom. Jag tycker fortfarande inte att han betedde sig bra. Vi har pratat väldigt mycket om det och överhuvudtaget hur man kan kommunicera och förstå varandra bättre. Han ser annorlunda på det nu och har även fattat att hans beteende inte var ok.
Å spännande. Vad olika dagar det kan bli fast vi typ började samtidigt! Äggplocket kan ju kännas väldigt olika, o även olika för samma person om man gör der flera ggr. Vill inte skrämma upp dig men vill ändå va ärlig. Mitt gjorde väldigt ont. Grät mig igenom hela processen. Det va skitjobbigt. Fick ut 10 ägg. Återföring på onsdag on d inte ringer o säger lördag istället. Hör av dig när du vet när ditt blir :)
Precis! I början kändes det typ inte så mkt. Yes tänkte jag! Sen började helvetet.. när
Börjar du med dina sprutor?
Mer nypande. Men känner verkligen att det är ett nål liknande instrument som sticker där inne. För mig kändes det knappt som att dom hade bedövat området i mig :/.. MEN så behöver det ju inte vara !! Var kommer ni ifrån?
För att lugna dig lite: jag hade ett jättebra i princip smärtfritt äggplock. Gjorde ont (men hanterbart) när hon satte lokalbedövningen men det gick fort + att jag precis fått morfin då så var lite snurrig. Ingen smärta alls under själva plocket. Så det måste inte göra ont.
Hej! Vi går också på rmc i Linköping. Har precis börjat behandling och har äggplock på torsdag. Jag har varit riktigt nervös för plocket då jag får så väldigt ont även vid mindre ingrepp som spolning etc, så jag bad att få bli sövd. Det är inte så vanligt verkar det som men dom gick med på det och jag känner mig så mycket lugnare. Tips att be om det om du är väldigt orolig kanske? Har ni börjat behandling än?