Åh, vilken koll! Det stämmer att vi har varit på ultraljud. Det är helt otroligt, men vi fick se ett litet embryo och ett litet hjärta som slog! 1,5 cm var den och det är tydligen alldeles lagom.
Stort grattis! Vad roligt! Äntligen! Och tack för ditt fina inlägg. Det är tufft detta. Jag har påpekat det till honom och han säger att det är jobbigt.. det är typ det. Skulle jag ha ett seriöst prat med honom så vet jag inte vad som skulle bli sagt. Han har väl lätt att springa ifrån sina känslor istället för att känna dom. Jag är väl rädd att han skulle vilja avsluta med mig för att komma bort från det här jobbiga. Det är gamla hjärnspöken hos mig sedan tidigare men det har satt sina spår. Tar det lite dag för dag.
Det låter som att ni har det lite tufft och det är inte så konstigt. Tänker att det är extremt att genomgå ivf och att det påverkar oss och våra relationer på en mängd olika sätt. Det är så lätt att man tappar bort varandra i alla känslor som uppstår. Kanske man är på helt olika plan och får svårt att förstå varandra. Kanske är man så sorgsen själv att man inte klarar av att ta emot eller hantera partners sorg.
Vi har gjort ivf på grund av manlig faktor och mannen har haft väldigt dåligt samvete och känt sig oduglig. Han har också varit ledsen över allt jag fått gå igenom, trots att det är hans spermier som är problemet. Jag förstår att det går varit tufft för honom, men kan nog inte någonsin förstå hur det faktiskt känns.
Vi har haft flera kriser under dessa år, det går varit väldigt svårt, men vi har rett ut det. Vi har fått lära oss att både prata och lyssna på ett annat sätt samt att båda fått lära sig att acceptera och respektera den andres känslor.
Jag kan verkligen förstå besvikelsen i att varken få uppskattning eller uppvaktning. Vet han om att du saknar och behöver det? Vet han att han får dig att känna dig oviktig? Han kanske behöver braka ihop? Kanske du med? Ni kanske båda behöver skrika och gråta över hur orättvist det är och hur ensamma ni känner er?
Stor kram och hoppas att det snart blir bättre!
Idag kom mensen och PMSen är som bortblåst, otroligt skönt!
Jag har däremot noll lust att tänka på att stimulera denna cykel och göra återföring :(. Jag känner att sambon definitivt inte är redo för det.
Börjar känna att jag kan se lite framåt igen och planera in roligare saker utan att tänka på nästa tripp till Falun. Tänka på sånt som inte har fått plats innan. Små saker egentligen men ändå upplyftande att dom små
Sakerna gör mig glad, som att göra ?vår? i hemmet och införskaffa lite nya grejer nu när julen ska ut. Det lilla kan göra mycket.
Jaha allihopa! Då hade båda stora äggblåsorna såklart poppat redan på äggplocket idag.
Ja! Tog orgalutran i hela 6 dagar. Min kropp verkar köra sitt eget race oavsett sprutorna, cykeln såg ut ungefär som en naturlig cykel hade gjort kan man säga. Jag ägglossar varje cykel, ofta på CD 11-13, så alltid snabbt. Och oftast 1-2 folliklar. Sedan 15 dagars lutealfas. Så för mig känns det som IVF snarare förstör än hjälper :(.[/quote
[quote=79356713][quote-nick]Wonderfluff skrev 2019-01-12 19:42:41 följande:[/quote-nick]Ja! Tog orgalutran i hela 6 dagar. Min kropp verkar köra sitt eget race oavsett sprutorna, cykeln såg ut ungefär som en naturlig cykel hade gjort kan man säga. Jag ägglossar varje cykel, ofta på CD 11-13, så alltid snabbt. Och oftast 1-2 folliklar. Sedan 15 dagars lutealfas. Så för mig känns det som IVF snarare förstör än hjälper :(.
Nej ingen letrozol eller nedreglering, endast korta protokollet med gonal-f. Kanske det som är problemet, mina egna hormoner stör kanske.
Får man fråga hur du tog letrozol? Innan du började stimulering eller samtidigt? Hur mycket och länge?
Hmm ok, ja jag gillar eg inte att manipulera min kropp som ju egentligen gör helt rätt på egen hand. Rädd att det blir helt fel. 7 mm tror jag ändå är ok? Mellan 6-15 har jag hört är ok. Får jag fråga, tog du orgalutran oxå då? Eller letrozol kanske ersätter den?
Ok så vid ET skulle det alltså kunna se ut såhär: Letrozol och Gonal-f tas från CD 3, och Orgalutran börjar tas 5:e-6:e stimulationsdagen, tills det är dags för ovitrelle?
När man får en blastocyst från äggdonator jobbar man upp slemhinnan mhja nån form av nässpray med östrogen. Borde inte samma metod kunna användas vid FET?
Min cykel har kommit igång nu efter IVF i juni, under dom senaste två månaderna har jag känt av ägglossning rejält. Det gör så fruktansvärt ont. Är det fler som har fått så efter IVF behandling?
Jag kan inte minnas att jag har haft så förut, bara lite ont i en äggstock i nån timme och ömma bröst. Det känns som jag ska ha mens men det är det ju inte. Pos på ÄL test också.
Jag behöver råd eller bara tröst.. min sambo vet inte längre om han vill fortsätta med mig. Vi har haft det tufft efter misslyckandet FET i december och han har distanserat sig väldigt mycket. Jag tänkte att jag ger honom tid, att komma ikapp. Jag har varit som vanlig men fått väldigt lite tillbaka, det har varit smärtsamt såklart. Men jag var 100% säker på att det var barnfrågan det handlade om och inte osäkerhet kring han och mig. Ja mena, varför försöka bli gravid och sen vilja avsluta förhållandet 1,5 månad senare? Han sa att älskade mig så sent som innan jul. Allt är så otroligt smärtsamt och jobbigt. Han har inte sagt rakt ut att det är slut, lever på hoppet. Han säger att han känner sig död inombords inför efter misslyckandet FET, att han känner att vi två har tappat glöden. NO SHIT! Jag är inte mig själv och inte han heller, vi är i sorg. Jag fattar inte varför han projicerar sina sorg känslor inför att vi inte blir gravida till att han och jag inte ska vara tillsammans längre. Och det är såhär han gör, varje gång det blir jobbigt så stänger han av allt och ska typ göra slut. Inte varje gång men det har hänt tidigt i vår relation att han gjorde slut, vi var ifrån varandra i 5 mån tills han kom krypandes tillbaka. Vi hade bara varit tillsammans i två år då. Nu har jag dock sedan 4,5 år flyttat från stan till ut på landet, för hans skull. Jag har bytt hela mitt liv för hans skull och nu har jag ingenting att återvända till. Från stor villa till en 1a inne stan.. alltså jag går ju under, jag kommer inte fixa det. Vad fan är det som händer? Jag frågade om vad som hade hänt om vi hade blivit gravid och då säger han att allt hade varit frid och fröjd.. alltså va fan håller han på med. Jag hamnar alltid i kläm för att han inte är i kontakt med sina känslor. Jag kan tycka att det är ett ganska impulsivt beslut att göra slut efter 8,5 års förhållande efter att ha försökt att bli gravid 1,5 månad sedan. Tänk om han som tidigare ?ångrar? sig och kommer krypandes tillbaka som sist, när han inser att han stängde av sina känslor för mig som han har gjort med allt annat, då är det jag som får ta smäll på smäll igen. Vi har ett sånt otroligt kärleksfullt förhållande ända tills IVFen i juni och alla misslyckaden därefter när kraften inte har funnits. Kan allt det verkligen vara borta nu? Jag är 31. Tiden springer iväg. Vi har två frysta embryon kvar. Vad händer isåfall med dom? Kasseras? Fy fan för livet
[quote=79414979][quote-nick]My102 skrev 2019-02-03 14:25:01 följande:[/quote-nick]Jag behöver råd eller bara tröst.. min sambo vet inte längre om han vill fortsätta med mig. Vi har haft det tufft efter misslyckandet FET i december och han har distanserat sig väldigt mycket. Jag tänkte att jag ger honom tid, att komma ikapp. Jag har varit som vanlig men fått väldigt lite tillbaka, det har varit smärtsamt såklart. Men jag var 100% säker på att det var barnfrågan det handlade om och inte osäkerhet kring han och mig. Ja mena, varför försöka bli gravid och sen vilja avsluta förhållandet 1,5 månad senare? Han sa att älskade mig så sent som innan jul. Allt är så otroligt smärtsamt och jobbigt. Han har inte sagt rakt ut att det är slut, lever på hoppet. Han säger att han känner sig död inombords inför efter misslyckandet FET, att han känner att vi två har tappat glöden. NO SHIT! Jag är inte mig själv och inte han heller, vi är i sorg. Jag fattar inte varför han projicerar sina sorg känslor inför att vi inte blir gravida till att han och jag inte ska vara tillsammans längre. Och det är såhär han gör, varje gång det blir jobbigt så stänger han av allt och ska typ göra slut. Inte varje gång men det har hänt tidigt i vår relation att han gjorde slut, vi var ifrån varandra i 5 mån tills han kom krypandes tillbaka. Vi hade bara varit tillsammans i två år då. Nu har jag dock sedan 4,5 år flyttat från stan till ut på landet, för hans skull. Jag har bytt hela mitt liv för hans skull och nu har jag ingenting att återvända till. Från stor villa till en 1a inne stan.. alltså jag går ju under, jag kommer inte fixa det. Vad fan är det som händer? Jag frågade om vad som hade hänt om vi hade blivit gravid och då säger han att allt hade varit frid och fröjd.. alltså va fan håller han på med. Jag hamnar alltid i kläm för att han inte är i kontakt med sina känslor. Jag kan tycka att det är ett ganska impulsivt beslut att göra slut efter 8,5 års förhållande efter att ha försökt att bli gravid 1,5 månad sedan. Tänk om han som tidigare ?ångrar? sig och kommer krypandes tillbaka som sist, när han inser att han stängde av sina känslor för mig som han har gjort med allt annat, då är det jag som får ta smäll på smäll igen. Vi har ett sånt otroligt kärleksfullt förhållande ända tills IVFen i juni och alla misslyckaden därefter när kraften inte har funnits. Kan allt det verkligen vara borta nu? Jag är 31. Tiden springer iväg. Vi har två frysta embryon kvar. Vad händer isåfall med dom? Kasseras? Fy fan för livet[/
Känner inte honom såklart men tänker att han verkar had året att hantera känslor och flyr då ist. Han verkar impulsiv och lite svårt att hantera misslyckanden.
Inte nåt vidare råd men skulle han acceptera att gå och prata med någon ihop kanske??
Usch så tråkigt. Ivf tär verkligen på en och ens förhållande. Det finns ingen han kan prata med? Kram
En liten uppdatering från mitt trasiga liv. Sambon var och pratade med en kurator liknande person och samtalet bestod av vårt förhållande och hans arbetssituation. Och idag kom det. Han gjorde slut. Jag är helt förstörd. Det värsta är att han säger att detta aldrig hade hänt om vi hade blivit gravid samt att han är livrädd att förlora mig helt och hållet. Det är inte ömsesidigt, jag vet att jag älskar honom trots den tuffa period vi nu går igenom.. men han mår för dåligt, han pallar inget mer. Vad gör jag nu? Vad händer med dom två frysta embryorna vi har i frysen? Ska dom kasseras efter allt vi har gått igenom? Kommer vi aldrig få veta om vårt barn ligger där? Det som känns så tungt är att han är han med stort H. Jag kanske hittar nån igen om X antal år men jag vill ju så gärna bli förälder. Och tiden finns inte för alltid. Så mycket tankar och allt känns kaos. Jag är så ledsen att jag antagligen aldrig kommer få veta vad som kunde ha blivit av dom frysta embryona :(
Jag skriver ett gemensamt svar. Tack för alla input! Han har gjort slut förrut för en massa år sedan och kom tillbaka efter 5 månader men det har vi kommit över sedan länge och jag trodde verkligen att han hade mognat och inte skulle ta den här vägen ut. Jag har frågat flera ggr och han är säker på detta och det säger han att han är. Jag säger att det är väldigt hastigt med tanke på att han för två månader sedan kunde bli gravid med mig. Han säger att så som han känner nu så är det de han vill. Fy fan alltså. En liten del tror att han inte ser skogen för alla träden i och med att han mår så dåligt och faktiskt tar den ?enkla? vägen ut. Han tycker att det ska bli fruktansvärt när jag väl flyttar (hans hus) men varför då genomlida allt detta om allt känns så fruktansvärt? Jag kommer inte flytta på ett tag, för det första så är det skit svårt att få boende sen måste jag/vi landa och jag måste vara 100% säker på att det är det här han vill. För helt ärligt så tar han beslut i affekt och sen typ ångrar sig. Det har hänt några ggr men han inser inte det själv. För honom just nu så är detta rätt och kan inte se sitt eget beteende. Men jag måste ju tro på det han säger. Att hålla nåt hopp uppemot bara att vara dum mot mig själv. Jag mår verkligen skit just nu. :(
Han måste godkänna varje återföring. Jag är tom tveksam till att han vet att vi har två kvar i frysen. Men å andra sidan, så som han känner nu så vill han nog inte ha dom. Mitt hjärta brister alltså
Hej My102 och alla andra som kämpar! Jag läser här inne till och från. Vår 7e insättning gick vägen men dessförinnan var flera års HELVETE med misslyckade behandlingar.
Jag ville bara säga att ivf tär något galet på både psyke och förhållande. Dels med ens partner men även med omgivningen. Jag hade aldrig någonsin trott att det skulle bli så kämpigt.
Vårt förhållande tog väldigt mycket stryk mellan varven och jag kan förstå att det spricker. Vi var nog nästan där själva, flera gånger om. Längtan efter ett barn kombinerat med stressen att inte kunna få barn på egen hand samt åldern var fruktansvärt tärande.
Till sist accepterade vi att det kanske aldrig skulle gå. Vi gjorde vårt sista landstingsförsök och planerade för ett försök privat, men det var det sista. Därefter skulle vi helt enkelt låta livet gå vidare.
Vad jag vill säga med detta är att man måste låta varandra sörja men försöka se ljusglimtarna. Jag förstår att det är svårt just nu, men kan det helt enkelt vara så att din kille reagerar i chock? Ni hade "bara" gjort en insättning, det är trots allt ytterst få som lyckas direkt. Kan du prata med honom? Kan någon annan prata med honom? Vet de närmsta om vad ni går igenom? Det är superviktigt att du får stöd! Har ni tagit er hela vägen hit är kärleken stark nog!!!
Hoppas verkligen att det ordnar upp sig för er. Och till alla er som kämpar: ge inte upp hoppet!!!
Jag förstår att det är tufft. Det låter ändå som att han reagerar i panik.
Eftersom ni har två i frysen, kan ni inte testa med dem i alla fall? Ge honom någon vecka och få känna efter hur han känner. Eller två. Samtidigt måste du känna att det är värt att satsa på förhållandet. Jag vet inte heller hur gammal du är, eller vad er barnlöshet beror på.
Hur som helst är det viktigt att ni båda får stöttning. Var inte rädda för att be om hjälp. Hela processen är tuff nog som den är, och risken är att ni båda hamnar i en djupare svacka om ingen hjälper er.
Stor kram!
Jag förstår att det är tufft. Det låter ändå som att han reagerar i panik.
Eftersom ni har två i frysen, kan ni inte testa med dem i alla fall? Ge honom någon vecka och få känna efter hur han känner. Eller två. Samtidigt måste du känna att det är värt att satsa på förhållandet. Jag vet inte heller hur gammal du är, eller vad er barnlöshet beror på.
Hur som helst är det viktigt att ni båda får stöttning. Var inte rädda för att be om hjälp. Hela processen är tuff nog som den är, och risken är att ni båda hamnar i en djupare svacka om ingen hjälper er.
Stor kram!