Får ej komma på bonusbarnets kalas- i lägenheten där jag bor
Hej,
Kanske kan någon komma med lite input kring en situation som fullkomligt urartat. Sedan ett år har jag träffat en underbar man som gör mig glad nästan jämt. Han har en 7 årig son som är precis lika glad som sin far, barnets mamma är han separerad från sedan 5 år tillbaka och hon har en ny sambo sedan 1,5 år sedan.
Jag har bott 50/50 i lägenheten/ hemma hos mig sedan vi började träffas men sedan midsommar har jag bara sovit i min egen lägenhet 5 nätter- dock vi vi ju rest lite under sommaren. Kontentan är att jag bor i lägenheten.
När killen nu planerade kalas för sonen var det naturligt att jag hjälpte till. Jga har varit supertaggad för jag älskar fest och att planera- framförallt älskar jag att göra andra glada och min hjälp är "känd" och uppskattad i min vänskapskrets. Jag ombeds ofta vara toastmaster eller party planner eftersom jag helhjärtat kastar mig in för att göra det bästa.
Stora planer sedan lång tid tillbaka för kalaset som ska vara i min killes lägenhet (där jag alltså bor). 18h innan kalaset spårar barnets mamma ur och vägrar låta mig komma., Hon gråter och säger att "hon vill att kalaset ska vara perfekt och är rädd att jag kanske förstör det" samt att hon känner sig obekväm med att hon är separerad från barnets far (han som lämnade henne). Jag får inte komma helt enkelt...
Jag är så ledsen!!! Jag förstår att hon kanske känner sig hotad i sin mamma-roll men jag har aldrig varit intresserad av att försöka mig på att ersätta henne. Och jag bor i lägenheten som hon slänger ut mig från? Jag har otaliga gånger påtalat att jag inte är intresserad av att ens ha en relation med min kille om det skulle vara så att sonen ogillar mig. Så gör man inte mot barn men ingen kunde vara ledsnare än jag om vi var tvungna att göra slut pga det. Dock skulle det bli så om han inte accepterade mig. Likaledes är jag inte intresserad av att ha en relation där jag måste acceptera att bli sårad av ett ex. Jag vill inte ha något drama- jag vill bara att alla ska vara glada.
Jag kan förstå om någon säger att jag är naiv- men är inte det rimliga att jag och mamman blir vänner och att hon INTE slänger ut mig från lägenheten? Är det inte extremt omoget att hon gråter och tvingar sig till detta?
Jag är så ledsen för att hon nu har raserat möjligheterna för oss att bygga en sund relation och för att min ryggradslösa pojkvän lät detta ske.
För övrigt så kommer såklart sonens väl först men han och jag har en fin relation och jag tycker om honom så mycket som man kan tycka om ett barn som inte är ens eget.
