Får ej komma på bonusbarnets kalas- i lägenheten där jag bor

Jag har bara läst trådstarten.

Pappan måste sätta ner foten mot att mamman dikterar villkoren för ert kalas i ert hem för barnet ifråga.

"Bonusmammor" i all sin prakt.

Lika omogna som de barn de vill ha med i sin mamma-pappa-barn lek.

Ingen tänker på pojken, som antagligen helst vill fira sin födelsedag med sin mamma och pappa. Att åtminstone den dagen få leva i illusionen av ett normalt barnliv. Utan rivaliserande kattor som ska pissa revir.

Tror inte det är lätt för föräldrarna heller, men de har ju själv skapat problemet, så att säga.

Men biomamman som gråter krokodiltårar över att TS skulle komma på kalaset är förstås inte omogen?

Jag tycker inte att du ska gå med på det här ts. Det är inte bara din killes liv det handlar om. Det är ditt liv också. Och visst ska han prioritera sin son, men därefter kommer du. Normalt sett. Inte exet. Jag hade frågat killen var för han gjorde slut med henne över huvudtaget eftersom det verkar skit viktigt för dem båda att leva vidare som den lilla kärnfamiljen.

Jag hade aldrig tolererat det. Jag hade gjort slut.

Det där blev tokigt för TS. Det handlar just inte så mycket om att vara mantalsskriven utan mer om att "vara tillsammans".

Jag försvarar den jag är tillsammans med och inkluderar denna i mitt liv, annars ska jag nog välja någon annan att vara med.

Fester jag själv inte ordnar är något annat, då kan jag acceptera att inte bli medbjuden (självfallet) och också att gå utan min partner om sammanhanget skulle vara sådant (typ läs mer officiellt sammanhang utan partner eller grabbfest).

Ordnar man fest för sin familjemdelem i sitt hem och exkluderar sin partner som man tillbringar nätterna med är man fel ute. Dessutom för skäl såsom sitt ex för fem år sedan). Han kanske inte är en dålig person, men han gör en felaktig bedömning. Blir det ett ultimatum så är det bättre att festen sker på annan plats.

Wherever I lay my hat, is my home. Man kan bo på många ställen och äga många hus, men man bor där hjärtat finns och det är i TS partners bostad just nu. Det där kan bi en dealbreaker i relationen, men viktigt att klargöra för alla parter hur välkommen hon är.

Så bonusmammor ska ställa upp annars men när det vankas kalas (som dessutom är hemma hos hennes pojkvän) då ska de hålla sig undan. 

Det är nog inte lätt att vara bonusmamma, de ska ha stort hjärta och ta till sig sina partners barn sedan tidigare, helst ska de behandla dem som sina egna barn men de har inga rättigheter och får inte ställa några som helst krav. Då blir det ramaskri. 

Om grabben har en bra relation med TS och det kommer en massa barn så tror jag inte han hade något emot alls att TS var med på hans kalas. Börjar däremot hans mamma yla och gråta och ställa till med drama så förstör hon ju för alla, inklusive hennes egen son. Barn tar saker och ting naturligt bara de vuxna kan uppföra sig ordentligt. 

Detta ligger fullt ut på din pojkvän. Det är honom du har en relation med och vill eller kan han inte stå på sin partners sida hade jag dragit öronen åt mig rejält!

Ex är ex, de finns och det kan vi inte göra något åt. Men det är inte din uppgift att hantera och sätta gränser för henne utan det ligger på honom. Du verkar ha en klok inställning till hans son och ex men det är inte meningen att du ska ligga platt inför henne i resten av er relation.

Han behöver arbeta för att ni får en bra relation för barnets skull. Han behöver stötta dig. Att han inte gör det tror jag kan bero på två saker: Att han när en feg mansbebis eller att han sätter sitt ex före dig. Oavsett vilket det är av de två så ringer varningsklockorna högt! Sätt ner foten mot din pojkvän, STÅ UPP för dig själv, och skärper han sig inte så behlver du ta ställning till om du vill vara kvar i en relation där du utnyttjas och inte tas hänsyn till.

Med tanke på mammans (och mannens) beslut beror ju på mammans oro att ts förstör kalaset så skulle var det kanske ett rätt beslut. Vad hon menar med det vet bara hon, ts och pappan. Kan ju vara massor av anledningar.

Uppdatering:

Det är absolut inte så att jag och pappan umgåtts bara på hans "Pappa-lediga" dagar. Om man nu kan vända ordet så. Det har väl varit 60/ 40 utan/ med barn. Och någon månad 70/ 30. Mest pga att både han och jag har aktiva liv/ jobb. Sen så har jag valt att skynda långsamt, tex inte dykt upp alltid hos dem även om jag vetat att jag varit välkommen. Jag vill skynda långsamt och se till att de får son-pappatid för sig själva även om de inte har uttalat detta som ett önskemål. Jag vill ju vara med dem resten av livet så jag har inte bråttom. Dessutom så fick jag själv egentid med mina föräldrar trots att de var gifta tills en gick bort. 

Mammans nya var ej med på kalaset. Varför vet jag inte och det är  absolut inte min ensak att spekulera i. Däremot vet jag att han alltid är välkommen men inte har deltagit så mkt. Han är alltid trevlig liksom mamman varit innan dess. Hon och jag har inte träffats så många gånger så visserligen är det en poäng många gör, även hon och min kille. Jag kan hålla med om att vi borde ha träffats mer och det är också något jag har önskat. Hon måste väl vara intresserad av att veta vem hennes barn umgås med en stor del av sin tid? Tänk om jag var en häxa! (OK om någon tycker det här men jag gör mitt bästa). 

Jag är väldigt sårad av främst min pojkväns ryggradslösa sätt men har även förståelse för att han vill ha en fortsatt god relation med mamman. Det har funnits många skäl till att deras relation inte höll och det enda målet nu är ju såklart att absolut inte bråka med varandra för barnens bästa. Jag är så sårad för att han inte stod upp för mig och jag tycker att det är så omoget av henne att inte låta mig vara med, samtidigt är jag väl medveten om att hon alltid  kommer att finnas i hans liv och att samarbetet måste fungera. 

Det kan inte vara lätt att separera med ett barn i bilden men det är faktiskt inte mitt fel att de separerade. De har själva skapat den här situationen och de blir inte mindre separerade eller skapar ett bättre liv för sitt barn om de stänger mig ute. 

Någon sa att det var löjligt att bli ledsen för ett kalas och att jag var tramsig som hävdade mig vara en ball festfixare. Må så vara, jag kan hålla med. Men symboliken bakom är det som sårar. Här står jag och knackar på dörren hos den jag älskar, och blir inte medbjuden i gemenskapen... för att mamman skäms för att behöva förklara för de föräldrar hon inte känner att "hej det är jag som är mamman och här är pappa och där är pappas flickvän". Det är den anledning jag har fått förklarad för mig iaf. Om detta sker nu- vad blir nästa grej? Så svårt och smärtsamt. 

Ja, det är ju extra knäppt att en så uppenbart välvilligt inställd person som redovisar sunda och fina tankar kring sitt nya förhållande och månar om alla inblandade blir illa behandlad. 

Jag har förstått att du tycker om din pojkvän men jag ogillar honom definitivt. Mycket dåligt uppträdande av honom. Skandalartat faktiskt.