• Anonym (mio)

    Hans barn bestämmer!

    Jag tror din man lider av varannanveckasyndromet och perfektapappansyndromet. Eftersom barnen bara bor varannan så vill han inte ägna den tiden de är där med att "tjata" på barnen. Att det i sin tur skapar en sorts dynamik i hushållet där hans barn har specialregler och att det därmed skapas en spricka i relationen mellan hans barn och hans sambo är sekundärt, troligtvis ser han inte sambandet. Det kan vara så att han har dåligt samvete för att han har träffat en ny också, som han till råga på allt har flyttat ihop med och som har ett barn som bor där hela tiden. 
    Om jag vore du så skulle jag sluta plocka upp. Vill han inte lära sina barn att plocka upp så får han plocka upp själv. Jag skulle prata med mitt eget barn om att det kan vara så här i såna här familjer, att hans barn inte har lärt sig medan du och ditt barn är bättre på att samarbeta och det skapar en bättre stämning. Prata med ditt barn så att hen förstår varför reglerna kan te sig olika, att i grund och botten har de samma regler men att deras pappa också måste ta på sig rollen av att tjata på sina barn.
    Jag har en sambo med ett barn sen tidigare. Jag hade inget barn när vi träffades men vi har nu två gemensamma, så jag har inte riktigt samma situation men upplever problem med ett barn som inte kan få några regler så länge det bara är hans barn som har dom. Vi har två små barn, hans barn är i tonåren och hjälper inte till med något annat än att på sin höjd plocka undan efter sig själv. Ändå ska hans barn jämföras, antingen med två barn i förskoleåldern, eller med två vuxna som tar hand om barn och hushåll. Han (pappan) är väldigt känslig för om man säger att hans barn borde klara av något. Jag låter pappan plocka upp efter sitt barn, jag gör det aldrig, och så försöker jag hålla irritationen ifrån mig. Men mina barn är som sagt inte i samma ålder som hans barn, åldersskillnaden är tio år.

  • Anonym (mio)
    Anonym (Respekt!) skrev 2018-09-09 01:43:10 följande:
    Från början var så blev vi vänner genom gemensamma vänner och båda har blivit bedragna av våra ex men detta utvecklades och vi flyttqde ihop. Han hade redan köpt ett hus så vi flyttade in och vi det tillfälle hade jag en inställning att fylla alla hål som behövdes men vara tydligen att aldrig ta över deras mamman plats. Jag gjorde allt då för 7 år sedan hämtningar från förskolan och skola, mat och sedan var jag arbetslös just då så der blev en stor press på mig då att söka jobb för att hjälpa till mera ekonomiskt oxå. Jag ville även att han kunde hjälpa mig att finnas där för min son då det behövdes men vilket han uttryckte att när han inte hade sina barn så ville han vila på soffan. Jag hoppade in och jobba som barnskötare sedan ett tag men efter ett tag så höll jag på att bli utmattad och blev sjukskri en under en tid då jag fick gå på stresshantering. Eftet en tid kunde jag börja komma tillbaka till arbetslivet och började även studera vilket de krävde på jobbet för att få en fast anställning. Och nu har jag blivit fast där.
    Betyder det att du har tagit hand om det mesta för att du har varit arbetslös? Vad innebär det att du har blivit pressat att ta ett jobb, är det han som har pressat dig eller menar du den vanliga pressen man känner som arbetslös? Hur blev det sen när du började jobba, fortsatte du att ta större delen av arbetet kring barnen? Var det för att han jobbade heltid och "drog in pengarna" som han ansåg att han skulle ligga på soffan istället? 

    Jag har varit föräldraledig, arbetslös och sjukskriven och därmed den som var hemma när hans barn kom hem från skolan. Från början gjorde jag det som jag tyckte var självklart för att vi skulle samarbeta kring barnen, när jag ändå var hemma och han på jobbet, men efter tag, när jag märkte att jag inte fick stöd och inte samma mandat att ha en åsikt så tog jag ett stort steg bakåt och lät pappan sköta allt kring sitt barn själv. 
Svar på tråden Hans barn bestämmer!