Till er styvföräldrar som är missnöjda!

Fast de som är psykopater blev inte det över en natt där de blev 18. Så ja, det finns elaka barn, även om ett bra föräldraskap kan se till att de kan uppföra sig och lära dom att bete sig bra.

Vi har ju faktiskt läst trådar om syskon som varit för jäkliga mot de andra syskonen under uppväxten.

Och självklart är dessa barn påverkade av sin omgivning. Om man läser ts så har hon gjort vad som kan förväntas och lite därtill. Hon har skjutsat, hon har sett till att de fått göra något de verkligen önskar, de har försökt att involvera barnen i vardagen, pratat etc. Vad mer kan man göra?

Men om det finns en annan förälder som motarbetar hela tiden och att de har ett lättare liv hemma hos henne, då slutar det att man tar ställning.

Jag har en sådan kvinna i släkten, min faster, som gjorde allt för att motarbeta pappan (nu var hon inte snäll heller direkt mot min kusin, så hon föll på eget grepp kan man säga).

Här har vi ännu en svartsjuk morsa med dålig självkänsla som inte klarar av att exet har en ny flamma? Däremot så är väl en ny pojkvän till dig och dina likasinnade en heeeeeeeeelt fantastisk ny manlig förebild för dina barn? OBS...jag hoppas du läser detta med den hånfulla ton jag har i rösten!

Sök terapi och blicka framåt istället.

Är så förbaskat trött på den legitima mobbingen som härjar i detta land. Det är den som riktas mot den nya kvinnan.

Jag har gett ts råd, att backa och överlåta hela ansvaret för barnen till pappan, att inte förbjuda dom att komma hem, att söka hjälp för att få redskap att hantera sin frustation och lära sig sätta gränser kring sig själv och även ta tag i skolsituationen, så hennes barn slipper blir utsatt för mobbing.

För hur som helst så kan vi inte lägga skulden på ts för att mamman har underminerat pappan och ts, ts har gjort enligt "regelboken" och det fungerade tydligen inte, mer kan hon för tillfället inte göra.

Det måste vara ett helvete att försöka göra sitt bästa och det bara blir fel, för jag tvivlar på att det är reglerna som är det stora problemet (som förvisso är mer än vad vi någonsin haft, men inte sådär jättehemska)

Ofta får exen kriser när mannen väntar barn med den nya (eller hur länge ska man vara den nya egentligen?!) kvinnan verkar det som. Hon vill vara drottningbiet och ensam baby momma där hon får känna sig viktig. I vårt fall så verkar det inte spela nån roll att hon har fått fler barn och är gift idag, hon blev oerhört provocerad av att hennes ex och min sambo också började om på kula. Det handlar enbart om kontroll och prinsess-komplex i hennes fall. Kanske är ett kvinnligt fenomen, man vill inte ha tillbaks sin fd men vissa kvinnor vill fortfarande ha makten?

Din historia lät riktigt illa TS. Jag fattar faktiskt inte hur du står ut. Riktigt lika illa är det inte hör men vi har problem i vår bonusfamilj. Min sambo har en tonåring sen innan som snart ska fylla 16 och sedan har vi ett gemensamt barn på sju månader. Våra problem uppkom i samband med att jag snart skulle föda vårt gemensamma barn, då blev hans tonåring på samma nivå som en krävande femåring. Hans barn sen innan har alltid varit curlad och det säger min sambo själv att denne är men det blev tio resor värre när ett barn till skulle komma. Hans barn krävde att sambon helt skulle prioritera denne och ignorera mig och bebisen, hans ex höll också på med svartsjukeflippar där denne ringde ner sambon om att deras barn måste vara den viktigaste och inte våran bebis. Ganska sjukt av henne att hålla på så eftersom hon själv har fler barn men hennes ex ska minsann bara plutta runt med deras gemensamma barn.

Vi har aldrig tidigare bråkat men sen vi fick barn så har vi tyvärr hamnat i många konflikter dom veckor som bonus är här. Min sambo är annars aldrig hemma pga mycket med sitt jobb och jag känner att han fortfarande lever varannan veckas liv när bonus är här. Bonus kräver all sin pappas uppmärksamhet, pappa ska minsann alltid laga mat, packa ihop väskan till skolan och pappa ska minsann tvätta alla kläder. Jag är så trött på gapet och domderingarna och är på vippen att ta med min bebis och flytta isär för jag står verkligen inte ut längre.

Innan vi fick barn så var bonus rätt krävande också men inte på samma nivå som när vår gemensamma kom. Det var då problemen hopade sig.

Jag tror också att det är jobbigt för min sambos ex att hon känner att hon inte riktigt kan ringa i tid och otid. Min sambo brukar själv säga att deras barn nu är så stor så att dom behöver inte ringa varann och påminna om att skicka med diverse skor, kläder och prylar vid veckobytena utan den dialogen kan dom sköta med tonåringen direkt. Just det där verkar provocera henne extremt mycket för hon vill ha daglig kontakt om minsta lilla sak som händer och sker.

Nu lägger jag mig inte i det där överhuvudtaget, han får ha hur mycket kontakt han vill med henne men tror att det retar gallfeber på henne att han har distanserat sig.

Men jag lever ju med deras barn varannan vecka och märker hur färgad denna är av sin morsa. Varje gång denne kommer hit är h*n så upptrissad till tänderna (nästan lite manisk). Kräver full uppmärksamhet (helt okej), är extremt neurotisk och sensationslysten. Mamman verkar vara smått hysterisk och hypokondrisk och jag tycker att hon färgar av sig till sitt barn. Deras barn kan tex gallskrika hysteriskt vid vanlig nästäppa, brukar då säga att nässprejen står i medicinskåpet. Men nej, pappa måste ringa till läkaren......vi har säkert mögelskador hemma som denne reagerar på och får en allergisk reaktion av. :-/ Det där är bara ett exempel av hysterin som kan uppstå hos oss. Morsan kan jag inte göra något åt men försöker att föra en dialog med deras barn och avdramatisera situationer som kan ta sjuka proportioner annars.

Nåväl, det här med bonusfamiljen är ett extremt tabubelagt ämne som både berör och upprör verkar det som.

Jag är vuxen så jag beter mig som en men på frågan om jag är less? Spyless är jag. Främst på min sambo faktiskt, han är den som kan påverka situationen men han kör strutsen. Jag blir så less på hans konflikträdsla och att han inte kan gränsa gränslösa människor.

Sen är jag riktigt jävla less på att varannan vecka känna olustkänsla med att jag lever med en liten spion därhemma som sedan ränner hem till sin mamma och rapporterar. Så var det inte innan men sen vi skulle få ett gemensamt barn så har det blivit så mycket drama.

Hans ex försöker jag att inte lägga så mycket vikt vid faktiskt eftersom jag inte kan påverka henne. Jag har varit den större människan så jag visar respekt och har sträckt ut en hand, om någon ska göra bort sig så får det vara hon.

Vi ska gå i terapi för att prata, det är så infekterat och jag är så förbannad. Vill så gärna rädda detta och inte gå isär.Är dåligt insatt på hur andra styvfarsor har det men av egen erfarenhet så verkar dom behandlas bättre. Mammans man hon lever med var ju en given fadersgestalt från dag ett i princip, iallafall enligt henne. Vad barnet tycker är oklart men denne unnar iallafall sin mamma att ha träffat en ny.....men inte pappa då.

Här har det varit lite upp och ner.

Hans ex har ringt och skrikit på honom att deras barn hade förtjänat att få vara ensambarn på hans sida, han blev ställd av henne och istället för att respondera på ett moget sätt så blev han tyst. Istället fick jag ta den diskussionen när hon kläckte ur sig samma kommentar till mig. Jag sa att klarar du av att älska fyra barn lika mycket så ska du nog se att din fd ska klara av att kunna ge två barn kärlek också. Där föll poletten ner lite hos henne, det argumentet kunde hon köpa och hon kom väl på sig där och då hur ologiskt och egoistiskt hennes tänk var. Där ser jag henne lite som en ?prinsessa?, hon vill gärna leva sitt liv lite hursomhelst men min sambo tillika hennes ex ska ge avkall på sitt helt och hållet.

Men lite så är det här hela tiden. Hon projicerar väldigt mycket ångest över sitt barn tycker jag, men vad har jag för rätt att tycka saker? Som bonusmorsa ska man veta sin plats och hålla sin käft. Jag gör det bra så här har jag inget styvbarn som avskyr mig men jag börjar bli riktigt förbannad på min sambo. Det är han som mesar!

Skillnaden här är att min bonus har kärlek till vår bebis, egentligen visar h*n mer omtanke till denne än till syskonen hos mamman även trots svartsjukan finns där. Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt du måste ha det. Känner du att du och din partner är samspelta?

Här har du ditt svar !!! Kommer från TS själv ,till dig dessutom .

Så den här bonusmorsan är stöpt i den formen.

Handlar inte om ytligheter eller generalisering , handlar om hennes beteende , det hon har skrivit, nu bekräftar hon det själv, inte den vassaste kniven i lådan.

Cred till dig som lyckats med att inte säga nåt. Man ska bara vara styvmorsa och hålla käften som du säger. Jag klarade verkligen inte det. Vi har blivit mer samspelta med åren, men från början var vi det inte. Hans barn var små prinsessor och kom i princip undan med allt, blev mycket konflikter barnen emellan. Så jag var ju tvungen att öppna käften. 

Jag anser att detta går åt båda hållen. 

Nu är det enkelt för mig att säga som varken har ett ex i bakgrunden eller upplevt annat än självaste kärnfamiljen - MEN. 

Jag antar att exet har problem med precis samma som ni styvmammor. Exet att hon och barnet numera inte har 100% av mannens resurser i form av kärlek och andra tillgångar då det ska fördelas på ett annat barn och partner också. 

Och en styvmamma som dig kan jag också förstå flippar lite. Ni kommer ju heller aldrig få uppleva det jag upplever -  att vara helt och hållet nummer 1. Ni kommer alltid behöva dela dessa tillgångar och resurser från mannen/pappan till sitt barn med ett annat barn. 

Så jag kan ibland tänka att det kanske är lite biologiskt relaterat att situationen ser ut så med dessa känslor. 

Otroligt intressant tankegång.