Till er styvföräldrar som är missnöjda!

Undrar just vem det verkligen är som inte är den skarpaste kniven i lådan direkt....

Det är rätt självklart att man inte kan hålla käften hur länge som helst, speciellt inte om det drabbar en själv eller ens barn.

Jag hade inga barn med mig in i förhållandet, så därför kunde jag luta mig tillbaks och kolla curling cirkusen. Men jag drog mina personliga gränser som innebar att jag inte deltog i den, för två nästan vuxna människor som inte ens kunde ta ett glas dricka själva hade jag ingen lust att serva.

Hela den här cirkusen har gjort att jag inte är speciellt förtjust i dem idag, men så behöver jag inte va det heller.

Fakta är ju att man aldrig skulle välja någon annans barn över sina egna om det kommer till kritan, men i vardagen så är den som behöver prioriteras just då nummer ett för stunden.

Men vad syftar du på när du menar att en partner aldrig kommer bli nummer ett bara för att den andre har barn sen innan, och ett ex som är mamma till de barnen?

Prioriterar du själv ditt ex före din nuvarande man?

Eftersom du själv och många andra numrerar så är det lättare att uttrycka sig i de termerna.

Exet är inte din prio 1. Men å andra sidan vet du inte egentligen hur din man och hans ex känner inför varandra gällande just det - även om de båda "gått vidare". 

Alltså nu var detta en förslagsvis fråga och inte meningen alls att strö salt i såren så att säga. Utan mest kanske ett annat sätt att se på saken utifrån det du berättar. 

Jag är missnöjd över att min särbos ex beter sig som om han fortfarande vore en del av hennes familj. Det är saker som t ex att hon skickar bilder till honom mitt i nätterna och det ska daltas och jävlas med deras tonåring. Jag har som tur är jättefin kontakt med deras son och jag har inget otalt med hans ex. Det är bara mina känslor, detta.

Sedan är jag missnöjd över att de två delar något som jag aldrig kommer dela med min älskade särbo, men sånt är livet.

Ibland när exet kom med sina utspel så undrade jag hur hennes man egentligen stod ut med det. Det måste ju inverka på deras liv när en stor del av tiden används till att prata skit inför och förhöra barnen. Iofs så hade det gått många år när vi träffades, det var betydligt mer skitkastande åren efter skillsmässan. Hur stod hennes man ut?

Jag blev jävligt trött på det bara under de åren som återstod tills barnen var vuxna, han förtjänar en medalj för lång och trogen tjänst.

Det blev lite bättre när han började ta saker direkt med barnen och bara de stora sakerna som semesterplanering med exet. Men hon körde på som vanligt och lade in sin semester oavsett vems tur det var att välja först, så vi gjorde likadant och sen bjöd vi hit barnen när vi var lediga. Kunde de komma så var de välkomna, men kunde de inte så fick det bli när vi jobbade. Vår familj kunde inte ta total hänsyn till att exet bokade på rent jävelskap.

Fan va skönt att de är vuxna nu....

Jo han vet om min känsla men han har inte riktigt varit medveten om att det faktiskt ökat i omfattning. Men vi har kommit fram till en bra kompromiss nu där han ska avgränsa henne i ett tidigare skede. Markera att vi inte är intresserade av att hon är en del av våra liv.

Jag funderar lite på det du skriver och undrar hur du menar... jag har provat båda rollerna, kärnfamilj och stjärnfamilj och jag undrar hur du menar med att mannens "resurser i form av kärlek och andra tillgångar" ska fördelas mellan exet och nya partnern? Alltså att både "gamla och nya" barn (lite slarvigt uttryckt) ska få kärlek och andra tillgångar är jag med på. Även om jag inte känner det som att just kärlek behöver "fördelas", jag älskar inte mitt första barn nindre när jag får ett till utan som jag ser på kärlek så räcker den till lika mycket när jag får någon ny (nytt barn eller ny partner) att älska. Men vad tänker du att exet gör i den här ekvationen när skilsmässa och bodelning är kvar? Jag skulle aldrig själv kunna leva i en ny relation och fortsätta ge kärlek till mitt ex. Vänskap kanske men inte kärlek. Här får du gärna förklara hur du tänker, jag blir nyfiken!

Bra gjort av din man!

Det är intressant att det nästan alltid är vi bonusmammor som av utomstående ses som de sjuka, missunnsamma och svartsjuka bitcharna. Allt det bara för att vi bara vill ha det som de flesta har det; lugn och ro samt prio och fokus på den nya familjen och inte på ett bekräftelsetörstigt ex som både vill äta av kakan och ha den kvar.

Ju mer jag läser i den här tråden, desto mer inser jag vilken tur jag har att min exmans flickvän inte är svartsjuk av sig! Det finns ingen annan förutom han som bryr sig om barnen och är intresserad av dem på samma sätt som jag. Därför tycker jag att det känns viktigt att vi kan prata om saker som rör dem även om de är tonåringar och även om det inte är livsviktiga saker. Hon har som tur är inga problem med det. På samma sätt har jag inga problem med att min särbo hjälper sin exfru eller att de pratar i telefon. Jag känner inte att det påverkar mig eller vårt förhållande överhuvud taget. Bara som en liten input att man också kan vara mer tolerant och det behöver inte innebära några problem.

Det är nog inte helt ovanligt i kärnfamiljer heller att barnen får en beslutsrätt de inte klarar av att hantera. Det drivs väl mer till sin spets i en skilsmässofamilj där det kommer in en ny partner som inte accepterar att få sitt liv styrt av en snorunge.