Mitt barn är jättestort!
Min bebis är låång, lika stor som våra vänners 1-åring och en 2-åring men de är å andra sidan båda små.
Man får många hangups som ny mamma, ge inte efter för din oro för mycket! Vissa är större, vissa är mindre...
Inlägg från: Sdy1
|
-
-
Han hade det säkert riktigt nice i livmodern.LukasVincent skrev 2018-11-06 09:12:44 följande:
Åh tack!
Både jag och min man är långa (174 och 186)? även våra föräldrar är långa. Men ingen i familjen/ släkten har varit både så lång och framförallt inte så tung.
Hangup- oh yes
Vi är också långa men blev ändå överraskade. I början var det lite strul med amningen och mkt viktnedgång så vår bebis gick upp sakta, runt 2 mån vägde han 6,2 kg och var 63 cm. Han hinner aldrig växa i kläderna på bredden förrän de är för korta, haha.
Du har en välmående bebis! Tänk vad skönt att slippa ha en liten som man måste oroa sig ännu mer för, jag har vänner som fått så små barn att de haft svårt att hålla värmen i början. Och de som kämpat med viktuppgång och tillägg i flera månader. -
Man häpnar att folk kan häva ur sig sånt!ostbågen skrev 2018-11-06 21:12:54 följande:
Än sålänge har jag faktiskt inte sagt någonting alls.. mest för att kommentarerna kommit till min sambo när jag inte hört eller för att jag blivit ställd och inte vetat vad jag ska säga. Men framöver kommer jag nog säga saker i stil med "jaså tycker du det?" "tur att han är frisk och mår bra" "javisst är han fin".
Saker jag (vi) fått höra är t.e.x. När han var ca. 3 veckor tyckte min svärmor att jag borde sluta ge honom mat på natten?!?!?!
Hon klämde även ur sig några veckor senare att han kanske borde gå på diet.
När min sambos farfar träffade honom för drygt en månad sen var första kommentaren "Oj han är kraftig".
Blir mest fundersam på hur folk kan uttrycka sig på det sättet om en bebis, sorgligt att dom ens måste tänka så mycket på utseendet på en sån liten människa som är helt försvarslös. Nä nu blev jag sur igen haha, vi ska vara glada över våra friska stora små bebisar. <3
Höll på att bli tokig både på min egen mamma och svärföräldrarna första tiden. Det handlade om andra kommentarer men man är känslig och försöker navigera nya livet och så kommer bara massa dumheter från en äldre generation.
Jag kände också att jag aldrig fick ha en pluttig bebis. Han kom ut, blev stor och jag har alltid tyckt han varit jobbig att bära i famnen.
Till någon sorts tröst så bryr man sig mindre efter några månader? Och desto mer man säger från desto bättre känns det.