Pappan tar över

Tycker det låter som en jättebra man och pappa till barnet som inte bara struntar i att barnet skriker. Om barnet gråtit i 10-15 min så är väll det kanska länge ändå?

Enkel lösning: Välj ett tillfälle då du ska trösta och säg nej när pappan kommer och förklara att du vill fixa detta den här gången.

Svår fråga, förstår att du mår dåligt av att känna såhär. Är du bra på att läsa av varför barnet är ledset? Inte så lätt att veta alla gånger, men kanske bäst att börja där. Jag tycker att du borde få chansen att vara själv med barnet när du ska trösta, att pappan ska vara utom synhåll. Kanhända har barnet en pappa-fas just nu men det betyder absolut inte att det blir så i framtiden. Det kan bli tvärtom faktiskt för det är en helt annan sak att trösta ett litet barn eller t.ex ha en givande pratstund med ett större barn.

5-15 minuter är en lång tid, om pappan kan trösta fortare så är det ju bra att han tar över. Det handlar om barnets känslor, inte dina. Barnet ska alltid komma först.

Att ett barn gråter 5-15 minuter medan hen är i sin förälders trygga famn är ingen fara. Tycker du ska be pappan backa lite.

Det här är en situation som jag tror många pappor känner igen.

Jag tycker du ska prata med din man om det så att du får chans att trösta ungefär lika ofta som han tröstar.

Jag tror att barnet mer och mer söker sig till den som brukar trösta om det blir ledset.

Men det finns också en gräns för hur mycket barnet ska behöva gråta bara för att du vill rösta ibland. Men det får ni väl tillsammans avgöra.

Sedan kan det även gå i perioder vem barnet säkert sig till ibland.

Tack alla för svaren. Även om de skiljde sig lite åt så var det ändå bra att höra att det sannolikt inte spelar någon roll vem som tröstar bara att hon får tröst. Hon kommer förhoppningsvis till mig när hon blir äldre för min vilja finns ju där. Att hon völjer pappan har inte gjort mig så mycket. Det var mer att han tog över och att jag kände mig överkörd av honom. Men jag ska försöka se det genom hennes ögon istället.

Jag tycker du ska ta upp fråga med din man, just att du nu efter ett tag insett att detta är ett mönster som alltid sker. Anklaga inte utan bara nämn det, precis som du gjort här. 

"jag har funderat på en sak vad gäller att trösta X". Jag har märkt att du alltid kommer och tar över när det gått en stund. Vi har egentligen aldrig pratat om hur vi ska göra. Jag uppskattar verkligen att du hjälper till men jag undrar om det inte är bra att dottern får vara ledsen färdigt, även hos mig. Nu blir det lite som om du ska rädda situationen varje gång och jag tror det är bra för barn att båda föräldrarna kan trösta" 

Om han tycker du är fånig eller inte lyssnar får du  kanske ta till med det som jag försökte undvika i texten ovan, nämligen: "tycker/tror du inte att jag klarar av att trösta vår dotter utan din hjälp?" (det skulle ju kunna vara så att han tycker det tar för lång tid och "rycker in", men då är det väl schysst om han säger att det är så, så kan ni hellre prata om det och hur ni ska göra). Det kan också vara så att han helt enkelt inte alls reflekterat över saken utan bara ser det som något som måste lösas, och helst fort.