jag och mamman två olika nivåer

Hej
Fint att du tänker på detta! Det här svaret kommer säkert inte få dig att må bättre. Jag vet inte riktigt varför jag skriver, men det här är iaf min story:

Jag har vuxit upp med en pappa som skrek på mig varje dag. Inte slagit mig, bara bråkat och skällt. Jag var säkert också jobbig under uppväxten, vilket han gärna berättade för mig. Det var alltid mitt fel.
Sedan har jag haft två pojkvänner som också skrek på mig varje dag. Det var också mitt fel. Typiskt?

Jag har förstört flera fina vänskapsrelationer genom att bara tappa det och skrika elakheter åt dem. Folk "förlåter" väl en oftast men man märker att de har ändrat uppfattning om en. Jag har haft svårt att förstå detta, men nu när jag är riktigt vuxen verkar det ganska naturligt att det finns människor som inte blivit kränkta på det sättet när de var barn och de upplever nu den typen av kränkningar som helt onaturliga och onödiga och som ett väldigt avståndstagande beteende.
Själv har jag nog tyckt att det är en del av en "normal" relation att tappa det ibland. Men insett att det är inte "normalt" och att det leder till en massa problem. Samt att det är ett ganska effektivt sätt att sortera ut alla potentiella relationer med folk som har bra känsla för integritet. De personerna brukar nämligen undvika såna som jag som inte fattar var gränsen går, både när jag gapar på folk och när  folk gapar på mig.

Sen gapar du säkert inte elakheter, men att gapa på ett barn är beyond elakt från början.

Jag har ingen kontakt med min pappa idag. Jag vet inte vad jag ska säga. Om jag ska kontakta honom kommer väl det faktum att jag undvikit honom i tio år kommit på tal, och jag är i stort sätt säker på att mitt ärliga svar skulle leda direkt till ett stort gräl.. Eller åtminstone skulle det kännas fruktansvärt elakt att upplysa honom om all skit jag gått igenom pga att han gapade på mig hela uppväxten.

Klart att det är helt okej att visa känslor och höja rösten! Men så som du skriver det verkar det inte vara sunda känsloyttringar utan en ohållbar situation som barnen inte har något ansvar över som slutar i att de blir gapade på.

Klart att det inte bara är att lösa problemet för att man vill. Och absolut inte själv!!! Men det finns pappagrupper, psykoterapi, kbt osv osv prova dig fram och ge inte upp förrän det känns bra!

Och tillsvidare, gör allt du kan för att barnen ska förstå att det inte är deras fel och inte är deras ansvar. Det är så lätt att gapa till en unge att de måste ta eget ansvar för situationen, men en gapande förälder är aldrig ett barns ansvar och det hade kanske varit bra om jag förstått det tidigare. Kanske hade det hjälpt mig att det inte var mitt fel och inte mitt ansvar att de här killarna gapade på mig senare i livet. Prata med dem i lugna situationer, men försök komma ihåg under era gräl med, att det är här 100% ditt ansvar.
Okej, det är även mammans ansvar men hon får ta 100% ansvar för sin relation med barnen, så får du ta 100% ansvar för din relation.

Dessutom, om du och mamman inte respekterar varandra kan det ju vara en bra ide att gå skilda vägar. Jag vet inte hur er relation ser ut men om något av dina barn hade en sån här relation, vad hade du velat att de gjorde? De kommer förmodligen göra ungefär som du i framtiden.

Lycka till och gör ditt bästa så kan ni nog komma nånstans!!

Hej
Jag skrev det i förra meddelandet men det är så viktigt att jag skriver det igen:
Jag förstår ju att du vill lösa problemet. Baserat på hur du formulerat ditt inlägg så är detta inte riktigt ditt fel utan mammans. Det snabbaste sättet att närma sig en lösning är att du släpper tanken på att det beror på att mamman gör fel.
Det bästa sättet att se till att problemet tar hela livet att lösa är att tänka att det är någon annan som ska ändra på sig.
Låter också som hårda ord, men jag lovar att om du tog till dig det hade det varit jättebra för dig själv och för dina barn!

När jag ser mig som ett offer för omständigheter eller andra människors dumhet eller nått blir ingenting gjort åt problemet. När jag ser mig själv som ansvarig för mina problem och som kapabel att göra något åt dem utan att be nån annan om lov eller vänta på att nån annan har skärpt sig, då kan jag göra vad som helst!!

Ensamt? Javisst men försök hitta andra som också försöker ta tag i sina problem och när de skyller på andra så försök att inte lyssna och absolut inte hålla med dem.

Jag lovar dig att jag tycker att det är helt ok att höja rösten. Jag har omvärderat mina åsikter om detta lite efter att jag insett varför jag tycker att det är helt ok, men nån tassa-på-tå-kultur vill jag inte ha!

Men trådstarten handlar inte om att höja rösten åt skrikande ungar på Ica-maxi utan om att ofta "skrika sig hes" och bråka "jämt" hemma.
Skrivet av en person som känner sig maktlös och tänker att det är mammans "fel" att det inte går att få ordning. (förlåt för hårda ord). Mina erfarenheter säger mig att det tankesättet ligger väldigt nära att det är barnens "fel" att det blir bråk också. OBS inte pga att man är elak som människa utan pga att vissa tankesätt leder till elände och andra till konstruktiva lösningar och om man inte aktivt undviker elände och försöker vara kontruktiv så kommer många relationer gå åt helvete.

Menar absolut inte att kasta någon skit!! Man kan hamna i denna situationen fast man är en fantastiskt omtänksam människa osv. Tro mig, jag vet, jag tycker jag är en omtänksam männsika men jag har valt den högljudda (aggressiva) vägen många gånger när jag kunde valt annorlunda.

Jag tolkade bara trådstarten som att situationen har spårat ur och att människan faktiskt inte kan kontrollera sig själv på ett sätt som fungerar för både barn och vuxna.

Och jag har inga barn men jag känner många föräldrar som väldigt sällan gapar på sina barn. Som hanterar konflikter på andra sätt. Och jag har flera vänner som känner sig helt främmande från mina historier om bråk och skrik hemma.