ymmik skrev 2018-11-17 11:43:41 följande:
Hej
Fint att du tänker på detta! Det här svaret kommer säkert inte få dig att må bättre. Jag vet inte riktigt varför jag skriver, men det här är iaf min story:
Jag har vuxit upp med en pappa som skrek på mig varje dag. Inte slagit mig, bara bråkat och skällt. Jag var säkert också jobbig under uppväxten, vilket han gärna berättade för mig. Det var alltid mitt fel.
Sedan har jag haft två pojkvänner som också skrek på mig varje dag. Det var också mitt fel. Typiskt?
Jag har förstört flera fina vänskapsrelationer genom att bara tappa det och skrika elakheter åt dem. Folk "förlåter" väl en oftast men man märker att de har ändrat uppfattning om en. Jag har haft svårt att förstå detta, men nu när jag är riktigt vuxen verkar det ganska naturligt att det finns människor som inte blivit kränkta på det sättet när de var barn och de upplever nu den typen av kränkningar som helt onaturliga och onödiga och som ett väldigt avståndstagande beteende.
Själv har jag nog tyckt att det är en del av en "normal" relation att tappa det ibland. Men insett att det är inte "normalt" och att det leder till en massa problem. Samt att det är ett ganska effektivt sätt att sortera ut alla potentiella relationer med folk som har bra känsla för integritet. De personerna brukar nämligen undvika såna som jag som inte fattar var gränsen går, både när jag gapar på folk och när folk gapar på mig.
Sen gapar du säkert inte elakheter, men att gapa på ett barn är beyond elakt från början.
Jag har ingen kontakt med min pappa idag. Jag vet inte vad jag ska säga. Om jag ska kontakta honom kommer väl det faktum att jag undvikit honom i tio år kommit på tal, och jag är i stort sätt säker på att mitt ärliga svar skulle leda direkt till ett stort gräl.. Eller åtminstone skulle det kännas fruktansvärt elakt att upplysa honom om all skit jag gått igenom pga att han gapade på mig hela uppväxten.
Klart att det är helt okej att visa känslor och höja rösten! Men så som du skriver det verkar det inte vara sunda känsloyttringar utan en ohållbar situation som barnen inte har något ansvar över som slutar i att de blir gapade på.
Klart att det inte bara är att lösa problemet för att man vill. Och absolut inte själv!!! Men det finns pappagrupper, psykoterapi, kbt osv osv prova dig fram och ge inte upp förrän det känns bra!
Och tillsvidare, gör allt du kan för att barnen ska förstå att det inte är deras fel och inte är deras ansvar. Det är så lätt att gapa till en unge att de måste ta eget ansvar för situationen, men en gapande förälder är aldrig ett barns ansvar och det hade kanske varit bra om jag förstått det tidigare. Kanske hade det hjälpt mig att det inte var mitt fel och inte mitt ansvar att de här killarna gapade på mig senare i livet. Prata med dem i lugna situationer, men försök komma ihåg under era gräl med, att det är här 100% ditt ansvar.
Okej, det är även mammans ansvar men hon får ta 100% ansvar för sin relation med barnen, så får du ta 100% ansvar för din relation.
Dessutom, om du och mamman inte respekterar varandra kan det ju vara en bra ide att gå skilda vägar. Jag vet inte hur er relation ser ut men om något av dina barn hade en sån här relation, vad hade du velat att de gjorde? De kommer förmodligen göra ungefär som du i framtiden.
Lycka till och gör ditt bästa så kan ni nog komma nånstans!!
Hur många barn har du?
När två stycken bråkar intensivt så kan du inte stå och viska. Då behöver man höja rösten för att visa vem som bestämmer. (Fast det är ju Sverige vi lever i..) Men absolut. Det kan gå överstyr och det är en svår balansgång. Bra är att samtala efteråt om det går.
Jag minns att innan jag fick barn så kunde jag inte förstå hur föräldrar kunde höja rösten och vara så hårda mot de små barnen i butiker som Ica-Maxi där jag handlade.
Nu tänker jag inte så.
/Man