Jsv17 skrev 2019-02-08 20:48:48 följande:
Först, så beklagar jag ditt MF
Jag fyllde precis 36år och känner väl också att tiden pressar på lite men är det något jag inte kan påverka så är det ju hur gammal jag är, så försöker att inte fundera på det. För mig är det så att jag måste acceptera alla olika möjligheter, så för min del efter första missfallet nu i höstas (hade även ett innan min son) så fick jag fundera på om det här inte går, att det blir bara ett barn, kan jag leva med det? Hur skulle det kännas? Jag kom fram till att jag skulle inte kunna leva med det om jag visste att jag inte verkligen gett allt för det, uttömt de möjligheter som står till förfogande och det ändå inte går då kan jag leva med det för då då var det helt enkelt inte meningen. Att ha accepterat att man inte har någon kontroll över den här situationen är nog det enda som kan hjälpa en slappna av, nästan allt annat i livet kan vi planera men inte det här med barn, när de blir till, när de ska komma, hur de ska komma, vi är liksom bara med på resan och får lära oss att luta med i svängarna. Ibland önskar jag jag hade facit, bara jag visste att det skulle komma ett syskon NÅN gång så skulle jag gladeligen gå igenom allt på vägen, så då väljer jag mitt eget facit, klart det ska komma ett barn till, jag vet bara inte när och skulle det inte bli så då får jag ge mig själv tid att sörja det och sinom tid skulle jag leva med det också.
Klart man är rädd för ytterligare ma och MF, mitt råd när du blir gravid igen är att vara väldigt öppen med det på mvc att du är rädd och orolig, jag har fått ett fantastiskt bemötande i vården och väldigt mycket stöd och hjälp min bm i princip höll min hand genom de första 12 veckorna när jag var gravid med min son, och ja det är skitläskigt, men man klarar det <3
Klokt skrivet.
Tack <3
Har du börjat blöda eller vad får dig att tro att det är missfall?