Hur hör ni styvmammor för att koppla av i ert eget hem?

Just nu är jag så arg så att jag kokar. Jag har dragit mig undan i hemmet som vanligt under styvfamiljsveckan och har på mig öronproppar. Det är så svårt att bo med någon annans barn. Hur gör ni andra styvmammor för att koppla av i ert eget hem? Jag blev arg nyss för att min man plötsligt kommer och meddelar att styvbarnet har träning imorgon kväll, och att jag därför måste vara hemma och ta hand om vårt gemensamma barn. Detta trots att jag har tagit hand om vårt gemensamma barn både måndag, tisdag och ikväll. Imorgon var planen att jag skulle träna själv och vara barnfri. Men av någon konstig anledning tror min man att hans egen tid och styvbarnets tid är så mycket viktigare än min? Varför? Såklart fräste jag ifrån och det blev gräl. Och såklart känner jag mig usel efteråt och som ?elaka styvmamman?. Jag hatar att bo i styvfamilj! Detta har pågått i två år och jag blir bara less. Känner någon igen sig i detta?

Fast vadå?? Pussel hit och pussel dit!!

TS man lär vara medveten om att han har sitt andra barn denna veckan

Han hade gjort en överenskommelse med TS om att hon tog gemensamma barnet mån/tisd/onsd och han skulle ta det på torsdagen och då gjorde hon planer på torsdagen som inte involverade barnet.

Sedan bara infornerar han henne om att nej Tyvärr, händer inte

Jag tvivlar på att träningarna är spontana saker de brukar vara framförhållnibg och skulle det nu vara spontana så får väl mannen SJÄLV inse att han måste ta med lilla alternativt säga till stora att det inte funkar den dagen för att han har lilla den kvällen

Världen cirkulerar inte kring bonusbarn de får anpassa sig som alla andra

Ni som tycker att de ska behandlas som jordens mittpunkt av pappan varannan vecka, ni tycker väl samma gäller för mammans vecka då eller? När ska dessa barn inse att de inte kan gå först och vara prio ett alltid? De ska vara en likvärdig del är familjen

Alla har det som sagt olika. Här fungerar det mesta bra så jag tycker om när trådar blir lite mer nyanserade och inte bara ska kräka galla på bonusfamiljsmodellen. 

I TS fall handlar det vad jag förstår, till stor del om en pappa som inte helt tar sin del, inte förstår hur TS känner det och inte verkar fatta varför hon inte bara kan glida in och vara som hans ex, typ (kanske inte med de orden men ni fattar) 

Jag ser ett mönster i många trådar där det inte fungerar och det är ju i 99% av fallen trådar där en pappa förväntar sig att hans nya kvinna ska stå för markservicen (kanske för att han varit van sen innan?) och inte begriper hur tufft det blir + att man kanske har båda "gamla" och "nya" barn hit och dit. När då som TS, var det väl, skrev att de infört 50/50 på hushållssysslor så att hon kan sticka iväg ibland, så blir mannen ledsen. Jaha? Vad är det för en partner liksom. 

Allt handlar om kommunikation, förväntningar och hårt arbete- och ja, kanske hårdare arbete än i kärnfamiljen, men det behöver inte vara så. Jag tror att i de fall det faktiskt fungerar med bonusfamiljen har man väldigt lika synsätt sedan innan på hur saker ska fungera, och när man flyttar ihop så fungerar det (som hos oss). Tyvärr är inte alla helt införstådda med att de tycker olika, för det har inte märkts förrän man kanske fick gemensamma barn och familjen förändrades osv. 

Hos oss kör vi enligt modellen "alla hör till samma familj" då vi tycker alla barnen ska känna det, men man står för det ekonomiska för sina egna barn och barnen kanske helst vänder sig till sin förälder när det är något bekymmer, men annars är vi som vilken familj som helst. Vi ser till helheten. Funkar det bättre att jag tex kör ett av hans barn till träningen så gör jag det, än att han ska behöva tokstressa från jobbet för det men då kanske han handlar på vägen i stället. Jag tror att det här fungerar bra just för att ingen av oss förväntar sig att den andra ska ställa upp bara för att. Man frågar alltid artigt, går det inte så blir det inga sura miner för det. Vi hjälps åt med städ, matlagning, tvätt osv, det är ingen som känner att den har för stor börda i hushållet. 

så, för att återknyta till vad TS inledde med: hur koppla av? Jag kopplar av bra i vårt hem, och det tror jag beror just på att det inte byggs upp någon irrititation här eftersom vi båda har sån respekt för varann och är noga med att det inte ska uppstå gruff. Vi ger inte varann dåligt samvete eller blir sura. (jag skulle garanterat också vara irriterad om jag hade det som TS beskriver)