Hur hör ni styvmammor för att koppla av i ert eget hem?

Tack för svar. Jag har som saft bott i denna familj i två år ochvtidigare har jag tagit på mig mera ansvar för vårt gemensamma barn de veckor hans barn bor här. Det har bara blivit så, antar att det är vanligt att kvinnan tar mest ansvar (i alla familjer). Men sedan en tid tillbaka har jag satt stopp, jag har sagt att bi flyttar isär om inte min man bättrar sig och börjar ta halva ansvaret för det gemensamma. Trots att han har gått med på det uppstår sådana här situationer regelbundet. Det gör mig less, är han dum i huvudet eller? Vad är det som är så svårt att förstå, min tid är lika viktig som hans och vi jobbar båda heltid? I övrigt är han jämställd, städar, lagar mat, betalar räkningar osv. Under vår ensamma vecka flyter allt på. Men den veckan hans barn kommer glömmer han liksom bort mig.

Förutom det har jag svårt att trivas under styvfamiljsveckan i mitt eget hem, det är för stojigt, hetsigt, för mycket ljud och tjafs. Men det är nog mitt eget problem att rå över.

Ok, hej alla misslyckade biomammor med en skilsmässa bakom er! Lol. Bittra biomammor borde vara ett stående uttryck. Och ja, jag är medveten om art jag själv kanske snart är en sådan, ensam i en tvåa varannan vecka, saknandes mitt barn. Men tills dess kämpar jag på och målet i varje styvfamilj måste vara att det ska funka för alla inblandade, både barn och vuxna. Jag ska inte behöva sätta mitt liv på vänt halva tiden bara för att jag är styvmamma.

Till den som skriver att jag ska flytta ut: Ja, det kanske jag gör snart och då blir det en ny separation och ny styvfamiljskarusell för barnen. Lyckat!

Till den som skriver att jag borde vetat vad jag gav mig in på: Haha! Den var bra! Visste DU hur det skulle kännas att vara mamma innan du blev det? Det är samma som att bli styvmamma, man har ingen aning.

Inga tips från andra styvmammor som vill träna och ha egentid utan dåligt samvete?

Herregud vilka präktiga ängla-föräldrar det är i tråden, är det ingen av er som längtar efter att få vara barnfri ett par timmar i veckan och hinna träna eller träffa vänner?

Ok, tack för tipset, tänkte inte på det!

Ja ja, ni har säkert sex 1,4 gånger i månaden också och kommer skilja er om 15 år.

Hej alla, tack för många svar! Jag var skitförbannad igår när jag skrev, därav ganska onyanserad och elak ton. Ursäkta om det upprörde någon. Jag skrev av mig helt enkelt, anonymt. Men jag och min man talade ut igår kväll och blev sams och han tar med vårt lilla barn till stora barnets träning. Träningen är varje torsdag men denna vecka skulle min man jobba över och hade tidigare sagt till mig att han därför skulle skippa träningen, något han ändrade i sista stund.

Hur som helst, att samköra med andra föräldrar är ett bra alternativ, även att ta hjälp av barnvakt. Han ska i alla fall inte begära att jag fungerar som ensamstående mamma varannan vecka åt vårt gemensamma barn.

Han är varken en mansbebis eller ojämställd, men det är faktiskt SVÅRT att hitta sina roller i en ganska ny styvfamilj som vi ändå är. Och ja, även jag låser in mig på toa en halvtimme i taget

Tack för svar till er som känner igen sig. Lyssnar även till er andra, även om alla styvfamiljer fungerar olika och man måste respektera att inte alla styvföräldrar vill funka som en riktig förälder. Det beror så mycket på vilken kontakt man har med sitt styvbarn och hur länge man har bott ihop. Hade jag haft mitt styvbarn på heltid utan barnet bott hos sin riktiga mamma hade jag antagligen haft en mer ?mammig? relation till barnet och tagit mer föräldraansvar. Som det är nu vill inte ens barnet det och visar det tydligt. Jag är pappas nya tjej, helt enkelt. Kom inte närmre. Vilket är helt ok. Vi har bara bott ihop i sammanlagt ett år (två år utslaget på varannan vecka)

Hej Fia, vad tråkigt att höra att du har det som jag :( jag har också åkt iväg och bott hos en släkting när jag inte står ut, en helg bodde jag till och med på hotell! Skönt att du också gjort så! Det är nästan så att man kan skratta åt det. Jag tycker att den svåraste biten med hela upplägget (att gå runt med öronproppar, dra sig undan) är hur det känns för en inombords. Jag känner mig skuldmedveten mot min man och barnen, svag som inte orkar, konstig och onormal. Men det är skönt att höra att vi är flera i samma sits. Det är därför jag skriver här på Fl, det är så många som känner igen sig och då blir man lättad. Man är inget ufo, bara en människa som bor ihop med andras barn halva ens liv. Och det är SVÅRT.

De sista månaderna har jag delat upp hushållet och ansvaret rakt av mellan min man och mig, så att jag inte behöver sköta hushållet för hans barn (mer än ett minimum). Då kan jag åka iväg och hitta på roliga saker under den veckan. Problemet är bara att min man blir ledsen och sur av detta. Hur reagerar din man om du kör ett liknande upplägg?

Agnes: jag sitter fast i den här situationen pga vårt gemensamma barn. Om jag bryter upp och startar om med en barnlös man så försätter jag mig och min son i exakt samma situation som jag är i nu fast omvänt: Dvs min son får en motvillig styvfar, jag blir en ledsen biologisk mamma som undrar varför min son bara inte kan bli älskad av styvfadern...livets ironi!

Men grattis till dig som lyckades dra dig ur i tid. Du har dragit en vinstlott i livet tack vare det!

Fia: Ja, du ser ju på dom senaste inläggen i tråden ungefär hur synen är på oss styvmammor som har mage att gnälla! Det är som sagt nästan skrattretande, hela situationen och hur hårt man döms om man vågar prata om den.

Vad bra att du tar tag i din livssituation, hoppas att du får det bättre framöver. Jag har ju också löst saker rent konkret här på hemmaplan och ställer inte längre upp på att tas för given eller på att ta huvudansvaret. Mitt enda problem i nuläget är att leva med samvetet att inte vara självuppoffrande och en god kvinna, typ.

Bjoer: Kom tillbaka när du har levt med någon annans barn i några år.

Jag ville också vara familj, men det funkar inte klockrent just nu (vet inte om vi någonsin kommer att kännas som familj) eftersom vi knappt har hunnit vänja oss vid varann. En bonusfamilj tar flera år att utveckla. Det är inte bara som att man står skriven på samma postadress och hux flux känner sig som familj på några veckor tack vare det. Det krävs hårt slit och jobb och en massa kompromisser från båda dom vuxnas sida. Det är nog där jag själv befinner mig just nu, i kompromissandets land. Om tio år känner jag kanske annorlunda.

Visa lite ödmjukhet, är du snäll. Vi är många styvföräldrar som är förtvivlade för att vi gick in i detta med den naiva i ställningen att det skulle funka som en kärnfamilj.

Nej, föräldrarollen kommer inte alls automatiskt om man är bonusfamilj, fenomenet att styvföräldern axlar en föräldraroll finns, men det är vanligare att styvföräldern är mer som en släkting eller extra-vuxen. Det beror helt på hur bonusbarnet trivs i den ombildade familjen och om det redan finns två närvarande, biologiska föräldrar. Man kan vara hur engagerad som helst som styvförälder och ändå få kalla handen från styvbarnet. Tro mig, jag vet. Läs på lite om bonusfamiljer, snälla.

Du häver ut dig argument baserade på känslor, dina egna känslor, och dom har ingen grund. Och hur skulle du kunna veta? Jag hade absolut ingen aning när jag gav mig in på det här. Fram tills vi fick vårt gemensamma barn fungerade det utmärkt.

Dom barn i ombildade familjer som mår bäst är dom som fortsätter ha sin biologiske förälder som huvudansvarig, och bonusföräldern som just en bonus. Att gå in i en bonusfamilj med inställningen att man ska funka som en riktig förälder (ryta ifrån, uppfostra, tjata och gnälla, ta ansvar, göra alla intima sysslor etc) är tvärtom en stor fara. Det är som en snårig djungel att ge sig in i, tro mig. Man kan hamna snett vid minsta felsteg. Återigen, visa lite ödmjukhet. Har du aldrig gett dig in i någon livssituation, en relation, ett jobb, en upplevelse, som inte blev som du tänkt dig? Hoppar du av direkt i så fall när det inte blev som du tänkt dig, eller försöker du förstå situationen, förbättra den, förändra dig själv och se tiden an? Det är vad jag försöker göra just nu. Men jag tar nog bort den här tråden, den startade på fel sätt när jag var upprörd (den är gammal) och känns inte aktuell längre.

Bjoer: precis, relationen flöt på bra och var lättsam och trevlig fram tills att vi fick ett gemensamt barn. När vi fick vårt barn var det som en bomb släpptes i familjen, allt ställdes på ända. Men vem vet, vår relation (alltså mitt och styvbarnets) börjar bli lite ner lättsam igen numera, när det gemensamma är lite större. Det kanske blir lättare med tiden.

Du svarade inte på min fråga, har du aldrig gett tid in i en situation i livet som inte blev som du tänkt dig? Hur har du agerat i dom fallen? Det känns som om du bara sitter och gottar dig åt det snaskiga i den här tråden typ, och förfasar dig och kommer med pekpinnar. Det finns många vettiga styvföräldrar därute men man blir nog inte det över en natt, man lär sig medan åren går, bland annat av att läsa och höra vad andra fördomsfulla människor tycker (dig inräknad).

Ällingen: låter bra. En som finns där och bryr sig om, en extra vuxen, det är så det ska vara.

Till Nej: en bebis är totalt beroende av sin mamma under de första veckorna, och anknytningen påverkas jättemycket om mamman är väldigt stressad, uppjagad, känner sig otrygg i sitt eget hem, känner det som om det är krig på hemmaplan, får svårt med amningen, får svårt att komma till ro och knyta an, är upptagen av gräl med maken eller styvbarnen etc. Det är fruktansvärt att i det läget fokusera på de äldre särkullbarnens rätt att få se och komma nära sitt halvsyskon. Styvbarnen får inga livslånga skador av att behöva vänta några dagar. OM mamman kommunicerar att hon behöver lugn och ro i det nyförlösta läget så är det henne och bebisen man bör ta hänsyn till, det är dom som är mest sårbara och behöver överleva (bebisen) och läka (mamman). Jag kan inte förstå hur man kan resonera annorlunda? Det är verkligen ett skört läge, att vara nyförlöst för första gången.

Ett tillägg: jag har svårt att förstå det där med den mysiga bebisbubblan, de nära vänner som jag har pratat med (tre stycken) tyckte att de första månaderna var omvälvande, skitjobbiga, slitsamma, men såklart också med mycket kärlek. Dom lever alla i kärnfamiljer. Jag upplevde det ungefär likadant - det började bli kul med en bebis efter något halvår/år då den började sova ordentligt...då blev det bebisbubbla :)

Ess: Hur var det med barn nr.1 då?