Hur hör ni styvmammor för att koppla av i ert eget hem?

Alltså, ursäkta mig som barnlös och oförstående, men agerar man inte som en familj när ens partners tidigare barn är där en vecka? Tar man inte båda hand om båda barnen, som en familj? Att ena föräldern själv tar han om ett av barnen som bor där känns väldigt märkligt, måste jag säga.

Fast då går man väl inte in i en seriös relation med den personen, än mindre skaffar barn med den?! Om man väl bildar familj, så kan man ju inte vara familj på halvtid och tro att det ska funka. Det är ju som gjort för konflikter och problem.

Än om man aldrig blir ihop? Garanterat inte.

Vad vinner man på det? Att barnen känner sig välkomna i hemmet? Att ena parten slipper dra sig undan varannan vecka? Att styvföräldern och barnet får en chans till en bättre relation än om de dömer ut den på förhand?

Och vad "leka familj"? Om man skaffar barn med någon annan, då ÄR man en familj. Om någon som man väljer att flytta ihop med har ett barn på säg, 5 år, så måste man väl inse att varannan vecka när det barnet bor hos en så agerar man förälder åt det barnet, eller? Man är ju EN familj, även när det barnet bor där.

Det jag tycker är konstigt är att man blir ihop och sambo eller till och med skaffar barn med någon som redan har barn och tror att de barnen aldrig kommer bli en del av ens liv. Med den inställningen är det inte konstigt att styvföräldrar är hatade och har dåligt rykte.

Jag förstår att det inte går hux flux, att det kräver arbete, kompromisser och att det blir konflikter. Det jag är frågande över är varför, som det verkar på svaren här iaf, man går in i situationen med inställningen att "Vi tar han om vårt barn jämt. Han tar hand om sitt när det är här." istället för ""Vi tar han om vårt barn jämt. Vi tar hand om hans när det är här.". Jag menar, det är ju inte så konstigt att han "glömmer bort dig" under de veckorna hans andra barn är där om ni då är två familjer, inte en. Och det kan mycket väl vara att jag inte fattar för att jag inte har varit i situationen, men när jag läser många av inläggen så blir jag liksom väldigt förvånad och frågande. Som nedan t.ex.

"...måste respektera att inte alla styvföräldrar vill funka som en riktig förälder."

Måste man verkligen det? Varför går någon in i en situation där de kommer bli styvförälder om de inte vill agera förälder? Det kommer ju liksom automatiskt om man bor i ett förhållande med någon som har barn.

Så det var inga problem mellan dig och bonusbarnet fram tills att ni fick ett eget barn?

Ok. Det är givetvis mycket svårare om det blir en stor förändring i attityd hos någon familjemedlem. Det går ju inte att rå för och det kan man inte räkna med. Det jag reagerade på var att det verkade som flera ansåg att man skulle gå in i familjeförhållandet med inställningen att man aldrig skulle vara med och rå över eller hjälpa till med det redan existerande barnet. Att det var helt sambons ansvar den veckan. Det känns som att skjuta sig själv i foten lite. Nu beror det givetvis på hur gamla de är vilken roll man kommer få. Föräldraroll kanske var lite fel beskrivet från min sida. Men ett gemensamt ansvar för alla barn i hushållet lär man väl ta ändå? Eller?