Hur hör ni styvmammor för att koppla av i ert eget hem?

Ett annat mönster som är väldigt tydligt och inte bra är att nykära kvinnor mer än gärna tar på sig hela ansvaret för allting. De rusar huvudstupa in i relationen i vilken de sedan efter endast en kort tid vet bäst, gör mest, älskar mannens barn, gärna sköter hela hemmet, lagar all mat, överraskar med små kärleksbevis, struntar i om de får orgasm under samlag alternativt låtsas, gör stora gester, öser in känslor för att därefter plötsligt bli dränerade på all energi, besvikna, frustrerade, arga, ledsna, svartsjuka, avundsjuka, anklagande, kritiska och mycket mer därtill. Nu vill de genast ändra på allt som de tidigare föreföll så nöjda med. 

Procentsatsen som gör så är jag övertygad om är väldigt hög. Väldigt hög. 

Nej, föräldrarollen kommer inte alls automatiskt om man är bonusfamilj, fenomenet att styvföräldern axlar en föräldraroll finns, men det är vanligare att styvföräldern är mer som en släkting eller extra-vuxen. Det beror helt på hur bonusbarnet trivs i den ombildade familjen och om det redan finns två närvarande, biologiska föräldrar. Man kan vara hur engagerad som helst som styvförälder och ändå få kalla handen från styvbarnet. Tro mig, jag vet. Läs på lite om bonusfamiljer, snälla.

Du häver ut dig argument baserade på känslor, dina egna känslor, och dom har ingen grund. Och hur skulle du kunna veta? Jag hade absolut ingen aning när jag gav mig in på det här. Fram tills vi fick vårt gemensamma barn fungerade det utmärkt.

Dom barn i ombildade familjer som mår bäst är dom som fortsätter ha sin biologiske förälder som huvudansvarig, och bonusföräldern som just en bonus. Att gå in i en bonusfamilj med inställningen att man ska funka som en riktig förälder (ryta ifrån, uppfostra, tjata och gnälla, ta ansvar, göra alla intima sysslor etc) är tvärtom en stor fara. Det är som en snårig djungel att ge sig in i, tro mig. Man kan hamna snett vid minsta felsteg. Återigen, visa lite ödmjukhet. Har du aldrig gett dig in i någon livssituation, en relation, ett jobb, en upplevelse, som inte blev som du tänkt dig? Hoppar du av direkt i så fall när det inte blev som du tänkt dig, eller försöker du förstå situationen, förbättra den, förändra dig själv och se tiden an? Det är vad jag försöker göra just nu. Men jag tar nog bort den här tråden, den startade på fel sätt när jag var upprörd (den är gammal) och känns inte aktuell längre.

Har du levt som bonus/styvförälder? Det är inget ovanligt att problemen uppstår då. Den nyblivna mamman är trött och behöver landa med sin bebis medans ex och mannens barn vill hetsa på pga svartsjuka. Hela gruppdynamiken och hierarkin ruckas när det nya barnet kommer.

Det är ingen som har sagt att mamman ska isolera sig med bebisen. Men precis som att nyförlösta mammor i kärnfamiljer är rätt trötta nyss hemkommen från BB där partnern får sköta större barn och markservicen så är det samma för bonusmorsor. Eller de ska ju vara Heliga Moder Teresa och Wonderwoman båda två i ett tycker du?

Det är en stor omställning för alla när ett nytillskott kommer till familjen, mycket fula känslor som svartsjuka kan dessa barn känna och det är fullt normalt. Då får föräldrarna sätta sina stora egon åt sidan och se vad som är bäst för sina barn i det läget.

Precis som exet fick när hon blev mamma första gången. Inget konstigt alls att man vill va ifred och inte ha andras ungar hängande över sig 

Till Nej: en bebis är totalt beroende av sin mamma under de första veckorna, och anknytningen påverkas jättemycket om mamman är väldigt stressad, uppjagad, känner sig otrygg i sitt eget hem, känner det som om det är krig på hemmaplan, får svårt med amningen, får svårt att komma till ro och knyta an, är upptagen av gräl med maken eller styvbarnen etc. Det är fruktansvärt att i det läget fokusera på de äldre särkullbarnens rätt att få se och komma nära sitt halvsyskon. Styvbarnen får inga livslånga skador av att behöva vänta några dagar. OM mamman kommunicerar att hon behöver lugn och ro i det nyförlösta läget så är det henne och bebisen man bör ta hänsyn till, det är dom som är mest sårbara och behöver överleva (bebisen) och läka (mamman). Jag kan inte förstå hur man kan resonera annorlunda? Det är verkligen ett skört läge, att vara nyförlöst för första gången.

Finns väl ingen anledning att avstå om man nu kan amma. Och ingen anledning att störa amningen heller.

Nej, du ville väl nyansera det där med ett barns beroende av mamman men du behöver ju inte slå över åt andra hållet och få det att låta som att ett barn inte behöver sin mamma bara för att du vill tala om att ett barn behöver sin pappa också.

Apropå tolkningar:Lite väl taskig syn på andra kvinnor. Och du har ju inte ens varit i den situation som hon försökte beskriva.