Hur hör ni styvmammor för att koppla av i ert eget hem?

Tjaaa... ja och nej. Självklart ska pappan kunna hantera och planera sin familjesituation, säger inte att det är ok att han skiter i ansvaret för sin nya familj.

Däremot står jag fast vid tidigare inlägg, hon visste när hon gick in i relationen och valde att skaffa barn med honom att hon och det nya barnet inte skulle kunna få 100% av hans uppmärksamhet. Hon borde också ha förstått att hon kommer att få ställa upp och ha förståelse för att de tidigare barnen kommer att påverka deras vardag. Ledsen, men jag tycker inte att det är så synd om henne. Hon får ta konsekvenserna av sitt val. Sen är väl inte ett gympass hela världen

Jag förstår att det inte går hux flux, att det kräver arbete, kompromisser och att det blir konflikter. Det jag är frågande över är varför, som det verkar på svaren här iaf, man går in i situationen med inställningen att "Vi tar han om vårt barn jämt. Han tar hand om sitt när det är här." istället för ""Vi tar han om vårt barn jämt. Vi tar hand om hans när det är här.". Jag menar, det är ju inte så konstigt att han "glömmer bort dig" under de veckorna hans andra barn är där om ni då är två familjer, inte en. Och det kan mycket väl vara att jag inte fattar för att jag inte har varit i situationen, men när jag läser många av inläggen så blir jag liksom väldigt förvånad och frågande. Som nedan t.ex.

"...måste respektera att inte alla styvföräldrar vill funka som en riktig förälder."

Måste man verkligen det? Varför går någon in i en situation där de kommer bli styvförälder om de inte vill agera förälder? Det kommer ju liksom automatiskt om man bor i ett förhållande med någon som har barn.

Ok. Det är givetvis mycket svårare om det blir en stor förändring i attityd hos någon familjemedlem. Det går ju inte att rå för och det kan man inte räkna med. Det jag reagerade på var att det verkade som flera ansåg att man skulle gå in i familjeförhållandet med inställningen att man aldrig skulle vara med och rå över eller hjälpa till med det redan existerande barnet. Att det var helt sambons ansvar den veckan. Det känns som att skjuta sig själv i foten lite. Nu beror det givetvis på hur gamla de är vilken roll man kommer få. Föräldraroll kanske var lite fel beskrivet från min sida. Men ett gemensamt ansvar för alla barn i hushållet lär man väl ta ändå? Eller?

Har du levt som bonus/styvförälder? Det är inget ovanligt att problemen uppstår då. Den nyblivna mamman är trött och behöver landa med sin bebis medans ex och mannens barn vill hetsa på pga svartsjuka. Hela gruppdynamiken och hierarkin ruckas när det nya barnet kommer.

Det är ju den nya tjejen som gör det till en tävling om hon kräver att behandlas som om pappan inte har barn sedan tidigare. Bebisen tänker inte på om syskonen är hemma. Hen behöver bara mat, närhet och sömn. Hen tänker inte att Hen blir bortvald eller att henoms pappa inte vill ha Hen.

Alla kan mycket väl fungera och vara lyckliga samtidigt om den nya kvinnan förstår att hennes barn inte är familjens första.

Jag förstår känslan till viss del. Därför valde jag en barnlös man och skapade en kärnfamilj. Jag tyckte bebisbubblan var urmysig. Det var fantastiskt att få de första månaden med bara min make och vår bebis. Bara mys och kärlek. Men med andra barnet belv det inte likadant. Då fick min make och jag turas om att ta bebisen eller det äldre syskonet. Då fanns det inte tid till bebisbubblan.

Skaffar med barn med någon som redan har barn så får man köpa att bebis är barn nummer 2-3-4 och att pappan inte kan eller vill gå in i en isolerad bebisbubblan. Han har redan varit där med exet. Nu ärhan flerbarnspappa. Han vill vara med sina äldre barn lika mycket som med det nya barnet.

Om man har en relation där man blir stressad, krigar hemma och är otrygg i sitt eget hem och med makens barn så bör man Inte skaffa barn i den relationen. Det är ju bara korkat och oerhört själviskt. Om dagarna med maken och barnen är fulla av gräl bör man inte heller skapa fler barn.

Det är ju bara extremt dumt att skapa fler barn om man inte kan erbjuda en trygg och kärleksfull uppväxt.

Kvinnor föder barn både ensamma och under krig. Om man inte kan ge sin bebis trygghet utan att skicka iväg halvsyskon så är man inte redo för barn.

Jag svarar på vad bonusmammorna själv skriver! Relationer och familjer som mår dåligt och som är direkt skadliga. Ändå ska det kastas in nyfödda barn i smörjan :( Ingen tänker på att barnen ska må bra. Det viktigaste är att bonusmamman får en bebis så hon kan konkurrera med exet. Sen när orginalfamiljen fortsätter vara viktig för mannen även efter förlossningen så rasar planen helt. Och besvikelsen är total.

Men du har aldrig varit första gångs mamma med en första gångspappa? Du har aldrig upplevt hur det är och därför bygger du upp en idee om vad en förstagångsmamma har rätt till och kan kräva. Har man barn med en man som har barn sedan tidigare så kan man aldrig någonsin kräva eller uppleva det ett första barns par upplever.

Jag baserar mina inlägg på vad ni skriver. Ni beskriver familjer som är olyckliga och dysfunktionella. Familjer helt utan familjesammanhållning. Ni verkar alla önska att era partner inte hade haft familj sedan tidigare.

Fixar vaddå? Dom i tråden skriver att dom inte fixar att ge sitt barn trygghet om syskonen är hemma. Dom bråkar, skriker, är otrygga. Kan inte amma och kan inte låta bli att gräla. Vad fixar dom egentligen?