Precis som exet fick när hon blev mamma första gången. Inget konstigt alls att man vill va ifred och inte ha andras ungar hängande över sig
Ja, för allt är hela tiden en tävling om vem som är viktigast, eller hur. Det går ju aldrig att tänka sig att man kan komma fram till något där alla mår bra. Det måste ju vara helt jävla omöjligt. Pappas partner mår bra = pappans barn blir jävligt olyckliga. Pappans partner mår skit jävla piss = pappans barn sen tidigare är helt jävla överlyckliga.
Barnen kommer alltid före. Men bara de tidigare barnen
Det nyfödda barnet är det inte så noga med, det duger med en morsa som mår skit jävla piss till den. "Barnens bästa", i helvete heller, jävla hycklare.
Till Nej: en bebis är totalt beroende av sin mamma under de första veckorna, och anknytningen påverkas jättemycket om mamman är väldigt stressad, uppjagad, känner sig otrygg i sitt eget hem, känner det som om det är krig på hemmaplan, får svårt med amningen, får svårt att komma till ro och knyta an, är upptagen av gräl med maken eller styvbarnen etc. Det är fruktansvärt att i det läget fokusera på de äldre särkullbarnens rätt att få se och komma nära sitt halvsyskon. Styvbarnen får inga livslånga skador av att behöva vänta några dagar. OM mamman kommunicerar att hon behöver lugn och ro i det nyförlösta läget så är det henne och bebisen man bör ta hänsyn till, det är dom som är mest sårbara och behöver överleva (bebisen) och läka (mamman). Jag kan inte förstå hur man kan resonera annorlunda? Det är verkligen ett skört läge, att vara nyförlöst för första gången.
Du har ingen aning om sådant, instämmer med mim, det är lätt att sätta upp regler när man inte varit i en sådan situation innan. Tack och lov så lever jag ihop med en man som inte är en mes, utan han står upp för mig och alla hans tre barn. När sonen var nyfödd så var prioriteringen på mig, han kunde, som förälder, förklara för sina äldre barn, att det var viktigt att jag fick landa i min nya roll. Att det var viktigt att det var jag som fick vara i fokus den första tiden. Det var inga problem, de förstod, men glömde, som barn gör, av det ibland.
Detta har inte skadat relationen mellan mig och hans barn och inte syskonen emellan. De fick en jättebra anknytning, även om den inte var från dag ett.
För övrigt så har jag vänner som låtit de äldre barnen vara hos en släkting de första dagarna, så de har kunnat landa hemma i lugn och ro.
Lite OT, men tidigare så fick den nyblivna mamman vara kvar en vecka på BB, även om det fanns äldre syskon, så mamman fick lugn och ro.
Återigen gör du det till en tävling. Pappans partner får inte ha några önskemål eller egna behov. Hon ska finnas till för alla andra men inte ha några behov själv. Hon ska rätta sig efter de regler som du har satt upp.
Jag har också flera barn. Jag har även barn ihop med en man som hade ett barn sen tidigare. Jag vet vad jag pratar om. Det vet inte du. Det du pratar om finns bara i ditt huvud. Du har ingen egen erfarenhet att ta av. Du målar upp en bild av en situation som du inte har befunnit dig i själv.
Jag har både varit i situationen att vara förstagångsmamma med en man som har ett barn sen tidigare OCH varit i situationen att få mitt andra barn. Jag vet skillnaden.
DU är bara en sån där som inte är ett dugg intresserad av att lyssna på någon annans erfarenhet. Ändå anser du att du ska vara med och sätta reglerna för hur dom som faktiskt befinner sig i den situationen ska ha det? Hur kunde du ens inbilla dig att du hade den behörigheten?
Du kan rita upp dina regler bäst du vill men det finns ingen anledning för någon att följa dom.
Vet du, de flesta fixar det.
Alltså, det kommer hormoner, förväntningar etc och jag är fortfarande säker på att man kan fixa det om man verkligen vill, men det krävs att de andra vuxna gör vad de kan
?Kastas in nyfödda? och ?originalfamilj?, jo men tack. Du går från klarhet till klarhet i din föraktfullhet. Dessa barn skulle nog må bättre ifall deras äldre syskon inte färgades av en galen morsa som försöker tuta i dom att deras värde är högre än deras halvsyskon. Snacka om att kategorisera barn, obehagligt.
Det är bara för dig och såna som dig att inse att ni inte har en familj med era ex och era barn. Era barn lever inte i en familj. Ni är inte en familj. Sorry. Ni valde bort familjen när ni valde att gå isär.
Däremot har bonusmorsorna en familj med era ex. Bara att acceptera detta faktum.