Jag och den andra föräldern resonerar helt olika, ena anser att barnen ska gå på alla kalas de är bjudna till om det inte finns ett bra skäl till att inte göra det, bara ?vill inte? är inte ett rimligt skäl medan andra föräldern tycker att det är helt upp till det bjudna barnet att bestämma om hen vill gå.
Vad tycker ni?
Både ock.
Jag har två barn. Ett där många tackade nej till kalasinbjudan och det kommer förre och färre inbjudningar år för år (våren i trean upphötde de komma helt) och en som får inbjudningar till höger och vänster. Den förtvivlan som jag sett mitt äldsta barn uppleva när nejen droppar in är inget jag önskar någon och jag skulle aldrig acceptera att mitt barn bara sa nej för att den känner för det.
Man går inte på kalas bara för sin egen skull utan även för den som bjuders skull och man bör tänka till ordentligt innan man tackar nej utan anledning.
Jag har två barn. Ett där många tackade nej till kalasinbjudan och det kommer förre och färre inbjudningar år för år (våren i trean upphötde de komma helt) och en som får inbjudningar till höger och vänster. Den förtvivlan som jag sett mitt äldsta barn uppleva när nejen droppar in är inget jag önskar någon och jag skulle aldrig acceptera att mitt barn bara sa nej för att den känner för det.
Man går inte på kalas bara för sin egen skull utan även för den som bjuders skull och man bör tänka till ordentligt innan man tackar nej utan anledning.
Lite både och.
Barnet ska självklart få välja själv om det vill gå på kalaset eller inte, inget tvingande.
Men jag försöker resonera lite om det är så att barnet inte vill bara för att det "inte vill" eller om det ligger nåt annat bakom. Om det bara handlar om att man "inte har lust" försöker jag förklara att barnet som bjuder vill att de som är bjudna ska komma, att ibland kan man göra något man inte har så stor lust till för att göra någon annan glad och att när man själv bjuder på kalas så vill man ju att de bjudna kommer och inte bara stannar hemma för att de inte har lust.
Sen får barnet fundera och bestämma sig.
Om hela klassen är bjuden och det inte är så att mitt barn är utvalt av alla att bjudas så känns det mer okej att avstå kalas. Då är de kanske inte så goda vänner utan bara klasskamrater. men om 5 barn är inbjudna och kalaset riskerar att bli tomt så kan det ju vara superviktigt att det kommer någon så att det blir nåt kalas.
Ju äldre barnen blir desto mer försöker jag få dem att tänka lite bredare och fundera över vad deras beslut får för konsekvenser.
Det är väl klart barnet bestämmer!
Det är väl klart barnet bestämmer!
Mitt barn tackar nej till alla kalas utom bästisens kalas.
Barnet bjuder även bara bästisen på sina egna ?kalas? (bowling, bio, lekland, etc).
Enda gången något av mina barn har sagt nej till ett kalas var det 3v efter att de börjat på en ny avdelning som bestod av 5åringar från flera olika avdelningar. Mitt barn var inte säker på vem födelsedagsbarnet var...
Jag förstår er som menar att det är hemskt för barnet som har kalaset om ingen kommer, MEN samtidigt kan jag även tycka att det är er föräldrar som har startat igång en väldig hysteri kring dessa kalas!
Förr, när jag var liten, bjöd man in sina kusiner och grannbarnen på sin höjd och åt en hemmagjord tårta med geléhallon på. Typ. I dag verkar det mesta handla om status. Man hyr in sig på lekland, bjuder hela klassen, har mat, tårta, presenter för hundralappar per styck, hyr gympasalen osv osv... Snacka om upptrissat! Detta har ju föräldrarna skapat och så pågår det en slags tävlan i vem som har bäst, störst och vackrast kalas. Kan man inte tona ner det lite?