Abort, känslomässigt förstörd

Jag kommer jobba inom tung industri där det inte är tillåtet att jobba som gravid.

Skrev på pappret idag o ångrar mig så fruktansvärt!

Bokade tid för samtal hos gyn förra veckan men fick en tid först 14 mars, sen kunde jag räkna med en till två veckors väntetid för själva aborten.. o jag är så rädd att jag inte ska klara det!!!

Dessutom finns det ju en risk med komplikationer o är rädd att det ska dra ut på tiden på så sätt att jag måste börja min anställning med en sjukskrivning.

Klart ingen kan tvinga mig men pappan till mina andra två barn var ingen höjdare och jag vill inte börja med att det ska vara oönskat av den ena föräldern.. är chockad av hans inställning till det och vet inte hur man går vidare i relationen efter något sånt här. Känner mig så otroligt arg och lurad!!

Så skönt att höra att jag inte är ensam. Ja, det är en vidrig situation minst sagt. Och det är omöjligt att veta att man fattar rätt beslut. Ibland önskar jag faktiskt att vi inte hade möjligheten att välja. Visst finns det situationer då det verkligen kommer till nytta. Men jag tror att det är många kvinnor som egentligen inte ser till vad hon själv vill ändå.

Tack för dina fina ord, dom värmde långt in i själen!

När jag skrev på kontraktet idag kom vi överens om att jag skulle börja i mitten av april. Så jag har iaf tid på mig att komma fram till ett beslut. Det gjorde mig lite lugnare iaf..

Jag kommer att ta med mannen på samtalet hos barnmorskan. Så att vi oavsett går igenom detta tillsammans. Jag är så rädd för att se ett hjärta slå på ul-skärmen. O händer det ska det inte bara vara jag som ska ha det i minnet livet ut sen. För att en man ska förstå vad det faktiskt innebär måste man ju faktiskt göra dom delaktiga. Det är något jag varit otroligt dålig på i mitt förra, (väldigt destruktiva förhållande) där gick jag igenom 3 missfall och två aborter ensam.

Men oavsett hur fint stöd jag kommer få och hur annorlunda detta förhållandet är förändrar inte det att jag just nu känner att jag aldrig någonsin vill se ett positivt graviditetstest o tvingas ta ställning igen. Att JAG känner mig oönskad i denna situationen.

Samtidigt säger han att han är jätte rädd att ångra beslutet. O då blir jag ännu mer förvirrad , arg, ledsen ......

Jag har alltid varit driven trots motgångar. Tagit ett beslut o lagt locket på och tänkt att de blir bättre sen. Vilket är farligt då allt bubblar upp till ytan en dag.

Denna gången har jag tyvärr inte något av det drivet kvar alls. Jag är bara TOM....

Ursäkta ett svamlande långt inlägg..

Tack för era svar. Jag undrar också om man verkligen kan gå vidare i en relation om man går igenom något sånt här. Det känns som att man har helt olika prioriteringar och värderingar i livet isf. Är ju förövrigt totalt hopplöst att försöka diskutera med miljoner hormoner i kroppen. Så fort man försöker så står man bara där och tokgråter. Inte ett vettigt ord kommer ju ut....

Ja jag ska försöka samla tankarna och bortse från sånt som faktiskt kan lösa sig.

Är ju mer än en vecka kvar tills samtalet på kliniken så har ju tid på mig egentligen.

Anonym(lina): Herregud, jag kan inte ens föreställa mig hur tufft det måste vara att ta det beslutet i vecka 18. Det är verkligen något som är omöjligt att sluta älta i huvudet.. Man vill bara få springa iväg från sin kropp och sluta känna något.

Vi pratade länge igår, öppet, ärligt... vi grät och jag förklarade ingående hur jag ser på det. Han är rädd och inte alls säker på sitt beslut. Jag bad honom prata med någon annan närstående om det, inte förhasta sig. Att det inte är jordens undergång och det var ju planerat att hända i framtiden i vilket fall.. Förklarade att det är helt normalt att känna som han gör, men att det för mig känns fel att leka med kroppen som om man bara kan radera ett barn o trycka på en knapp när kvinnan ska börja producera igen.

Jag vet ju att det är vanligt att en man blir skrämd och tror att hela ens liv är över. Jag ger honom tid att tänka igenom det ordentligt eftersom vi inte är purunga längre, jag vill inte börja om när mina två ska flytta hemifrån men samtidigt inte avsluta denna graviditet för att börja försöka om ett halvår/år. Det känns inte logiskt alls... om jag ens skulle vilja försöka o ens kunna glädjas åt det senare utan att undra om det skulle bli likadant vid ett sånt här besked senare...

Känns skönt att ha varit helt öppen med vad jag känner och vill tro att det var en annan känsla vi gick o la oss med igår.

Även om vi inte pratat mer om det, utan istället lagade god middag tillsammans med barnen o bara njöt av varandras sällskap igår.. så har jag fått ett otroligt lugn i kroppen.

Jag har erkänt för mig själv att jag inte vill göra abort. O när jag vet att Han egentligen vill behålla men är rädd för det stora okända, så känner jag mig säkrare i hur jag ska hantera situationen.

Nu har jag till o med vågat mig på att ladda ner Preglife-appen. Låter fånigt kanske, men det var ett bevis för mig själv att jag vet vad jag vill o att det är okej.

Som jag läste någonstans, -man ångrar inte barnen man fick, bara dom man aldrig gav liv.

Tack för gratulationerna :)

Det har lugnat sig och han börjar smälta det känns det som. Antar att jag ringer till jobbet på måndag och förklarar situationen.

Har redan fått ett nytt jobberbjudande som jag kan ha även om jag är gravid så jag antar att det är meningen ;)

Tänk att det kunde lösa sig såhär. Magiskt!