• mhansen

    Abort, känslomässigt förstörd

    Fick för lite mer än en vecka sedan reda på att jag blivit gravid trots dagen efter piller. (Använder inte detta som skydd vanligtvis....)

    Jag visste om att det inte var 100% säkert och hade inte tänkt mig abort som en utväg om det inte vore för pappan till barnet. Jag tänkte att blir det ändå så är det helt enkelt meningen. Pappan var tydligen av en helt annan åsikt. Trots att det är han som fått mig att ändra tankar om barn. Jag har två barn sen tidigare som börjar bli stora nu o hade inte tänkt skaffa fler egentligen. Men han har fått mig att ändra åsikt under vårt förhållandes gång. Men nu när det kom till kritan vill han inte ha ?just nu?. Men gärna lite senare?!!

    Jag har gjort abort många år sedan då jag levde med en man jag verkligen inte ville sätta barn till världen med. Efter att ha genomgått de, som gav sår både psykiskt o fysiskt lovade jag mig själv att det aldrig skulle hända igen.

    O nu står jag här... dessutom ska jag idag skriva på papper på ett nytt jobb. Ett jobb man definitivt inte kan ha under en graviditet. O hela jag skriker att det är fel!!

    Att man dessutom ska vänta så länge som en månad på att få aborten gjord är till att slita sönder en människas psyke. Är det verkligen männskligt att låta någon gå såhär?!

    Fick köra ifrån jobbet gråtandes idag, vet inte hur jag ska hantera allt detta på en gång.

    Känner att jag sakta men säkert faller ihop och tappar gnistan.

    Jag vill bara springa ifrån min egen kropp..

    Någon som varit med om liknande?

  • Svar på tråden Abort, känslomässigt förstörd
  • Lilyje
    mhansen skrev 2019-03-04 18:28:17 följande:

    Klart ingen kan tvinga mig men pappan till mina andra två barn var ingen höjdare och jag vill inte börja med att det ska vara oönskat av den ena föräldern.. är chockad av hans inställning till det och vet inte hur man går vidare i relationen efter något sånt här. Känner mig så otroligt arg och lurad!!


    Kommer du kunna gå vidare med honom om du ?tvingas? till en abort av han? Eller är förhållandet över oavsett?

    Om så är fallet, varför ska du bli lidande för hans skull? Han kunde skyddat sig så hade han inte riskerat att bli pappa.
    M 2010 | B 2017 | A 2019
  • mhansen
    Ledsnamamman82 skrev 2019-03-04 18:38:59 följande:

    Jag förstår dig verkligen!

    Jag har två barn och innan vi fick dem så blev jag gravid med min man (pappa till mina barn). Han fick panik och sa till mig hårt att göra abort! Han ville ha barn men precis som din kille, inte just då.

    Jag tänkte precis som du att jag inte ville gå igenom en abort men inte heller ha barn med någon som inte ville.

    Detta krossade mig fullständigt, jag var förkrossad och jag har nog aldrig riktigt förlåtit honom. Jag gjorde aborten i panik på grund av hans reaktion. Jag tror att om jag fått vänta lite så hade både han och jag hunnit tänka efter.

    Jag kan inte ge några råd mer än att jag vet att du kanske aldrig kommer förlåta honom om du gör abort. Jag vill bara säga att jag har varit där och jag förstår dig precis! Önskar jag kunde ge dig en stor kram och trösta dig för det är vidrigt att behöva sitta i den situationen! Och den där mannen har ansvar i detta! Hoppas fasen att han finns där för dig för man är två om en graviditet!

    Ta hand om dig och gör det ditt hjärta säger... Allt annat ordnar sig alltid, det vet du också..


    Så skönt att höra att jag inte är ensam. Ja, det är en vidrig situation minst sagt. Och det är omöjligt att veta att man fattar rätt beslut. Ibland önskar jag faktiskt att vi inte hade möjligheten att välja. Visst finns det situationer då det verkligen kommer till nytta. Men jag tror att det är många kvinnor som egentligen inte ser till vad hon själv vill ändå.

    Tack för dina fina ord, dom värmde långt in i själen!
  • mhansen

    När jag skrev på kontraktet idag kom vi överens om att jag skulle börja i mitten av april. Så jag har iaf tid på mig att komma fram till ett beslut. Det gjorde mig lite lugnare iaf..

    Jag kommer att ta med mannen på samtalet hos barnmorskan. Så att vi oavsett går igenom detta tillsammans. Jag är så rädd för att se ett hjärta slå på ul-skärmen. O händer det ska det inte bara vara jag som ska ha det i minnet livet ut sen. För att en man ska förstå vad det faktiskt innebär måste man ju faktiskt göra dom delaktiga. Det är något jag varit otroligt dålig på i mitt förra, (väldigt destruktiva förhållande) där gick jag igenom 3 missfall och två aborter ensam.

    Men oavsett hur fint stöd jag kommer få och hur annorlunda detta förhållandet är förändrar inte det att jag just nu känner att jag aldrig någonsin vill se ett positivt graviditetstest o tvingas ta ställning igen. Att JAG känner mig oönskad i denna situationen.

    Samtidigt säger han att han är jätte rädd att ångra beslutet. O då blir jag ännu mer förvirrad , arg, ledsen ......

    Jag har alltid varit driven trots motgångar. Tagit ett beslut o lagt locket på och tänkt att de blir bättre sen. Vilket är farligt då allt bubblar upp till ytan en dag.

    Denna gången har jag tyvärr inte något av det drivet kvar alls. Jag är bara TOM....

    Ursäkta ett svamlande långt inlägg..

  • Anonym (Anna)

    Gör inte abort om du inte själv vill bara för att mannen inte känner sig redo. Hade du behållit barnet om mannens inställning varit annorlunda? Då tycker jag inte du bör göra abort.

    Har gjort abort själv, men då var det mitt eget beslut. Skulle inte göra det för någon annans skull.

  • mhansen

    Tack för era svar. Jag undrar också om man verkligen kan gå vidare i en relation om man går igenom något sånt här. Det känns som att man har helt olika prioriteringar och värderingar i livet isf. Är ju förövrigt totalt hopplöst att försöka diskutera med miljoner hormoner i kroppen. Så fort man försöker så står man bara där och tokgråter. Inte ett vettigt ord kommer ju ut....

  • Anonym (Kvinnan)
    mhansen skrev 2019-03-05 19:57:47 följande:

    Tack för era svar. Jag undrar också om man verkligen kan gå vidare i en relation om man går igenom något sånt här. Det känns som att man har helt olika prioriteringar och värderingar i livet isf. Är ju förövrigt totalt hopplöst att försöka diskutera med miljoner hormoner i kroppen. Så fort man försöker så står man bara där och tokgråter. Inte ett vettigt ord kommer ju ut....


    Försök ta det lugnt.Det är som det är.Gör inte abort för att du känner dig tvungen.För övrigt kommer det att lösa sig även fast livet är inte lätt.
  • mhansen

    Ja jag ska försöka samla tankarna och bortse från sånt som faktiskt kan lösa sig.

    Är ju mer än en vecka kvar tills samtalet på kliniken så har ju tid på mig egentligen.

Svar på tråden Abort, känslomässigt förstörd