Vad ångrar ni i ert liv?

Ångrar att jag har varit så duktig jämt. Tog inga studielån utan jobbade hela somrarna samt under studierna för att slippa lånen, började jobba direkt efteråt. Ångrar att jag inte reste mer när jag hade chansen. Ångrar att jag inte tog lite mer tid på mig för att fundera vad jag verkligen ville bli när jag blev stor. Skulle ha bott utomlands ett tag och jobbat i klädaffär eller vad som helst.

Nu är jag så inne i hela ekorrhjulet att jag bara drömmer om att sälja allt, ta med mig familjen och typ bo i en husbil.

Att jag började röka

Att jag inte utbilda mig tidigare ( klar nu 33 år )

Att jag inte tog chansen hos mänga tjejer. Vissa var jag för feg för, andra osäker och några ett svin mot.

Att jag inte tog tjönsteledigt och reste ett år i USA och Asien när jag var strax över 20.

Det är så intressant att få läsa era svar

Det jag ångrar mest av allt i mitt liv är att jag inte kunde ta det till mig att min pappa var döende (det berömda samtalet med läkare många alkoholister har ca 1 år innan bortgång) och tog vara på den lilla tid vi kunde ha haft. Led dock av utmattningsdepression under den tiden och det var främsta orsaken att det blev som det blev. Ångrar mig ändå och ser det som mitt livs största misstag. Pappa var, sitt alkoholmissbruk till trots, en god far som betydde allt för mig.

I övrigt känner jag mig som ett stort misstag.. har ingen utbildning då jag inte klarade av skolan pga depression, långtidssjukskriven av ovannämnda orsak. Är kroniskt deprimerad sedan tonåren och har kraftig ångest och social fobi. Ångrar att jag valde att skiljas från barnens pappa. Vi hade det tufft och jag var helt trasig i huvudet när jag väl kom mig ifrån honom (psykisk misshandel). Han har tagit tag i sitt liv nu och sökt hjälp, är en helt annan människa idag än han var då. Önskar att jag hade hållit ut längre så skulle jag ha ett misslyckande mindre i bagaget.

Ångrar att jag inte sökte hjälp för mitt mående tidigare så jag hade fått chansen att kanske leva ett normalt liv. Ångrar det mesta förutom mina underbara barn som jag lever för. De betyder allt för mig och jag njuter av att få se dem växa upp och ha goda hjärtan, vara omtänksamma och att de är duktiga med skolarbetet. Hoppas på att det blir mer av dem än det blev av mig

Egentligen ångrar jag ingenting. Synd bara att jag fick en dålig start i livet med en far som slogs och utnyttjade mig sexuellt och med en mor som var uppgiven och frånvarande. Självförtroende blir så svårt att bygga upp efter en sådan start på livet. Å andra sidan var det det här livet jag fick och inget annat. Och ta mig tusan att jag försöker allt vad jag kan för att bygga ett bra liv! Det går ganska bra för mig. Kanske för att jag trots allt älskar att leva :) Go for it!

Jag ångrar....

Att jag har bytt jobb så många gånger.

Att jag fick barn för tidigt och med fel kvinna.

Att jag inte pluggade mer i skolan och kunde få ett bättre jobb.

Att jag inte haft sex med fler kvinnor

Att jag inte står upp för mig själv mer.

Att jag låter mig utnyttjas till att göra acceptera saker jag inte vill.

Det är klurigt. Visst finns det saker jag ångrar,men de flesta saker hände innan jag träffade min man. Jag valde tex fel yrke, men tänk om jag valt ett annat yrke,då hade jag inte träffat honom och inte fått mina underbara ungar. Så nej, jag kan inte ångra något för då hade inte de funnits och jag hade inte varit gift med min stora kärlek.

Jag ångrar att jag litade lite för mycket på någon som jag trodde var min vän, som efter vi startade med lite affärer ihop så blåste han mig på ca 500k.

Jag ångrar att jag utbildade mig till förskollärare. Stora barngrupper, stress, allt administrativt som ska göras & konstant inskolningar. Nu går resan mot något annat

Jag ångrar att jag i 20 års åldern lät mig övertalas att skriva på med att starta en enskild firma åt min ex svåger. Han hade näringsförbud och fick inte starta företag. Jag skulle bara stå som ägare en kort period så skulle det lösas. Betalar fortfarande på skulder sedan 20 år bakåt.

Jag ångrar att jag inte tidigare tog tag i mitt liv och gick i terapi. Nu tog det till 30-årsåldern innan jag började inse att jag har ett värde och inte enbart behöver anpassa mig.

Jag ångrar att jag bodde i stan så långe och inte köpte ett litet torp istället.

Jag ångrar att jag inte tog tillvara på barnen när de var små, att de fick sova i egen säng från ett års ålder till exempel. De växer upp så snabbt..

Är 41, vet inget om nåt längre. Har totalt misslyckats i livet. Jag ångrar allt efter 20. 

Jag ångrar att jag utbildade mig inom sådant jag ville, jag ångrar att jag brände ut mig själv.

Ångrade att jag var naiv med folk som jag kallade vänner. 

Ångrade att jag gav min tillit till fel människor. 

Ångrade att jag är en ambitionsdriven jäkligt utbränd person.

Jag har försökt och allt har misslyckats och min hjärna kan inte räkna ut vad som gått fel. Nu är det försent. 

Man har till 30 efter det är det en långt fall nedåt om man inte lyckats i livet.

Har inte precis haft ett smärtfritt liv och kan ibland undra om otur nog ändå inte finns trotts allt. Det är mycket som hänt mig i mitt liv som ställt till det på många olika sätt och vis för mig, men, det är grejer jag inte skulle kunna ha styrt över direkt.

Jag menar, hur ångrar man sin första förälskelse när man inte kan styra vem man blir kär i? Hur skulle jag som 14årig ung tjej, som aldrig haft en pojkvän, se dom väldigt tidiga tecknen på att killen är en våldtäktsman och psykisk misshandlare? Jag blev varse hur han verkligen var alldeles för sent. Fanns ingen chans för mig att kunna veta och tog såklart för givet att den uppvaktande killen med charmen och glimten i ögat skulle vara som vilken normal person som helst. Alltså inte farlig.

Finns nog faktiskt ingenting som jag ångrar, inte som jag kan komma på. Dom beslut jag fattat där jag har haft ett eget val av något slag, dom är jag nöjd med även om det kanske inte alltid blev exakt som jag hade tänkt. Men sen har jag tampats med ångest över mycket av det som hänt i mitt liv och vad dessa händelser har lett till för olika konsekvenser för mig, och att jag tappat många år av mitt liv till att må dåligt/varit sönder som människa - så mina ?livskriser? eller vad man nu skall kalla dom för har handlat om att lära mig acceptera att det som har hänt, har hänt, jag får aldrig dom åren tillbaka vad jag än gör, hur arg jag än blir på orättvisan eller hur ledsen jag än blir. Att lägga till en massa grejer jag dessutom då skulle ångra till på köpet hade kanske blivit för mycket för en person att bära? Så på det viset har jag kanske haft tur, tur i att slippa ångra någonting i mitt liv.

Jag ångrar att jag inte lämnade min sambo tidigare som behandlade mig illa.

Jag försöker att inte ångra någonting. Mitt liv har varit rätt tufft med många dikeskörningar och utsatthet och jag bestämde mig tidigt att jag inte kan ångra och gräma mig för då kraschar jag igen.

Jo en sak. Att jag inte tog itu med vikten redan för 20 kilo sedan. Alla har rätt att se ut som de själva vill men jag mår dåligt av att vara fet och har hamnat i en mycket ond cirkel som stammar från barndomen då jag då som nu nu äter mig ur mina problem. Annars försöker jag blicka framåt. Och leva i nuet. Lättare sagt än gjort dock

Att jag röstade på socialdemokraterna förr.

Hela mitt liv.

Jag ångrar att jag varit så velig i livet och därför också varit seg med att få saker gjorda och valt många olika inriktningar i livet och jobbat med många olika saker.

Framförallt då att det lett till att jag väntat med att försöka skaffa barn och nu är ofrivilligt barnlös vid 39 år. Jag skulle ha försökt skaffa en bra man och förhållande tidigare och därmed skaffat barn tidigare.

Jag tänker att om jag utbildat mig, skaffat körkort, jobb och lägenhet lite tidigare i livet, hade det kanske varit lättare att skaffa barn tidigt också.

Håller tummarna för att det fortfarande finns chans för barn men fick missfall för en månad sen så känns deppigt.

Ältar inget men om jag ska lyfta saker som jag INTE hade gjort om i fall tiden hade backats..

Ångrar väl några av de män man spenderat natten med. Vissa var jag faktiskt inte jätteintresserade utav...

Ångrar ett par tillfällen där jag som ung druckit något vinglas för mkt och hamnat i onödiga bråk med min sambo.

Ångrar att jag gick tillbaka till ett missbrukande ex när jag var 18 år. Visste att vi inte skulle hålla livet ut men orkade inte stå emot. 1 år senare gjorde jag tack o lov slut för evigt. Vet inte om han lever idag ens faktiskt..

Ångrar att jag inte tog spanska studierna på allvar i gymnasiet. Hade varit grymt att tala tre språk flyttade.

Ångrar att jag inte började spara och placera pengar på börsen tidigare.