Provoceras av kejsarsnitt!
Nej, du har inte ett val per se. Du måste kunna argumentera för din sak, och ha flera möten där alternativen diskuteras. Det är inte ovanligt att läkarna bedömer att du inte är tillräckligt rädd.
Men din inställning är ju sund på så vis att du inte är sjukligt rädd. Du vet att det kommer att bli jobbigt och göra ont, men du ser också dig själv ta dig igenom det på ett eller annat sätt.
Jag har många anledningar till att inte vilja föda naturligt, en av dem är en stark fobi för höggravida. Jag spyr i princip om jag ser en höggravid kvinna sitta och vingla på en sån yogaboll. Det är så jävla vidrigt. Blotta tanken på att en höggravid stapplar runt lutad över en gåstol - vidrigt. Otänkbart. Ledsen, men det är det äckligaste jag kan föreställa mig. Och då har vi alltså inte ens kommit till värkarbetet eller - ulöööhhh - födseln. Fick se en video på föräldrautbildningen och det var 100 gånger värre än i mina vildaste fantasier.
Jag har en väldigt hög smärttröskel och har inga problem med blod, så den biten var jag aldrig orolig över. Men läkarna kunde måla upp den enklaste och bästa förlossningen någonsin; den innehöll fortfarande själva födseln. Ungen skulle fortfarande ut, och där tog det tvärstopp.
Det är möjligt att vården kan bota det här. Jag tvivlar såklart, men håller dörren öppen. De kan däremot inte bota fobin på typ två veckor, vilket är tidsluckan vården själv sätter för att fixa problemen. Isf får de ju typ sjukskriva en och skicka på daglig kbt och psykologisamtal sekunden man blir gravid.
Har följt tråden med stor spänning under några dagar nu och förundrats och förfärats över de starka känslor och retorik ämnet frambringat. Är själv gravid för första gången och har således en del framför mig vad det gäller förlossning.
Det som fått mig att höja på ögonbrynen och fundera är två tankar.
Har man alltså mer eller mindre ett VAL hur man ska förlösa pga rädsla? Det hade jag ingen aning om i så fall. Trodde att man endast utförde planerade kejsarsnitt om medicinska skäl finns. Alltså inte pga rädsla.
Vem är INTE rädd, vettskrämd och ångestfylld inför tanken på en förlossning när man inte gjort det förr? Många historier har man ju hört under sina levnadsår och förstått att det är allt annan än a walk in the park.
Jag har hela tiden tänkt att det bara är att hacka i sig, den här rädslan, skräcken och funderingarna inför vad som komma skall. Att rädslan är en naturlig del inför en förlossning. Att jag får vara beredd på att det kommer vara den största utmaningen jag ställts inför i livet och sen göra mitt bästa för att kunna genomföra det.
Jag har absolut inte förstått att det är något man kan diskutera runt utan att det bara är att gilla läget.
Intressant tråd, som väckt en hel del tankar. Vänligen observera att det jag lyft i mitt inlägg är reflektioner ur en kommande förstföderskas huvud. Vad det gäller rädsla inför en andra förlossning, när man har en komplicerad förlossning i bagaget säger jag verkligen inget om. Det är en helt annan femma än mina personliga tankar ur mitt oerfarna perspektiv.