Ni som vuxit upp med en aggressiv förälder

Klart det påverkar. Men kanske olika mycket på olika barn och definitivt på olika sätt. 

Min pappa var arg hela min uppväxt, spelade ingen roll hur väl jag försökte uppföra mig. Idag har vi en bra relation men inte särskilt nära. Med det sagt så separerade mina föräldrar när jag gick i lågstadiet och jag bodde varannan helg hos pappa, som fortsatte vara arg in i min sena tonår. Jag var oerhört ledsen och besviken på honom hela tonåren men eftersom han var ännu argare hela tiden kunde jag inte uttrycka det till honom. Jag mådde väldigt dåligt under uppväxten men det hade jag kanske gjort i alla fall, sånt är alltid svårt att säga med tvärsäkerhet vad som är orsaken.

Nu verkar det ha gått över och det går att ha en relation till honom. Men jag är uppväxt med att tassa på tå för att undvika honom, flyttade hemifrån så fort jag kunde och avskyr fortfarande att hälsa på. Hade en period som tonåring och unga tjugo när jag nästan uteslutande träffade mycket äldre män, 20-25 år äldre. Vanligt bland tjejer med dysfunktionella relationer till sina fäder men det har jag helt lagt av med. Har förstått det som att söner ofta snarare ärver ilskan och riskerar att bli likadana.

Jag kommer aldrig att fullt ut lita på honom, jag ber honom aldrig om hjälp med saker i mitt liv eller involverar honom fullt ut. Det fanns mycket annat förutom hans humör som hänt såklart men det har varit grundproblemet. Idag är det nog mest han som lider av att känna sig mindre värd än mamma som jag står mycket nära men det är inte mitt problem.

I övrigt är jag en fungerande vuxen idag, ingen direkt psykisk ohälsa eller så, utbildad och har jobb och boende. Kanske lite extra avvaktande inför nya relationer men i övrigt ganska normal. Ska tilläggas att jag har haft en enormt kapabel mamma som nog kompenserat mycket, hade inte hon haft ordning på sin skit hade det kanske gått värre. 

Suck, mycket sånt här på familjeliv numera. Synd, förstör forumet när folk inte längre kan posta utan att sådana som du dyker upp och meddelar att världen är svart och vit samt att det är plättlätt att göra rätt, alltid oavsett vad. 

Jag förstår hur du tänker men jag tror ändå att det är bättre att du försöker flytta när tillfälle ges. Dels får ditt barn en oas där han inte behöver förhålla sig till sin pappa, det var i alla fall oerhört viktigt för mig men du markerar också inför ditt barn att det inte är ett ok beteende. Tillräckligt oacceptabelt för att bli lämnad för, sånt kan vara viktigt när barn blir äldre och själva ska ta ställning till vem dom ska vara. Sen är det klassikern att inte förbli i en relation där barnen lär sig att det är så en relation ska vara om man inte önskar dem något liknande.

Häng i, fattar att det är pissjobbigt och just i Stockholm bidrar boendesituationen såklart. Men oavsett betyder det inte att det är kört för din son, påverkad blir han absolut, men oerhört många har minst en dysfunktionell förälder och de flesta blir helt ok vuxna i alla fall med rätt stöttning. Jag har ingen runt mig som inte har minst en, ibland två helt värdelösa föräldrar och vi håller ihop det allihopa i vår vardag, lite kantstötta kanske men det blir man kanske på ett eller annat sätt i alla fall 

Du kan bara ditt bästa

Du har inte funderat en halv sekund på att hon inte kan flytta utanför Stockholm med sina barn utan medgivande från den andra vårdnadshavaren? Och att även ilskna pappor får behålla vårdnaden allt som oftast så länge dom inte slår? Att vårdnad och umgänge är olika saker? Ensam vårdnad är hysteriskt svårt att få, speciellt om det står ord mot ord och barn klarar inte alltid av att vittna mot en förälder. Risken finns istället att mamman blir anklagad för umgängessabotage och blir den som får minst tid med barnen. 

Sluta tro att det är så himla enkelt hela tiden. Sådana här saker är skitsvårt om man inte har antingen mycket pengar eller ett stabilt nätverk runt om sig. Och om man inte ens kan fråga och be om råd utan att nötter som ni ska bete er lika nyanserat som vilken fjortis som helst så stjälper det oerhört mycket mer än hjälper. 

Inte för att ni bryr er egentligen, bara ni får ha rätt.

Vad är det med dom här männen och måltider? Jag minns alla middagar som rena terrorn. Lovat mig själv att aldrig någonsin bråka med mina barn vid middagsbordet, någonsin.

Återigen, de flesta får behålla vårdnaden i alla fall. Jag har själv varit barn i den processen. Ilska och utbrott är inte grunder som man blir av med vårdnaden för som regel, tyvärr. Och ligger man dessutom i skilsmässa samtidigt så är kan han kontra med umgängessabotage. Dessutom var det inte tips som du direkt kom med i ditt inledande svar heller?

Ja, hon frågar därför att hon just nu inte har möjlighet att flytta oavsett vad hon vill eller borde göra. Dessutom behöver hon börja någonstans, att be om andras erfarenheter är väl toppen? Alla har inte alla lösningar på sekunden, och empati och vägledning är alltid bättre än fördömanden om man faktiskt vill nå fram. Men återigen..

Det är skit att växa upp med en förälder som gör så här. Jag hade dock nästan gett lika mycket för att min mamma ska kunna förlåta sig själv för att hon inte kunde lösa det fortare som för att ha sluppit min pappa. Hon gjorde sitt bästa med det hon hade och gick så fort hon kunde, jag är övertygad om att TS gör detsamma. Annars hade hon aldrig ens frågat.