Min man är deprimerad

Det låter allvarligt. Och varför så plötsligt allting? Det har nog byggts upp. Det han borde göra är ju att gå till läkare, kolla att han är helt frisk - man vet ju aldrig, det kan också vara något fysiskt som ger psykiska symptom. Och man han är frisk - prova en antidepressiv medicin. Det underlättar att ta tag i saker. När man är deprimerad orkar man ju inte ta i det. Sedan kan man ju sluta igen med medicinen efter något år eller så, men det hjälper att vända på det här. 

Det där med att gå till Tyskland - varför? Det är en flykt, men det är ju bara svårare att börja om helt på nytt med allt. Och det lär inte vara lättare med jobb där. Det vore bättre att han fick en ordentlig studierådgivning/yrkesrådgivning. Han behöver komma ut i arbetslivet snart, så att han känner att han kan något. Försök få med honom till läkare och till arbetsförmedling eller till någon rådgivning om jobb och studier. Och han bör satsa på något där han kommer ut i arbetslivet snart.  

VAR han hos psykolog och läkare eller fegade han ur redan innan? 

Om han nu inte vill prata med dig så kan du ju inte göra så mycket. Har han släkt eller vänner i Tyskland? I så fall skulle du kunna höra med dem, om de kan prata med honom, få honom att söka hjälp och höra av sig till dig när han mår lite bättre. Det är det enda jag kan tänka mig. Ärligt sagt, när det gäller såna plötsliga förändringar så skulle jag nog tycka att det bästa vore att kolla honom noggrant medicinskt. Det låter konstigt. Men det kan också vara depression. Som sagt, enda vägen är genom andra människor. Kanske känner du ju några som han har kontakt med?

Det är inte helt ovanligt att människor som får en depressiv period, ett skov av depression,  tycker att de inte är värda något och att andra skulle ha det bättre utan dem. Det är ganska typisk för depression. Medicinering skulle ju kunna få ut honom ur dessa tankar. T.o.m. något ångestdämpande under kortare tid kan ju vara bra. 

Det är knepigt. Som jag ser det är ju det enda du kan göra att ligga lågt ett tag. Det är inte så osannolikt att han ändå hör av sig igen till dig, då du har haft så stor plats i hans liv. Har du försökt påpeka för honom att det är så himla vanligt med depression - jag tror det är en fjärdedel av befolkningen som får depression nån gång. Man kan ju kolla upp den siffran. Och säg också att det kan bli kroniskt om man INTE medicinerar. Det är inte helt säkert att det är så, men man misstänker det. 

Det han är rädd för är att de klassiska mentalsjukdomarna så som schizofreni. Folk som har depression - så fort det inte bara en lätt depression, allt som är lite svårare, då kan man få symptom där man tänker: Är det här bara depression, eller är det något värre? Min ex-man hade depression i flera år. Han vägrade också behandling just för att han var rädd för det där med psykiskt sjukdom (hans mamma har något som aldrig diagnosticerades). Och han var lite paranoid, han fick tvång, även kontrolltvång och dåligt omdöme. Då kan man ju tro att det är något värre. Jag ringde till psyk för att få råd. Och de sa till mig att det är vanligt vid depression.

Men din man tror säkert också att det är något värre, att han håller på att bli galen och vill därför dölja det så länge som möjligt. Så det bästa vore ju, om du någon gång får tillfälle att prata med honom igen, att övertyga honom att depression är något som är vanligt och som man lätt kan medicinera, och som inte behöver komma tillbaka ens om man tar itu med det direkt. Och att eventuella andra symptom också kommer ifrån depressionen och försvinner igen när han har behandling. 

Du måste också förstå att en person som är inne i detta inte förstår att det är hans egna depressiva tankar som gör att allt verkar så hopplöst. Han tror att det ÄR så. Man kan förklara det för personen , men det är inte säker han tror det. Min ex-man blev ju övertalad av en psykiater (vår sons psykiater, sonen har ADHD). Hon sa till honom att folk som har depression ofta inte kan föreställa sig hur mycket bättre de kan må med medicinering. Så hon lovade honom i princip: Prova med medicin, så kommer du att må bättre än vad du kan föreställa dig! 
Det bästa vore att också hitta en läkare som förklarar för honom att han kan må bra med medicin. Glöm psykolog, det är mycket mer läskigt!  Här kan man ju få antidepressiv medicin av husläkaren, jag tror att det är så i Tyskland också, men jag är inte helt säker.