Ensam på ultraljud

Jag hoppas verkligen att din partner får följa med nästa gång! 

Usch, min bebis dog i magen i v.21 i våras (av hydrops fetalis till följd av en förkylning som jag själv inte fick symptom av, men som tillslut dödade bebisen.) Alla turer kring det, utan min partner var verkligen vidriga.

Nu är jag gravid igen och försöker bita ihop och ta mig igenom alla vårdbesök utan honom. Jag ser verkligen inte fram emot ännu ett RUL utan honom, men det är som det är. Det bästa vi kan göra åt situationen är enligt mig att le mot varandra och småprata lite i väntrummen så att vi känner oss lite mindre utsatta:)

Nej men, alltså, det är väl en ganska extrem tanke? Min man har varit med på två av kanske 18 ultraljud under mina fyra graviditeter och han är världens bästa pappa, som delar allt ansvar med mig.

Jag tycker personligen inte att ultraljuden handlar om att knyta an till fostret. Det är ju en svartvit bild av anatomiska delar på en bildskärm liksom. Isåfall är det väl viktigare att mannen känner sparkar, pratar med magen osv. Jag förstår inte hur den väldigt otydliga ultraljudsbilden ska göra att han knyter an så mycket?

Och som nån sa, mannen kan sitta någonstans i närheten för att stötta vid dåligt besked?