Ensam på ultraljud

Klart att det är supertråkigt, men nu är det en specifik situation och alla måste göra uppoffringar. Du kanske kan ta med dig foto hem?

Det är inget att göra, tänker jag. :( Jag fick gå själv på ultraljud som visade MA, två gånger. Fruktansvärt. Nästa gång (om) jag blir gravid, så tänker jag nog se om det går att få med min partner för mitt hjärta kommer inte orka om det händer igen och jag ska behöva gå ut till honom och berätta. Jag vet att vissa ställen låter partner följa med "under särskilda omständigheter" men vad det innebär vet jag ju inte. 

Dom brukar ju erbjuda att man kan ha partnern med på videosamtal dock!

Tänk på kvinnor som går igenom hela graviditeten och barnets liv själva. Då är detta inte så farligt

Ja det är tråkigt, har själv genomgått kub på egen hand och även rul kommer jag få göra ensam. Men det är den situation det är just nu så inte mycket att göra åt, jag är glad att dessa undersökningar faktiskt kan genomföras. Ett alternativ kan vara att boka ett privat ul, har sett flera där partnern får vara med. Och när jag gjorde kub så sa barnmorskan att partnern kan vara med på facetime så det kommer vi göra vid rul.

Vissa landsting spelar in ultraljudet på skiva om man frågar

Bara för att förtydliga. Det är inte att vara på själva ultraljudet själv som känns jobbigt utan att som jag läst mig till är viktigt för anknytningen för den som inte är gravid. Finns vad jag förstod inget som funkar lika bra som ultraljud inte ens att känna sparkar.

Det är främst detta som oroar mig då det även för egen del kändes ?verkligt? först när jag gjorde KUB och ett foto är ju inte samma sak tycker jag.

Tycker inte det är nån stor grej. Anknytningen står på intet sätt och hänger på om killen står med i rummet när ultraljud görs. Tror det har rätt minimal påverkan faktiskt.

Jag har gjort många ultraljud själv och även fött själv, pappan har en utmärkt relation till barnen ändå. Det har liksom aldrig varit några problem alls. Man knyter ju främst an till barnet när det är fött.

Min man var med på ultraljuden när vi väntade vårt första barn, men sen har han inte varit med på ultraljud pga att vi inte har haft någon barnvakt. Jag upplever att han inte har varit så engagerad under någon av graviditeterna, men så fort bebisen har fötts så är han världens mest naturliga och finaste pappa. Jag tror inte att det har någon större betydelse huruvida man knyter an till bebisen innan den är född eller ej. Huvudsaken är ju att man gör det när den föds. Själv har jag haft svårt att förstå att jag ska få barn, trots att bebisarna ligger i min mage. Men jag har inte haft problem med anknytningen efter förlossningen. Så oroa dig inte för det :) Bebisen i magen förstår ju ingenting än ändå :)

Jag förstår dig, jag tycker också att det är synd att gå miste om den gemensamma upplevelsen man får när man tillsammans får se sin bebis sprattla på ultraljudet. Tänker att det är något som gör det mer verkligt för pappan också. Tycker min man har varit mindre engagerad i den här graviditeten än den förra när han var med på allt, men det kan ju lika gärna bero på att det är andra barnet och allt inte är lika nytt längre.

Jag tycker att det är jobbigt att han inte får vara med, ifall det blir ett tråkigt besked.

Jag var själv på både kub och rul i våras. Vid rul fick jag veta att vår bebis hjärta hade slutet slå någon vecka tidigare. Det var tufft att vara själv i rummet med det beskedet, men ännu värre att gå igenom det mesta efteråt själv. Vi fick dispens så att min man var med mig under själva förlossningen/utdrivandet/aborten eller vad man nu vill kalla det. Men jag hade en hel del komplikationer och fick gå igenom allt själv.

Att sitta i väntrummet hos specialistmödravården alldeles ensam, med flera höggravida i väntrummet, var bland det värsta. Det fick jag göra många gånger i våras. Det kändes nog tuffast. Där hade jag helst haft min mans trygga famn att luta mig mot, eller trycka hans hand när det blev som värst.

Är nu gravid igen och tycker att det här med ultraljud ensam känns obehagligt.