Inget att se fram emot

Förstår precis hur du känner det!
Skilde mig för 2 år sedan och trodde jag skulle få stöd av vänner och familj, men istället försvann alla och ingen av dem hör av sig fast jag försöker.
Har engagerat mig i föreningslivet i olika föreningar för att på så vis kunna träffa nya vänner att umgås med, men så kom corona och man får ju inte träffa folk så allt har blivit inställt och jag har inte lärt känna några nya människor...
2 år av tystnad och inte ens ha möjligheten att försöka få till ett socialt liv har gett mig lapp-sjuka de lux...

Så jag har inte ens vänner att göra sådant som man får göra tillsammans som att ses ute i naturen osv. Och det gör så satans ont ända in i själen att se att mina gamla vänner umgås med varandra både ute och inomhus och jag blir inte ens tillfrågad om att vara med