Vi som försökt en längre tid - första barnet

"Grattis, jag ser två starka fina hjärtan här!" - det var det första vi fick höra på VUL idag och vi började gråta hejdlöst bägge två.

Tills hon plötsligt ändrade sig och sa "ojdå, jag misstog visst navelsträngen för hjärta. Det händer ibland. Tyvärr, ni har fått ett MA på det ena fostret och hinnsäcken ser dessutom blodfylld ut vilket ökar risken för missfallsblödning vilket i sin tur kan påverka den andra graviditeten också. Vi får vänta och se samt följa upp med ett nytt ultraljud om en vecka".

Och där slukade det stora svarta hålet oss en gång till.

Hej! Första gången jag skriver, men följt första barnet trådarna sedan förra sommaren. Känner igen flera av er från tidigare trådar, tyvärr. Vi är inne på 18e försöket nu, bim den 27e. Har inga större förhoppningar. I april tog vi kontakt med sjukvården. Lämnade blodprov och allt såg fint ut. Min sambos alla prover såg också bra ut. För två veckor sedan var vi på första läkarbesöket. Han kollade med ultraljud och såg flera ägg. Sa att det såg jättebra ut med tanke på min ålder. Fick inte göra någon spolning av äggledarna. Han sa att man inte gör så numer. Läkaren sa att han ska sätta upp oss på väntelista för IVF. Dom hör av sig till hösten..

Jag förstår inte varför han inte kollade/spolade äggledarna? Varför vill man inte testa allt innan man drar på med det tunga artilleriet? Dom hittar ju liksom inget annat som är fel.. Har någon av er varit med om liknande?

Någon kunnig får gärna lägga till mig I bim-listan, får det inte att fungera från mobilen..

SoHo84 BIM 27/6, 37 år, 18:e försöket

Hej, jag hoppas det är okej att jag hoppar in här! Detta är mitt första inlägg på familjeliv.

Idag kom i alla fall min mens och jag är helt förstörd, var stensäker på att det hade gått denna månad. Därför kände jag att det var dags att hitta stöd någonstans för det börjar vara otroligt jobbigt detta.

Både jag och min sambo är 21 år, jag är född 00 och han 99 så han blir 22 senare i år. Vi är inne på vårt 4 år tillsammans, är förlovade, och vi har en stor gemensam barnönskan. Detta var vårt 14:e försök, så nu påbörjar vi försök nummer 15 med BIM 19/7. 

Det känns så otroligt hopplöst och orättvist allting. Vi trodde att vi efter 12 månader skulle få hjälp då det står överallt att man efter 1 år har rätt till en utredning, och därför kändes det på något sätt inte lika hopplöst i början, det gick liksom att härda ut. Detta var fram till att vi började närma oss den 12:e månaden och vi insåg att ett av kriterierna för vårt landsting och en fertilitetsutredning var att båda måste vara minst 25 år?! Kändes som en stor käftsmäll och känner att jag på riktigt inte kommer orka må så här varenda månad mensen kommer - i fyra år till. 

Om det inte gått till hösten, vilket jag inte tror eftersom det inte gått än, så ska vi kontakta en privat klinik då de enligt landstinget inte är lika hårda med kriterierna. Om vi inte får hjälp där pga vår unga ålder så känns det som jag kommer ge upp. Min livslust försvinner lite varenda månad i samband med mensen och det känns verkligen som mitt hjärta typ går sönder, och att i så fall behöva vänta i 4 år till för att ens få ansöka om en utredning känns omöjligt.

Det var lite om mig, nu hoppas jag på denna månad och försök 15. 

Idag är det bim-1 och jag är helt säker på att det inte blev något denna gången heller. Även om jag inte direkt trott något annat, så blir man ändå ledsen. Jag känner exakt samma känsla som alltid, samma känsla av att mensen är på ingång. Och jag verkligen hatar det. Det är så provocerande. Speciellt när alla prover visar att allt är OK. Om man bara hade haft någon avvikelse som man kunde rätta till, men allt är "ok", och slaget i ansiktet blir extra hårt varje gång mensen kommer då. Vad är det man gör för fel? Vad är det i kroppen som gör att det inte blir nåt!? För jag är helt säker på, oavsett vad alla prover säger, att det är något som påverkar att det inte blir nåt. Och jag har försöker intala mig att sommar och semester kanske kommer göra något positivt, men samtidigt så är det en röst i skallen som säger att "men det blev ju inget förra sommaren, så varför nu!?" Usch, det är så tråkigt att inte ha några som helst förhoppningar kvar att det kommer gå på naturlig väg.

Och just nu önskar jag att alla gravida runtomkring mig kunde försvinna tills jag själv är gravid, så jag slipper bli påmind hela jävla tiden om denna skit-resa, som skulle vara så spännande.

Hade en vän här igår, som inte vet vad jag går igenom. Vi satt ute på verandan, och det bor en del barn på vår gata, som for upp och ner på cyklar etc. Då frågade hon om inte vi var i barntankar. Då sa jag "jo". "Jaså!", sa hon, "va kul!". "Inte ett dugg" sa jag, "det är mest skit". Och så berättade jag att vi försökt i ett års tid nu. Hon bad om ursäkt, att hon inte visste. Och det är klart att hon inte kan veta det. Jag själv frågar dock aldrig någon om dom går i barntankar, och har aldrig gjort i hela mitt liv, för har förstått att det kan vara känsligt. Men samtidigt blame:ar jag inte henne för detta. Jag kände att jag kunde prata med henne om det, eftersom hon är en nära vän till mig, och har kommit till en punkt där jag inte orkar hålla upp någon slags fasad. Det är vad det är, och frågar folk, så säger jag. Det är trots allt något jag tycker man borde prata mer om, så ingen ska känna sig så ensam i detta, för det är ändå så pass vanligt. Sen gör såklart alla som dom vill. 

Ja, känns så himla tråkigt att jag kommit till en punkt där jag nästan är helt blank. Jag bryr mig liksom inte ens om att testa för jag vet redan innan att det inte blev nåt, så varför ska jag testa liksom!? Det känns ju precis likadant varenda månad!? Och även om jag läst att många känner molvärk etc. men sen varit gravida, så kan jag inte för mitt liv tro på att det någonsin skulle vara så på mig. Något måste ju vara annorlunda när man faktiskt är gravid!? tänker jag. Man analyserar sönder symptom och sin kropp under denna långa tiden att jag känner igen miiiinsta lilla sak. Och så fort jag känner den där känslan... som jag känner månad efter månad... ungefär en vecka, eller några dagar innan bim, då känns det kört. 

Har också slutat tempa och tagit äl-tester, och det känns väldigt skönt att slippa! Jag hoppas att det var en nidblödning<3 men förstår precis dina tankar, den hopplösa känslan att, varför skulle det vara annorlunda nu?! Men jag hoppas verkligen, både för dig, och för mig, att det får vända snart. 

 Va skönt att du också har några att prata med om det! Precis, man behöver absolut inte fläka ut sig för hela omgivningen, men skönt att ha några. För när man kommit till en viss punkt, och det gått lång tid, så är det ju inte så lätt att hålla upp en fasad.

<3 ja, det känns skönt. Trodde dock att jag kom mer i balans som kanske skulle leda till en graviditet, men där har inget hänt. Första månaden utan spottings flippade jag för trodde förstås att jag var gravid >< .. men men. Det är ju såklart bra att bli av med spottings. 

Kanske B6 som saknas då? vem vet? Men kan säkert bero på många saker att man har spottings... hoppas nu också blir av med det <3 

Tack för pepp <3 jag är dock helt säker på att den kommer så bara väntar... så man kan gå vidare. 

Hej mina vänner,

Nu har jag börjat blöda på ruvardag 13. Det är inte längre ljusa spotting utan färskt blod och mycket. Har även börjat få mensvärk. Jag vet att det finns en liten % som är gravida trots det, men jag checkar ut och vet att så inte är fallet.

Första rundan IVF misslyckades med inte embryon i frysen. Så vi får börja på runda två i mitten av augusti när kliniken har öppnat igen. Känner mig bara tom, eller så har jag inte riktigt vågat lyfta på det locket än.

Vi kommer försöka i sommar men kommer inte ta ÄL test, tempa eller hålla på med några vitaminer. Planerar att avfölja alla IVF konton jag har och så mycket som möjligt försöka njuta av sommaren. Jag tänker att jag inte heller kommer vara aktiv här. Jag hoppas jag ser så få av er som möjligt kvar i augusti och önskar er alla lycka till!

Blir så irriterad när min kropp gör såhär. Har haft så lite då och då vid mens, att det verkligen känns som att mensen ska starta, t.o.m så pass att jag tar en ipren, men så segar det sig fram så in i bängen!... och startar inte förns någon dag senare eller så. Så är det nu. Den skulle komma idag, och förut när vi skulle ta en cykeltur så tog jag med en ipren för säkerhetsskull för kände att värken började bli ganska påtaglig,  och satte dit skydd ifall att. Och så går värken över, och så håller det på så ett tag, tills det faktiskt börjar på riktigt. Kan det inte bara börja så man kan gå vidare!! >< .... känns verkligen som kroppen jävlas med en ibland alltså.