Bonusar

Kunde inte själv skrivit det bättre.
När man inte känner att man överhuvudtaget får vara med och bestämma något vad gäller bonusbarnen, förändringar i scheman eller annat, så blir det aldrig bra. Allt bestäms över huvudet på mig. Dessutom gillar inte hans bonus mig ifrån första början, eftersom jag var en konkurrent som tog pappan, Pappan är så rädd att förlora sina barn och därför går han med på allt de säger.

Särboliv är 100% det enklaste alternativet för då känner aldrig bonusarna sig hotade på något sätt och de får ha sin förälder för sig själv.

Detta är dock inget alternativ för min sambo, som tvungen måste vara sambo.

Särbolivet är helt klart det enda som verkar fungera när det är bonusar inblandade.

Sorgligt, men ofta är det männen (papporna) som snabbt vill flytta ihop, eftersom de inbillar sig att de då blir en familj igen. De tänker inte på att barnen och den nya kvinnan ofta blir konkurrenter. Åtminstone ser ofta barnen den nya som konkurrent, eftersom papporna inte brukar vara som mammor; ta på sig hela ansvaret. Männen är livrädda hela tiden att förlora kvinnan och även barnen, men de vet inte hur de ska hantera det på ett bra sätt.

De vill nog helst ha en kvinna som genast kommer in och börjar ta över ansvaret för barnen med tex matlagning och läxläsning etc. Det ligger i generna. Nutidens kvinnor har inte någon lust med det. Därför fungerar det inte.

Finns där någon därute där det faktiskt har fungerat när kvinnan själv har vuxna utflugna barn eller inga barn och flyttar in till mannen som har barn? Hur har ni löst det?

Jag har lärt mig acceptera mina bonusar, trots att de är lata, egoistiska och bortskämda. Det värsta är dock att jag helt saknar kemi med ett av barnen så det går inte att prata, utan det blir stelt. Detta trots att det gått 5 år. 

Min sambo tycker att jag borde engagera mig mer, visa att jag bryr mig och i princip älska dem som om de vore mina. Detta kan jag inte! Jag har egna barn som jag älskar och är nöjd med.

Vad mer än acceptans kan man erbjuda som sambo med andras barn? Om kemin in fungerar oss emellan så förstår jag inte hur jag ska göra!

Ju längre tid jag bor med mina bonusar, desto sämre blir det. Som en annan skrev, så hade jag aldrig någonsin valt att ens bli bordsplacerad vid dessa två, utan man har helt enkelt helt skilda värderingar, kemin funkar inte och man har ingenting att prata om. Jag kan prata med precis alla typer av människor och är över-social. Men av någon anledning blir jag helt stel när det kommer till dessa två bonusar. 
Vi är alltid rädda för att bli kvar ensamma, bonusarna och jag när pappan går ifrån ibland. Det blir tyst och stelt. Och det är alltid jag som måste ställa någon löjlig fråga, som hur går det i skolan bla bla....!! Jag vet att jag är den vuxna, men barnen är i övre tonåren så de borde också ha lite vett och etikett och kunna kall prata.