Uppfostran
Hej, jag är helt slut. Jag och min sambo har varit tillsammans i ca 3 år. Jag har varit själv 4 år innan och har min son heltid sedan 2018. Min son har varit ensambarn och jag har lagt ner väldigt mycket tid på att fostra honom. Han är förstående och har ett gott hjärta. När vi flyttade in till vår familj så blev vi fem och min son fick då två bonussyskon. Han tycker att det är jobbigt mellan varven (varje dag i olika mängd) och jag med då vi i dessa 2 år försökt passa in i detta kaos som händer omkring oss. Sambons barn är jämngamla med min son och är riktiga busar. Vi älskar dem men de tar sådan energi och förstör varje måltid pga att de slåss, sparkas, säger elaka saker till varandra, skriker mot oss och varandra. Vi är väldigt hårda med allt sådant och de blir alltid en direkt konsekvens som; stänga av tv, time out eller in på rummet. Time out har funkat och ena barnet har blivit lugnare. Men nu känns det som att det kommer upp igen. Jag vet om att deras andra förälder inte har konsekvenser utan bara att de behöver säga förlåt och fortsätta sin aktivitet och förstår att det då måste vara ett helvete att bo här.
Sen är det inte bara det utan min sambo är trött på sina barn över att de inte lär sig av en enda grej som vi pratar om och jag vet att han inte orkar med dem. Det är suckar och tar inte lång stund innan han blir irriterad på dem. Jag vet inte om det är uppfostran eller diagnoser som ligger och trycker men de; svarar inte på tilltal, har svårt för att ta nej och kör sitt egna race, de gallskriker på VARJE läggning varannan vecka, bråkar VARJE måltid. Känner att det inte blir bättre av något det vi testat. Och det tråkigaste av allt är att jag känner att det går ut över min son och min relation. För han påverkas och har börjat härma dem, och han får mer åtsägningar än nödvändigt och det har ofta blivit en kollektiv bestraffning vilket satt sig på min sons självkänsla.
Gud vad långt det blev. Vet inte vad ni känner men är det någon som kanske varit i samma situation och vet hur man kan skapa bättre relationer så man orkar med varandra? Vi är väldigt närvarande med barnen och spelar spel, fotboll och enskilda nattningar för att de ska få sin egentid med oss men ändå så spårar de ur, precis som att de Måste få bråka.
Din son är väluppfostrad och har ett gott hjärta, till skillnad från din mans barn då som tydligen är riktiga busar. Tro inget annat än att de märker skillnaden i hur du/ni ser på dem i jämförelse med din son.
Din son bor också heltid med deras pappa och får hans tid och engagemang även när de inte är där. Det kan skapa svåra känslor av avundsjuka och känsla av att inte tillhöra familjen på lika villkor. Din son bor där, de kommer på umgängesbesök och är knappt välkomna då heller eftersom de är så jobbiga att ni helst vill slippa dem.
När de sen agerar ut så visar ni inte kärlek och förståelse för dem utan ger direkt hårda straff och konsekvenser som inte alls hör till förseelsen. i bygger alltså inte relation till dessa två pojkar utan straffar ut dem omedelbart så att de verkligen ska känna på hur misslyckade och dåliga de är. Riktiga busar alltså.
Ja, jag tror att dessa pojkar kan ha ett riktigt helvete att tvingas bo med er under dessa förhållanden.
Även deras egen pappa är trött på dem, suckar och blir snabbt irriterad på dem. Måste vara en härlig upplevelse för barnen att komma till sin pappa och möta såna reaktioner varenda gång.
Hur skulle du själv reagera om du ständigt blev sedd som en sämre människa, jämförd med någon som alltid är så mycket bättre än du i alla avseenden, blev bemött med suckar och irritation varje gång du kommer hem? Inte konstigt alls att dessa pojkar svarar på er behandling med att bråka och inte svara på tilltal, ni ser dem ju redan som busar och irritationsmoment, vad har de att förlora?
Och din stackars ängel till son, han har nu blivit smittad av dessa pojkars dåliga beteende (för han kan ju såklart aldrig bete sig illa av egen maskin). Och för honom sätter det sig tydligen på självkänslan när han blir åthutad (till skillnad mot din mans barn då?).
En lite mer positiv grundsyn på din mans barn skulle säkert hjälpa. Att inte sucka, bli irriterad och straffa för varje grej. Älska dem mest när de behöver det som mest. Inte jämför dem med din änglalika son hela tiden så att de får en enda liten ärlig chans att trivas hos er.