• Magnesium89

    Uppfostran

    Hej, jag är helt slut. Jag och min sambo har varit tillsammans i ca 3 år. Jag har varit själv 4 år innan och har min son heltid sedan 2018. Min son har varit ensambarn och jag har lagt ner väldigt mycket tid på att fostra honom. Han är förstående och har ett gott hjärta. När vi flyttade in till vår familj så blev vi fem och min son fick då två bonussyskon. Han tycker att det är jobbigt mellan varven (varje dag i olika mängd) och jag med då vi i dessa 2 år försökt passa in i detta kaos som händer omkring oss. Sambons barn är jämngamla med min son och är riktiga busar. Vi älskar dem men de tar sådan energi och förstör varje måltid pga att de slåss, sparkas, säger elaka saker till varandra, skriker mot oss och varandra. Vi är väldigt hårda med allt sådant och de blir alltid en direkt konsekvens som; stänga av tv, time out eller in på rummet. Time out har funkat och ena barnet har blivit lugnare. Men nu känns det som att det kommer upp igen. Jag vet om att deras andra förälder inte har konsekvenser utan bara att de behöver säga förlåt och fortsätta sin aktivitet och förstår att det då måste vara ett helvete att bo här. 
    Sen är det inte bara det utan min sambo är trött på sina barn över att de inte lär sig av en enda grej som vi pratar om och jag vet att han inte orkar med dem. Det är suckar och tar inte lång stund innan han blir irriterad på dem. Jag vet inte om det är uppfostran eller diagnoser som ligger och trycker men de; svarar inte på tilltal, har svårt för att ta nej och kör sitt egna race, de gallskriker på VARJE läggning varannan vecka, bråkar VARJE måltid. Känner att det inte blir bättre av något det vi testat. Och det tråkigaste av allt är att jag känner att det går ut över min son och min relation. För han påverkas och har börjat härma dem, och han får mer åtsägningar än nödvändigt och det har ofta blivit en kollektiv bestraffning vilket satt sig på min sons självkänsla. 

    Gud vad långt det blev. Vet inte vad ni känner men är det någon som kanske varit i samma situation och vet hur man kan skapa bättre relationer så man orkar med varandra? Vi är väldigt närvarande med barnen och spelar spel, fotboll och enskilda nattningar för att de ska få sin egentid med oss men ändå så spårar de ur, precis som att de Måste få bråka. 

  • Svar på tråden Uppfostran
  • LFF

    Bli särbos. Han har hand om sina barn själv ena veckan och bor hos dig och ditt barn andra veckan.

  • Mortiscia80

    Känns som en självklar brist i uppfostran. Mamman sätter inga gränser och pappan orkar väl snart inte fostra om dem varje gång de ska till er.

    Ni får flytta isär igen. Hans barn kommer inte ändra sig på länge än, och du och din son ska inte behöva lida för det.

  • sten15
    Magnesium89 skrev 2021-08-18 10:03:20 följande:

    Hej, jag är helt slut. Jag och min sambo har varit tillsammans i ca 3 år. Jag har varit själv 4 år innan och har min son heltid sedan 2018. Min son har varit ensambarn och jag har lagt ner väldigt mycket tid på att fostra honom. Han är förstående och har ett gott hjärta. När vi flyttade in till vår familj så blev vi fem och min son fick då två bonussyskon. Han tycker att det är jobbigt mellan varven (varje dag i olika mängd) och jag med då vi i dessa 2 år försökt passa in i detta kaos som händer omkring oss. Sambons barn är jämngamla med min son och är riktiga busar. Vi älskar dem men de tar sådan energi och förstör varje måltid pga att de slåss, sparkas, säger elaka saker till varandra, skriker mot oss och varandra. Vi är väldigt hårda med allt sådant och de blir alltid en direkt konsekvens som; stänga av tv, time out eller in på rummet. Time out har funkat och ena barnet har blivit lugnare. Men nu känns det som att det kommer upp igen. Jag vet om att deras andra förälder inte har konsekvenser utan bara att de behöver säga förlåt och fortsätta sin aktivitet och förstår att det då måste vara ett helvete att bo här. 

    Sen är det inte bara det utan min sambo är trött på sina barn över att de inte lär sig av en enda grej som vi pratar om och jag vet att han inte orkar med dem. Det är suckar och tar inte lång stund innan han blir irriterad på dem. Jag vet inte om det är uppfostran eller diagnoser som ligger och trycker men de; svarar inte på tilltal, har svårt för att ta nej och kör sitt egna race, de gallskriker på VARJE läggning varannan vecka, bråkar VARJE måltid. Känner att det inte blir bättre av något det vi testat. Och det tråkigaste av allt är att jag känner att det går ut över min son och min relation. För han påverkas och har börjat härma dem, och han får mer åtsägningar än nödvändigt och det har ofta blivit en kollektiv bestraffning vilket satt sig på min sons självkänsla. 

    Gud vad långt det blev. Vet inte vad ni känner men är det någon som kanske varit i samma situation och vet hur man kan skapa bättre relationer så man orkar med varandra? Vi är väldigt närvarande med barnen och spelar spel, fotboll och enskilda nattningar för att de ska få sin egentid med oss men ändå så spårar de ur, precis som att de Måste få bråka. 


    Tycker verkligen ni ska bli särbos. Inte ditt ansvar att fostra de där de biologiska föräldrarna brister i sitt jobb. Hade aldrig låtit det gå ut på mitt barn heller. Känns som att du har gjort ditt bästa och det verkar inte hjälpa, så flytta isär för både din skull och ditt barns skull.
  • Loet

    Barnen kanske tycker det är jobbigt att byta rutiner och miljö varje vecka och därför har svårt att komma in i det. Min personliga erfarenhet är att det är väldigt jobbigt. För mig som barn funkade det bättre att ha vardagen hos en förälder. Nu visar i och för sig forskning att det är bättre för yngre barn att ha varannan vecka men det betyder inte att det gäller alla barn. Det kan ju också vara så att anledningen till att det är bättre för barnen är att de föräldrar som har varannan vecka är att det är de föräldrarna som bryr sig om barnen mest. Sedan beror det på i vilken ålder barnen är.

    Jag hade själv några år hos mamma som boendeförälder och några år hos pappa. Fungerade bra för mig, däremot fungerade inte varannan vecka. Jag tyckte personligen att varannan vecka var väldigt, väldigt jobbigt och det var mycket mer bråk och stök då. Obs att jag bodde hos en förälder på vardagarna betydde inte att jag inte träffade den andra föräldern på vardagarna t ex var det oftast pappa som följde med på mina sportaktiviteter på vardagskvällarna då jag bodde hos mamma, när jag bodde hos pappa (då var jag lite äldre) kunde jag åka till mina mamma för att hänga med småsyskonen en kväll och liknande.

    Mitt eget bonusbarn har haft likadant några år hos mamma och några år hos pappa. Det fungerar bra. Vi har varit "vardagshemmet" sedan några år tillbaka. Snart är det dags för gymnasiet så vi får se om barnet blir kvar boende hos oss eller om barnet väljer en skola närmare mamman.

    Vad tycker dina bonusbarn? Tycker de att det fungerar bra som det är nu? Om det är varannan vecka som gäller kanske det kan hjälpa att bonusbarnens båda familjer synkar rutinerna lite så att det inte blir för stor omställning för barnen varje vecka.

  • Kusinen

    Många kommuner har ju föräldrakurser som jag har hört ofta är bra. Detkanske kan vara något för din sambo om hen känner att hen har svårt att orka med/veta hur hen ska göra i olika situationer?

    Sen tror jag att man som förälder bör vara beredd på att det kan vara väldigt jobbigt med barn i perioder (på olika sätt med olika barn). Man får försöka hitta verktyg som gör att man orkar finnas där och vara en trygg vuxen även i situationer som är jobbigare och mer problematiska än önskat. Det finns jngen universallös ing som gör att barn blir lugna och beter sig som de vuxna vill i alla lägen. Förmodligen är det inte så enkelt som att om den andra föräldern använde exakt samma uppfostringsstil som er skulle alla problem lösas.

  • Mrs Moneybags

    Din son har någonting som hans barn inte har: samma miljö varje dag, året runt med samma regler, samma vuxna, samma bostad etc. 

    Alla barn är olika och det kanske är så att din mans barn inte fixar att bo varannan vecka. Det kanske blir för rörigt för dem. 

    Hur som helst låter du och din man som två väldigt fina människor som gör allt för att skapa lugn hemma. 

    Nu vet jag inte hur gamla barnen är, men jag tror att med era lugna och konsekventa metoder kommer det att bli bättre med tiden. 

  • Spucks

    Håller med om att ni ska bli särbo. Ditt barn behöver inte utsättas för något sådant och så är det såklart risken att din son blir sådär även han.
    Din partner kan ju bo hos er när han inte har barnen.

  • Magnesium89

    De är 6&8.

    Ja funderar på det. Jag har gått in i väggen innan och känner att jag står där igen och vet att detta suger musten ur mig.

  • Magnesium89
    Mortiscia80 skrev 2021-08-18 11:18:13 följande:

    Känns som en självklar brist i uppfostran. Mamman sätter inga gränser och pappan orkar väl snart inte fostra om dem varje gång de ska till er.

    Ni får flytta isär igen. Hans barn kommer inte ändra sig på länge än, och du och din son ska inte behöva lida för det.


    Tack. Det är så jag känner men skäms över att jag känner så. Jag vill att allt ska fungera men. Deras fostran har gjort dem till två ouppfostrade barn som gör mig och min son ledsna för ofta för att det ska vara okej.
  • Magnesium89
    Loet skrev 2021-08-18 12:06:00 följande:

    Barnen kanske tycker det är jobbigt att byta rutiner och miljö varje vecka och därför har svårt att komma in i det. Min personliga erfarenhet är att det är väldigt jobbigt. För mig som barn funkade det bättre att ha vardagen hos en förälder. Nu visar i och för sig forskning att det är bättre för yngre barn att ha varannan vecka men det betyder inte att det gäller alla barn. Det kan ju också vara så att anledningen till att det är bättre för barnen är att de föräldrar som har varannan vecka är att det är de föräldrarna som bryr sig om barnen mest. Sedan beror det på i vilken ålder barnen är.

    Jag hade själv några år hos mamma som boendeförälder och några år hos pappa. Fungerade bra för mig, däremot fungerade inte varannan vecka. Jag tyckte personligen att varannan vecka var väldigt, väldigt jobbigt och det var mycket mer bråk och stök då. Obs att jag bodde hos en förälder på vardagarna betydde inte att jag inte träffade den andra föräldern på vardagarna t ex var det oftast pappa som följde med på mina sportaktiviteter på vardagskvällarna då jag bodde hos mamma, när jag bodde hos pappa (då var jag lite äldre) kunde jag åka till mina mamma för att hänga med småsyskonen en kväll och liknande.

    Mitt eget bonusbarn har haft likadant några år hos mamma och några år hos pappa. Det fungerar bra. Vi har varit "vardagshemmet" sedan några år tillbaka. Snart är det dags för gymnasiet så vi får se om barnet blir kvar boende hos oss eller om barnet väljer en skola närmare mamman.

    Vad tycker dina bonusbarn? Tycker de att det fungerar bra som det är nu? Om det är varannan vecka som gäller kanske det kan hjälpa att bonusbarnens båda familjer synkar rutinerna lite så att det inte blir för stor omställning för barnen varje vecka.


    Hej. Jag är inne på samma linje som dig. Jag tror att barnen hade mått bättre av att vara här då de behöver regler och ett hem där man inte får göra vad man vill och kan skrika sig till allt. Barnen själva vill vara mer hos mamman för att det är precis de som jag skrev ovan att de får göra vad de vill, och kväver sig med IPad. Vi har inte iPad eller tv alla dagar i veckan då vi vill umgås med barnen, spela fotboll och spel. Men det är jobbigt och tråkigt. Samtidigt hade det enklaste varit att låta dem vara där för att slippa allt tjafs och vi hade haft fina roliga helger med barnen men deras pappa vill till varje pris ha dem 50% om inte mer, vilket jag stöttar honom i och förstår hans känslor. Tråkigt nog dränerar det mig psykiskt. Och nu har det även satt sig fysiskt då det är mycket med allt just nu. En vecka är återhämtningsvecka och den andra är att köra slut på mig. Vilket resulterar i att jag själv inte orkar med min son och han bara vill till sin pappa för att jag är tråkig ????
  • Magnesium89
    Kusinen skrev 2021-08-18 18:36:00 följande:

    Många kommuner har ju föräldrakurser som jag har hört ofta är bra. Detkanske kan vara något för din sambo om hen känner att hen har svårt att orka med/veta hur hen ska göra i olika situationer?

    Sen tror jag att man som förälder bör vara beredd på att det kan vara väldigt jobbigt med barn i perioder (på olika sätt med olika barn). Man får försöka hitta verktyg som gör att man orkar finnas där och vara en trygg vuxen även i situationer som är jobbigare och mer problematiska än önskat. Det finns jngen universallös ing som gör att barn blir lugna och beter sig som de vuxna vill i alla lägen. Förmodligen är det inte så enkelt som att om den andra föräldern använde exakt samma uppfostringsstil som er skulle alla problem lösas.


    Vi har gått på föräldrakurser och jag är lärare samt specialpedagogsutbildning men jag tror de är som du säger att det varierar nog från barn till barn då vi testat mycket men om de inte är samma på andra sidan så är det som att pissa i motvind. ???????????
  • Magnesium89
    Mrs Moneybags skrev 2021-08-18 18:47:57 följande:

    Din son har någonting som hans barn inte har: samma miljö varje dag, året runt med samma regler, samma vuxna, samma bostad etc. 

    Alla barn är olika och det kanske är så att din mans barn inte fixar att bo varannan vecka. Det kanske blir för rörigt för dem. 

    Hur som helst låter du och din man som två väldigt fina människor som gör allt för att skapa lugn hemma. 

    Nu vet jag inte hur gamla barnen är, men jag tror att med era lugna och konsekventa metoder kommer det att bli bättre med tiden. 


    Tack, känns skönt med lite hopp. ???? De är 6 &8
  • Mortiscia80
    Magnesium89 skrev 2021-09-18 17:17:39 följande:
    Tack. Det är så jag känner men skäms över att jag känner så. Jag vill att allt ska fungera men. Deras fostran har gjort dem till två ouppfostrade barn som gör mig och min son ledsna för ofta för att det ska vara okej.
    Ibland räcker inte kärlek och god vilja för att förbättra en situation, den enda som kan göra något är pappan, och även om han skulle ge det sitt allt så tar det ändå långt tid att nå målet. Att flytta isär ett tag kanske ger honom perspektiv att se saker från ett annat håll. Jag förstår att det följer alla slags känslor med ett sånt beslut, men du behöver aldrig skämmas för att du sätter dig och ditt barn först {#emotions_dlg.flower}
  • elsi
    Magnesium89 skrev 2021-08-18 10:03:20 följande:

    Hej, jag är helt slut. Jag och min sambo har varit tillsammans i ca 3 år. Jag har varit själv 4 år innan och har min son heltid sedan 2018. Min son har varit ensambarn och jag har lagt ner väldigt mycket tid på att fostra honom. Han är förstående och har ett gott hjärta. När vi flyttade in till vår familj så blev vi fem och min son fick då två bonussyskon. Han tycker att det är jobbigt mellan varven (varje dag i olika mängd) och jag med då vi i dessa 2 år försökt passa in i detta kaos som händer omkring oss. Sambons barn är jämngamla med min son och är riktiga busar. Vi älskar dem men de tar sådan energi och förstör varje måltid pga att de slåss, sparkas, säger elaka saker till varandra, skriker mot oss och varandra. Vi är väldigt hårda med allt sådant och de blir alltid en direkt konsekvens som; stänga av tv, time out eller in på rummet. Time out har funkat och ena barnet har blivit lugnare. Men nu känns det som att det kommer upp igen. Jag vet om att deras andra förälder inte har konsekvenser utan bara att de behöver säga förlåt och fortsätta sin aktivitet och förstår att det då måste vara ett helvete att bo här. 
    Sen är det inte bara det utan min sambo är trött på sina barn över att de inte lär sig av en enda grej som vi pratar om och jag vet att han inte orkar med dem. Det är suckar och tar inte lång stund innan han blir irriterad på dem. Jag vet inte om det är uppfostran eller diagnoser som ligger och trycker men de; svarar inte på tilltal, har svårt för att ta nej och kör sitt egna race, de gallskriker på VARJE läggning varannan vecka, bråkar VARJE måltid. Känner att det inte blir bättre av något det vi testat. Och det tråkigaste av allt är att jag känner att det går ut över min son och min relation. För han påverkas och har börjat härma dem, och han får mer åtsägningar än nödvändigt och det har ofta blivit en kollektiv bestraffning vilket satt sig på min sons självkänsla. 

    Gud vad långt det blev. Vet inte vad ni känner men är det någon som kanske varit i samma situation och vet hur man kan skapa bättre relationer så man orkar med varandra? Vi är väldigt närvarande med barnen och spelar spel, fotboll och enskilda nattningar för att de ska få sin egentid med oss men ändå så spårar de ur, precis som att de Måste få bråka. 


    Inte så konstigt att de inte trivs med livet och sig själva såsom du beskriver deras tillvaro hos sin ena förälder:

    Din son är väluppfostrad och har ett gott hjärta, till skillnad från din mans barn då som tydligen är riktiga busar. Tro inget annat än att de märker skillnaden i hur du/ni ser på dem i jämförelse med din son. 

    Din son bor också heltid med deras pappa och får hans tid och engagemang även när de inte är där. Det kan skapa svåra känslor av avundsjuka och känsla av att inte tillhöra familjen på lika villkor. Din son bor där, de kommer på umgängesbesök och är knappt välkomna då heller eftersom de är så jobbiga att ni helst vill slippa dem. 

    När de sen agerar ut så visar ni inte kärlek och förståelse för dem utan ger direkt hårda straff och konsekvenser som inte alls hör till förseelsen. i bygger alltså inte relation till dessa två pojkar utan straffar ut dem omedelbart så att de verkligen ska känna på hur misslyckade och dåliga de är. Riktiga busar alltså. 

    Ja, jag tror att dessa pojkar kan ha ett riktigt helvete att tvingas bo med er under dessa förhållanden.

    Även deras egen pappa är trött på dem, suckar och blir snabbt irriterad på dem. Måste vara en härlig upplevelse för barnen att komma till sin pappa och möta såna reaktioner varenda gång. 

    Hur skulle du själv reagera om du ständigt blev sedd som en sämre människa, jämförd med någon som alltid är så mycket bättre än du i alla avseenden, blev bemött med suckar och irritation varje gång du kommer hem? Inte konstigt alls att dessa pojkar svarar på er behandling med att bråka och inte svara på tilltal, ni ser dem ju redan som busar och irritationsmoment, vad har de att förlora?

    Och din stackars ängel till son, han har nu blivit smittad av dessa pojkars dåliga beteende (för han kan ju såklart aldrig bete sig illa av egen maskin). Och för honom sätter det sig tydligen på självkänslan när han blir åthutad (till skillnad mot din mans barn då?). 

    En lite mer positiv grundsyn på din mans barn skulle säkert hjälpa. Att inte sucka, bli irriterad och straffa för varje grej. Älska dem mest när de behöver det som mest. Inte jämför dem med din änglalika son hela tiden så att de får en enda liten ärlig chans att trivas hos er. 
  • Ess

    Jag tycker du ska backa helt och låta pappan ta hela ansvaret för dem. Du och din son kan satsa på att göra saker ensamma under sambons umgänge. Blir de skrikiga, bråkiga och jobbiga, så ta din son och sätt er i ett annat rum.
    Annars så bli särbo så slipper både du och din son hans dryga ungar.

Svar på tråden Uppfostran