Jag lever idag i ett särboförhållande som dränerar min energi och jag får inte tid över till mina intressen och mina vänner. Jag längtar så efter att få göra det jag vill, men säger nej till mig själv till förmån för att umgås med särbon.
Jag tycker om honom men längtar ändå efter ett singelliv. Är dock rädd för att känna mig ensam trots att jag trivs i mitt eget sälkskap. Konstiga tankar... hur tänker ni?
Det verkar ju som att du redan har svaret innerst inne på vad du bör göra. Att du mår dåligt i relationen och säger nej till dig själv för särbons skull låter inte som en bra grund till ett lyckligt förhållande. Att du dessutom skriver att du tycker om, och inte älskar, honom känns ju si sådär.
Har du pratat med din särbo om hur du upplever det? Vad säger han om det?
Du kan inte ha din särbo som nån slags sällskapsperson bara för att du inte vill vara ensam som singel. Men du har ju vänner att umgås med så du kommer inte bli ensam ändå! Och du träffar någon ny kille senare :)
Det är du som då behöver jobba med dig själv o hitta på dem sakerna du vill. Om särbon vill umgås får ju du säga att du ska göra den salen du vill så träffas ni annan dag. Ta tag i ditt liv
Tack så mycket för era kommentarer. Jag vet någonstans att jag behöver lämna honom men det är ändå så skönt att få era perspektiv på mina tankar eftersom det är så lätt att låsa sig och bli "hemma blind". Välkomnar gärna fler reflektioner 
Hur har det gått? Befinner mig också i en särborelation och det dränerar verkligen.