Någon som nyligen genomgått ett missfall och vill följas åt?

Åh grattis kära du!! Vilken underbar nyhet! Håller alla tummar jag har! 

På tal om progesteron så finns det ju sånna receptfria krämer, matriarch tror jag den heter. Det kanske är nått att kolla upp?? om Du skulle känna att du behöver nått extra att hålla dig fast i 

usch, beklagar verkligen.. ja en vecka herregud det räcker nästan med en dag! allt man hinner bygga upp. önskar så att det kunde få vara lättare för dig! 

men som du skriver är det bara att komma igen. plötsligt går det! 

jag är på cykeldag 5 eller 6 eller nått sånt nu. hade ju äntligen tänkt börja försöka igen denna månad! men har ångest. vill inte bli gravid för jag klarar inte ett till missfall. men måste ju göra det för att komma framåt, eller förhoppningsvis behövs inte det men det kan ju verkligen hända. ska verkligen!! försöka tänka positivt men fyfan vad svårt det är.

hej igen

och hej kringlan vad kul att höra från dig!! Tänker på dig med och hoppas att allt gå som det ska. Hur långt kvar har du nu?

sen var det börjaompånykula som fått missfall nyligen  jag har ej varit gravid sedan missfallet runt nyår.. all styrka till dig! hur mår du nu? vart i cykeln är du?

nu till goda nyheter..  plussade igår kväll på cykeldag 27. blandade känslor då planen ju var att jag skulle få börja med progesteron redan från ägglossning men då ville gyn bekräfta ägglossning med ultraljud, vilket inte blev av denna månad då jag inte var hemma när den var. men ringde gyn nu imorse och dom skrev ut cyclogest som jag direkt hämtade och nu har stoppat in. hoppas verkligen inte det är försent att börja på den nu! känns bättre nu än aldrig i alla fall..

kringlan var det cyclogest du tog? hur tyckte du det var? Har hört att den rinner mycket så har bunkrat upp med trosskydd också 

Tack! jag tar en dag i taget. men ett steg i rätt riktning är väl ändå varje plus tänker jag..

Vad bra att du fått en tid! Haha har också grottat in mig i Jenny rejält. Tycker det hjälper, hon förklarar på ett pedagogiskt sätt att missfall i sig inte ökar risken för fler missfall, vilket för mig var extremt skönt att höra. Har bara stirrat mig blind på statistiken som blir värre och värre efter varje missfall och Då fått för mig att livmodern liksom minns varje missfall och vill göra fler då men nej nej så är det inte. Sen pratar hon ju om att boosta ägglossning med d vitamin och det har jag gjort både nu och gången i december då jag blev gravid. Bra knep! Men än så länge upp till bevis om det håller. 

Har svårt att förstå det där med progesteron. Alltså hur man tar prov på det. det Varierar ju så under cykeln så det måste tas exalt En vecka efter ÄL. Och så verkar nivåerna kunna variera väldlgt från person till person. 31 låter för mig inte såå himla lågt? 

men hoppas på dig nu.. många säger ju att hormonnivåerna är extra gynnsamma för en graviditet cykeln precis efter missfall. manifesterar starkt att du har genomgått ditt absolut sista missfall i alla fall!

Hej på er,

Idag fick jag bekräftat det jag redan visste och fick medicin för att avbryta. Sa förlåt till mitt lilla frö fast jag vet att det inte lever sedan ett antal veckor :(. Det känns tufft även om jag vet att många går igenom betydligt värre.

Nu hoppas jag på ett fint sommarägg så småningom.

Gud va skönt att höra börjaompånykula!! både det med äggen och det med 80% av alla par. Inget för mig gladare än sådan statistik. det är ju en klen tröst till någon som just genomgår ett missfall att -ni kan ju bli gravida i alla fall- men ja det ligger väl något i det. Vad det gör med en dock, att ha haft missfall, som jag inte tycker det pratas nog om är ju att det förändrar upplevelsen av alla ens framtida graviditeter, lyckade som misslyckade. Aldrig igen kommer ett plus på stickan vara ren glädje eller lättnad eller förväntan, utan det är istället rädsla, misstro och förvirring som fyller en. Jag kan inte riktigt begripa varför det skulle gå bra just denna gång, har aldrig varit med om att det gör det så varför nu? Det är så tråkigt att behöva vara en sån jävla pessimist! Man blir ju helt enkelt besudlad på hela första trimestern? Och kanske släpper inte oron på hela graviditeten för vissa. 

Vi får verkligen försöka hålla oss positiva tror jag. Dra åt oss varje liten positiv kommentar från läkare och god statistik och goda besked. Jag tror på dig i alla fall och känner mig väldlgt säker på att det är din tur snart! Hejja!

ang progesteron så är det olika märken och olika mängd i cyclogest som jag tar och lutinus! Mina tabletter är på 400 mg och jag tar dom 2ggr per dag. Och jag skulle ju tagit det från ÄL men missade att bekräfta den så fick börja efter plus istället, på typ ÄL+9 tror jag det blev.. så skönt att du fått det utskrivet!

Hej! 

Jag har läst era inlägg och det har gett mig lite sinnesro som själv precis gått igenom ett missfall. 

Jag (26) och min sambo (30) plussade för allra första gången den 17/6 efter att ha försökt i dryga tre månader. Det var en sådan obeskrivlig känsla av lycka och lättnad. Det gick! Jag fungerade - vi fungerade! Till en början pratade vi mycket i just de termerna; nu vet vi i alla fall att vi kan bli gravida, ifall just detta frö inte skulle klara sig. Vi försökte tänka så, för kanske gör det då mindre ont om olyckan är framme? (Svar: Nej). Ganska snabbt började man ändå börja våga hoppas och planera lite försiktigt för framtiden. 

Samtidigt växte en oro i mig. Ju mer jag läste, desto vanligare verkade just tidigt missfall vara. Det kändes som att jag tagit mig förbi en låst dörr, bara för att upptäcka en ny. Särskilt orolig blev jag för MA, att vi skulle vänta till v 12-13 och se att vårt knyte dött för flera veckor sedan. Så blev det dock inte. 

Den 27/6 var det plötsligt blod på pappret när jag skulle torka mig efter ett toalettbesök. Det kändes som att jag skulle spy. Jag tänkte direkt att det var kört, trots vetskapen att blödningar kan vara helt normala. Under dagen tilltog blödningarna, men ännu inga klumpar eller kraftig smärta som sammankopplas med missfall. Min omgivning försökte lugna mig, vården sade bara till mig att ?avvakta? och ha ?is i magen?. Jag var inte lugn, jag hade ingen is i magen. Istället grät jag och gick sönder, för det kändes som att vår lilla böna långsamt blödde ut ur mig.

På min tredje dag av blödningen, den 29/6, kom till slut allt ut. Jag kände då sådan lättnad över att kanske slippa tabletter eller skrapning. För en stund kändes det som att det värsta var över. Dagarna som följde präglades dock av ilska, sorg och förtvivlan. Idag känner jag mig mest förtvivlad och så så liten. Jag saknar vårt frö i magen och den framtid som så sakteligen började utkristallisera sig. Nu känns allt så tomt och meningslöst. 

Jag vet att detta är en helt naturlig krisreaktion och att jag så sakta kommer må bättre och känna mig som mig själv igen. Vi kommer försöka igen så fort ägglossningen åter hoppat igång. Samtidigt känner jag mig så fruktansvärt berövad på den där glädjen och pirret över en graviditet. Hur kommer jag känna nästa gång? Hur ska jag orka oron?

Oavsett har jag bestämt mig för att mitt mod och mitt hopp aldrig får överge mig. Det kommer bli bra till slut; vi är bara inte i mål ännu. 

 

Hej,

jag loggar in här hela tiden för att se hur det går för er. Jag blir så otroligt glad att höra att hoppets lampa tänts. Håller alla tummar och tår jag kan. 

Jag har fått min lilla bebis. Hon kom med snitt den 3/7, självvalt snitt men 3 veckor tidigt då de trodde att hon kanske blivit lite för stor där inne. Hon var inte så himla stor när allt kom omkring dock men större än vad hon skulle varit. Ett tips från mig är att verkligen vakta sockret, jag var lite oförsiktig i min långa väntan och det var rätt onödigt. Graviditetsdiabetes är verkligen en real thing och det blev lite ångestfyllt när jag insåg vad det får för konsekvenser, såsom en för tidigt född bebis. Men hon är helt frisk mig veterligen och det var grymt skönt att få slippa sista veckorna för egen del för fy i helvete vad tungt det var mot slutet. Sömnen var värst! Sov en timme per natt det sista så nu när hon kommit ut får jag äntligen sova lite mer för hon är en sovig bebis än så länge som sover 3 h i stöten vilket verkar vara lite unikt. Jag är så glad att vara framme. Det var tufft att vara gravid och  orolig. Så himla glad för proffsig BM och alla andra man haft kontakt med som förstått att oro är verkligt jobbigt för någon som varit med om missfall. 

Håll gärna tråden uppdaterad. Hejar på er att det går bra och hoppas på så lite oro som möjligt. Ta all hjälp ni kan få från vården och försök att inte läsa så mycket på FL för det skapar en del oro också. Grattis igen

Hur har det gått börjaompånykula? Jag testade med digitalt en gång, i vecka 5+1 tror jag just för att jag liksom du ville se ett 3+. Det betyder ju just ingenting men man har sina små strategier för att lugna sig..

Hur går det börjaompånykula? Har ultraljudet varit än? Tänker på dig!

Hur går det börjaompånykula? Har ultraljudet varit än? Tänker på dig!

fyfan! lider verkligen med dig! hade kunnat vara jag, det är ett sånt helvetiskt lotteri. bra med trombyl! så nästa gång kör du med progesteron och trombyl? så skönt att få göra något litet annorlunda varje gång. av vad jag har läst på om och av egen erfarenhet så vill jag bara säga.. kör på! vänta inte på nästa mens utan boosta kommande ägglossning när du slutat blöda med d vitamin tillskott och kör på. sen trombyl och progesteron. har hört om flera som lyckats få en graviditet att stanna med hjälp av dom höga hormonerna ifrån senaste cykelns ma eller mf. och d vitaminen funkade för mig för att bli gravid två gånger, den gången i december som blev missfall och denna graviditeten. går det dåligt igen nästa gång, så tycker jag det låter bra att söka vidare hjälp. men jag tror på dig och din kropp!! det är ett elakt mysterium, varför det funkar ibland och ibland inte. min mamma har en kompis som fick missfall 6 gånger innan det plötsligt gick, hon gjorde ingenting annorlunda. hoppas innerligt att du slipper fler missfall, men, med risk för att vara toxiskt positiv så är ju varje missfall ett steg närmare din lyckade graviditet. för den kommer!! 

verkligen tråkigt att höra. jag hoppas i alla fall åt dig även om du inte orkar!! finns ingen annan strategi än att bara försöka igen? något nytt att testa?