elinelinelinelinelin skrev 2022-10-03 11:53:20 följande:
Hej,
Har följt er i tråden eftersom jag själv är i en liknande situation. Jag känner så mycket med er allihop, och hoppas verkligen att vi allihop får våra levande, friska bebisar och lyckliga slut.
Jag och min sambo började försöka i augusti 2021. Efter mååånga år med p-piller tog det lång tid innan saker "kom igång" igen och det dröjde nog ungefär sex veckor innan jag fick den första mensen. Nästan sju till nästa. Så där höll det på ett tag, sen försvann mensen helt efter januari. Jag hoppades såklart att det skulle vara för att jag var gravid, men nej den hade bara bestämt sig för att utebli. Jag stressade så mycket över detta, läste allt som finns att läsa om vad det kan bero på, slutade med kaffe, alkohol, socker osv. i hopp om att det skulle hjälpa kroppen. Försökte få råd eller undersökning av vården men de sa blankt nej eftersom det inte gått ett år, eftersom det kunde ta tid efter p-pillerstopp osv.
Det gick fyra månader utan att jag blödde, och under den tiden tog jag graviditetstest i princip var och varannan vecka, för det kunde ju kanske, kanske, kanske vara så att jag ägglossat, och kanske, kanske, kanske skulle vi ha prickat in sex runt den tiden, och kanske, kanske, kanske skulle det ha tagit sig. Så en dag när jag kissade och doppade en sticka på ren rutin, som så många gånger förr, så dök det upp ett suuupersvagt streck bredvid det andra jag var så van att se. Då vek sig benen, jag började gråta och skaka - jag var gravid! Efter att ha gjort fler tester för att verkligen få det bekräftat så berättade jag för min sambo samma eftermiddag, och det är en av de finaste stunderna i mitt liv. Vi grät, skrattade och pratade om framtiden. Kände oss så tursamma och lyckligt lottade.
10 dagar senare rasade världen samman när jag började blöda sent en kväll. I ren panik åkte vi till akuten, inte för att vi trodde att de skulle kunna göra något, men för att vi var tvungna att veta om det var kört, om drömmen hade gått i kras. Det var det förstås, och sent på natten bekräftade läkaren med ultraljud att det inte fanns något där. I förbifarten, när jag gråter hejdlöst, nämner han att jag troligen har PCOS eftersom han ser så många äggblåsor. Han säger att "ja det kan ju bli svårt för er att bli gravida igen utan hjälp" och han säger att "även med medicinering kan det bli problematiskt för att det kan trigga flera ägg att släppa och skapa flera, kanske 10st, graviditeter samtidigt, och det vill man ju inte". (Jag har förståt i efterhand att denna läkare helt enkelt har fel på denna punkt). Vi var i chock. Förvirrade, besvikna, fyllda av sorg.
Tiden efter detta var fruktansvärd. Så mycket tårar och ångest. Så mycket skuld, skam, och som någon skrev tidigare, känslan av att man varit dum och naiv som trodde att man skulle få en bebis och har planerat för det. Så mycket oro för att vi aldrig skulle kunna bli gravida igen, åtminstone inte på naturlig väg. Men vi reste oss igen, blickade framåt, för det finns ju ingenting annat man kan göra.
Jag testade med ägglossningsstickor för att se om kroppen förstod vad den skulle göra. Efter fyra veckor fick jag fullt utslag, och hoppet tändes igen. Man har ju läst om så många som blir gravida direkt efter ett missfall, att kroppem ska vara mer benägen att bli gravid igen och allt det där. Men nej, negativa test och mensen kom som en klocka 14 dagar senare. På något vis fann jag ändå en stor tröst i detta, att kroppen åtminstone kunde göra en sak rätt.
Här gick vi in i sommaren, semester med allt vad det innebär. Vi lämnade sorgen bakom oss och levde istället. Åt gott, drack vin, hade sex för att vi ville, inte bara för att göra barn. I bakhuvudet fanns såklart förhoppningarna hela tiden, för de är ju alltid nära till hands vare sig man vill eller inte, och ägglossningen ville jag hålla koll på så att den kom över huvud taget, och lördagen innan vi skulle börja jobba igen hade jag beräknad mens. Dagarna innan hade jag haft mensvärk och jag var därför helt säker på att det inte blivit någon graviditet den här gången heller. Men mensen kom inte, och det gjorde mig livrädd. Mina tankar gick direkt till att kroppen hade lurat mig igen, att ägglossningen aldrig hade blivit av trots positivt test, att värken jag känt bara var påhittad. Men ett test fick jag ju ta ändå förstås, för att vara säker, och där var det, ett starkt plus. Jag kände mig så förvirrad, för jag var så säker på att jag inte var gravid, så jag var tvungen att be min sambo kontrollera instruktionen så att jag verkligen förstått den rätt. Men så var det, vi var gravida igdb. Jag försökte att inte tänka på det så mycket ärligt talat, inte låtsas om det förrän det gått några veckor, men det gick ju inte förstås. Varje dag var jag beredd på att se blod på pappret, men det kom aldrig, det gjorde däremot symptomen. Förändrad aptit, svagt illamående, ömma bröst och trötthet. Jag var verkligen gravid.
Oron efter förra graviditeten var påtaglig hela tiden, och jag kunde inte låta bli att googla. Har läst allt som någonsin skrivits om symptom som går upp och ner, om tidiga tecken på missfall, om allt som rör tidig graviditet över huvud taget. Men veckorna gick, och inget blod kom. Någon gång i vecka 9 började jag slappna av lite, tro på statistiken, för de flesta går det ju bra, i de allra flesta fall blir det en bebis.
I slutet av vecka 10 tog jag blodprov inför KUB, och då kändes det så nära, snart skulle vi få se vår bebis och äntligen skulle vi kunns berätta för våra nära och kära, visa upp den där bilden och allt det andra man sett fram emot. Äntligen var det vår tur. Äntligen hade vi tagit oss hit.
Men så fick jag provresultaten. De saknade referensvärden, och min barnmorska kunde inte svara på om det var bra eller dåligt, så jag vände mig till google igen som så många gånger förut. Det tog inte lång tid innan jag förstod att det var katastrof, att det var alldeles för låga värden för att vara en normal graviditet. Jag var övertygad om att vår bebis var död eller allvarligt missbildad. Detta var en vecka innan det planerade KUB-ultraljudet och ångesten höll på att äta upp mig. Jag försökte prata med min barnmorska igen, förklarade min oro för vad jag läst, men fick inget gehör, hon sa bara att jag fick vänta och se. Jag ringde ultraljudsmottagningen och försökte prata med dem. Försökte få tag på någon privat mottagning i närheten, men det fanns ingen. Ringde runt för att få hjälp, råd, stöd, men ingen kunde säga något, ingen ville göra ultraljud, så till slut var det bara att vänta. En hel vecka av att vara övertygad om att jag bar på en död eller missbildad bebis.
Så kom dagen för ultraljud till slut. Jag grät i bilen på väg dit, grät i korridorerna på sjukhuset, grät i vänteummet, och grät när vi fick komma in i undersökningsrummet. Det tog nog inte ens 30 sekunder från det att vi kommit in i rummet tills att jag låg på britsen med gelé på magen och barnmorskan säger att det inte ser bra ut, att vår bebis inte har några hjärtslag, att den är för liten för den här veckan. Fastän jag var så säker på att det var det hon skulle säga så bröt jag ihop, igen. Allt rasade, igen.
Vi blev slussade till gyn för en till undersökning som skulle bekräfta det vi redan visste. Vi blev kallade till ett nytt rum för att gå igenom abortprocessen. Jag bara grät och grät och grät. Min sambo också. Livet har aldrig känts mer orättvist än då.
Fem dagar senare gjorde jag aborten, för det är ju det man gör även om det känns så fel att kalla det så när det inte är frivilligt, och det var en vidrig upplevelse. Smärtan var fruktansvärd och som om det inte vore nog så klarade inte kroppen av att fullfölja processen så jag blev dessutom inlagd på gynavdelningen över natten. Någon skrapning ville de inte göra, för det var för lite kvar, så jag skickades hem nästa dag med beskedet om att "bara vänta, låta kroppen göra sitt, i värsta fall kommer det med nästa mens". Sex dagar senare kom det sista ut och det bekräftades med ultraljud senare.
Detta är två veckor sedan nu, så nu sitter jag här och väntar på ägglossning igen. Väntar på att få försöka igen. Väntar och väntar och väntar.
Tänker mycket på hur orättvist allt är. Undrar varför vi behöver gå igenom det här. Funderar på hur livet skulle bli om det visar sig att vi aldrig kan få ett barn. Tänker också att vi har tur som ens blir gravida, som åtminstone har en chans. Tänker i nästa andetag att den chansen kanske aldrig kommer igen. Tänker på hur statistiken säger att det ska vara en så minimal chans att vi behöver gå igenom ytterligare ett missfall efter detta, och tänker på att min egen statistik är ju att 100% av graviditeterna slutar i misär.
Det är min historia såhär långt, och skriven i en deppig stund. Jag har massa hopp inom mig egentligen, tror fortfarande att det ska bli vår tur en dag, men är rädd för att släppa ut det, för jag vill inte känna mig dum igen.
Åh beklagar så! och jag känner igen mig så! Så jobbigt och så hemskt. Att behöva gå igenom detta. Skönt att vi har varandra <3
Man får vara ledsen, någon gång kommer det vara vår tur även fast det känns så himla mörkt ut. Vi har oxå fått två missfall och ett av dem gick vi oxå till vecka 10. Det var det värsta jag varit med om, även om det såklart känns lite lättare nu. Nu är man mest rädd att aldrig kunna bli gravid igen eller att man får missfall igen. Typ rädd för att bli gravid. Jag som så gärna skulle vilja bli glad för att bli gravid. Vi får peppa varandra <3
