Någon som nyligen genomgått ett missfall och vill följas åt?

Stackare! Jag tror jag förstår hur du menar med att du är en del av statistiken som inte är direkt vanlig. Jag hade nog känt ngt liknande. Förstår att det måste vara brutalt jobbigt iaf. 

Vad glad jag blir att du fått träffa en så bra gynekolog iaf. Det är räddningen att bli tagen på allvar trots att du inte fått 3 mf. Vem fan orkar gå genom 3 stycken liksom. Det är ju fruktansvärt med 1 och ännu värre med 2. Jag vet inte om du läst allt jag skrivit om progesteron men kanske kan vara värt att be gynekologen om gel iaf? Det skall ju oavsett inte göra ngn skada mer än möjligtvis i plånboken då så varför inte tänker jag. Jag blev väldigt hjälpt mentalt av att ta progesteron iaf. Jag bestämde mig för att det var det som saknades förra gången och att barnet inte orkade gå över från gulesäck till moderkaka och om jag bara hjälpte till med det skulle allt gå bra. Sedan kan ju inte ngn svara på om det var därför jag fick behålla min graviditet men oavsett så var inte det en tes jag var så sugen på att testa. 

Tänker på dig och hoppas att du snabbt är genom allt det fysiska åtminston. Håller tummarna för att det går fort Till nästa graviditet och att gynekologen hjälper dig

Jag ville egentligen bara ha det bekräftat när jag gick dit. Var ju helt desperat och kände mig så säker på att med min PCOS så är ju progesteronbrist verkligen ett faktum. som du säger vill man ha en syndabock liksom. För psykets skull mest och för att kunna ha ngt att tro på nästa graviditet. Jag hade inte ens trott att han skulle skriva ut ngt. Jag hade tänkt göra som börjaompånykula och testa och köpa själv. Men när han bekräftade att det ändå kunde vara som jag sa även om han såklart var noga med att säga att det inte behövde vara det och själv sa att han tänkte skriva ut progesteron så var det ju en no brainer. Han sa att det finns inga negativa bevisade effekter för varken mamma eller barn mer än möjligtvis i plånboken. Han känns spontant sjukt kunnig. Han är grymt informativ och tar en verkligen på allvar så jag skulle bli förvånad om han inte sagt allt som finns att säga.Jag kände inga bieffekter. Det var dock lite geggigt och äckligt innan man vant sig men vafan, billigt pris att betala. 

Skönt att läsa att ni får hjälp båda två. Varför får du inte bli gravid igen denna gången? Är det pga senaste missfallet eller undersökningen?

Tänker på er mycket

Det går bra. Jag har just gjort KUB och NIPT och fått tillbaka resultatet. So far so good. Det visar sig bli en flicka. Oron finns dock med hela tiden. Rädd att skada, rädd att göra fel, rädd när det inte finns symtom. Jag är ju förbi värsta veckorna men jag tror inte jag kommer känna mig lugn för det. Nu har vi berättat för mina bonusbarn också. Det känns ju läskigt för man är rädd för allas förhoppningar liksom. Men måtte det gå bra denna gången. 

Kära ni! Hur går det för er?

jag har fått tillbaka nipt och kub och allt ser ut som det skall. Just nu är jag inne i spökveckorna. Alla syntom är borta, magen som blev större ett tag har blivit mindre igen, ingen trötthet, inget illamående?.Och allt är preciiiiiiis som det skall enligt alla. Men jag anar att jag inte behöver förklara hur psyket hos en missfallspatient mår under de här veckorna. Fullkomlig härdsmälta i hjärnan vissa dagar. Nu är det 3v kvar till rutinultraljud. Känns som 3 år. Men annars mår jag bra. Orolig bara. 

Tänker på er och håller alla tummar och tår för oss alla. Fortsätt kämpa! Vet att det suger varje dag man vaknar upp och det Inte är som man vill men en dag händer det. Tro på det!

Härligt att höra att allt ser fint ut

Hej vänner, ett tag sedan jag skrev men jag är inne och läser denna tråden regelbundet. Ville bara skicka mina varmaste tankar till er och säga att jag tänker på er och tror och hoppas att ni får en liten bebis som vill stanna. 

Extra styrkekramar till Ledsen. Beklagar missfallet

Hej vänner,

ursäkta ihopblandningen. Tråkigt med missfall hursom och hoppas att ni båda får en graviditet som vill stanna snart såklart.

Det puttrar på för mig. Den värsta nojjan har släppt. Hade ganska jobbiga nojjor fram till vecka 26-27 ungefär. Då betalade jag för mitt senaste UL, samt har varit inne en gång på förlossningen för jag tyckte inte jag kände henne på så länge men hon låg bara muppigt och var anonym. De var iaf väldigt snälla och välkomnande på förlossningen och jag kände mig inte alls ignorerad eller shamad för att jag var där som många berättar om. Nu sparkar hon hårt och ofta så jag tror jag har släppt det värsta. Har såklart andra nojjor nu när det närmar sig, att hon skall dö av tidig spädbarnsdöd mm samt att jag skadar henne på olika sätt men som sagt, det puttrar på. Jag är i 32 snart så det är inte bautalångt kvar. 

Angående progesteron så sa min läkare att det finns kvinnor som har en toppengraviditet vid 50 och det finns kvinnor som inte klarar av att behålla en graviditet vid 250 så det är svårt med progesteron för man måste mäta det i relation till ett dåligt värde på sig själv.

Jenny koos är jävligt bra! Hon har lärt mig mer än vad jag kunnat drömma om att få svar på inom vården. Allt hon säger passar inte alla såklart men hon har en sund grundinställning till kunskap om kvinnokroppen och det gillar jag. Jag slutade med koffein också när jag ville bli gravid och åt vitaminer samt tänkte på att äta näringsrikt och lagom. Allt på hennes inrådan. Koffein kändes verkligen som en bra grej att sluta med, det hänger fortfarande kvar och det kommer jag aldrig börja med igen. Stor skillnad på sömn och mående! Det fina är ju att det finns så gott koffeinfritt kaffe ändå så man märker ingen skillnad

Tror hursom att min kropp mådde som allra bäst när jag slutade stressa. Det är ju lättare sagt än gjort såklart men jag hittade ngt slags zen när under oktober och jag vill tro att det hjälpte. 

Ledsen: jo visst har det gått fort men också skiiitlångsamt. Tiden är så muppig när man tittar på klockan hela tiden. Känns som en evighet sedan jag blev gravid men jag antar att det på sått å vis har gått fort. 

Tuffa veckor nu för dig fram till det första ultraljudet. Hoppas du lyckas må bra och behålla lugnet. Jag minns att jag också önskade att jag skulle spy och må skit hela tiden så man kunde få känna ordentligt att man är gravid. Men inget sånt alls, inte så mkt som en kräka. Lite lätt subtilt illamående bara. Alla bah: åååh men var glad för det.

Jag tar illamående vilken dag som helst i veckan kontra ångest och oro över ett nytt mf. Så jag förstår din önskan. Det är några tuffa perioder när allt bara står still, har tillåmed blödit en massa gånger, känns som man vill krypa ur sitt skinn när det händer. Har oftast kommit dagen efter samlag och ett tag ville jag knappt ha sex för att det var så jobbigt men sen landade jag i att sex är så jävla bra för fostret för jag matar ju hela kroppen och med det även min bebis med oxytocin och endorfiner och det är ju motmedlet mot kortisolpåslag från stress som är dåligt så då vande jag mig bara. I början, mellan v8-12 tog jag ju massa UL, det fick tiden att gå men jag va ju skitskraj ändå. Spökveckorna mellan typ 12-22 när man känner sig 100% ogravid var jävligt långa och jobbiga. Men på ngt sätt går tiden och hon är kvar. Nu kommer en ny oro. Jag har mantrat något under hela graviditeten, kloka ord jag hörde en gång och som har gett lite lugn ibland:

Inget förflutet har förändrats av att jag ångrar det och ingen framtid har förändrats av att jag ororar mig över den, så nu fokuserar jag på vad jag kan göra för mig själv här och nu. 

Ibland hjälper det! Stay strong vänner

Usch förstår att associationen av v6 måste vara vråljobbig. Du gör helt rät! dag för dag är det enda sättet. Hitta sätt att må bra och tro!

Angående vagitorierna vill jag minnas att jag tyckte just penetrationssex var lite jobbigt. Om du inte märkt det ännu så samlas en ganska otrevlig geggamoja inuti en. Jag brukade peta ut det vid varje dusch för jag tyckte det var sjukt äckligt. Efter ett tag vill jag minnas att vi gick över till att bara komma tillsammans men utan penetration. Det var mest för att jag kände mig ofräsch tror jag så det är nog lite individuellt. Du skall ju sluta med dem i typ v13 eller ngt sånt. Så vi höll ut typ
Men pröva dig fram vad som känns bra för dig. Viktigt att ni känner er bekväma också. Och gos, mys och orgasm ger ju samma positiva produkt ändå. 

hejar på dig. 

Åh stackars, det var exakt samma för mig. Jag mådde typ inte illa alls bara ngt subtilt ngn enstaka gång. Och jag spydde inte ens en gång. Jag känner massor som varit gravida och inte mått illa eller spytt en enda gång, min brors fru med båda graviditeterna. Det är jääättevanligt men jag förstår såklart exakt hur orolig du är. Jag kände precis samma sak. Brösten var inte superömma jämt heller. Det kom och gick för mig vilket såklart vara total terror men här är jag, supergravid och hon verkar må bra och är helvild i magen. Jag har två kompisar som är gravida nu och båda två sitter och säger samma sak som du, den ena är i v16 och den andra i v.28 så det är mycket vanligare än vad du tror. Alla vill så gärna prata om sina symtom så det är det enda som kommer fram när man snackar med folk men tro mig, det betyder inte ett skit. Försök att göra ditt barn den största tjänstne du bara kan och fyll din och hens kropp med positiva hormoner, välmående och stressfri graviditet. 

Jag landade oftast i att jag inte kan göra ett skit ändå när jag fick megaångest. Blir det ett mf till så blir det det ändå, med eller utan din oro. Men jag vet, man vill bara veta och inte bli lurad igen och tro att allt är bra. Du kan dock inte kontrollera något annat än hur du behandlar dig och embryot just nu. Stress är piss! vet att det är svårt men kämpa på för att vara så lugn du bara kan.  Kämpa!

Hej,

jag loggar in här hela tiden för att se hur det går för er. Jag blir så otroligt glad att höra att hoppets lampa tänts. Håller alla tummar och tår jag kan. 

Jag har fått min lilla bebis. Hon kom med snitt den 3/7, självvalt snitt men 3 veckor tidigt då de trodde att hon kanske blivit lite för stor där inne. Hon var inte så himla stor när allt kom omkring dock men större än vad hon skulle varit. Ett tips från mig är att verkligen vakta sockret, jag var lite oförsiktig i min långa väntan och det var rätt onödigt. Graviditetsdiabetes är verkligen en real thing och det blev lite ångestfyllt när jag insåg vad det får för konsekvenser, såsom en för tidigt född bebis. Men hon är helt frisk mig veterligen och det var grymt skönt att få slippa sista veckorna för egen del för fy i helvete vad tungt det var mot slutet. Sömnen var värst! Sov en timme per natt det sista så nu när hon kommit ut får jag äntligen sova lite mer för hon är en sovig bebis än så länge som sover 3 h i stöten vilket verkar vara lite unikt. Jag är så glad att vara framme. Det var tufft att vara gravid och  orolig. Så himla glad för proffsig BM och alla andra man haft kontakt med som förstått att oro är verkligt jobbigt för någon som varit med om missfall. 

Håll gärna tråden uppdaterad. Hejar på er att det går bra och hoppas på så lite oro som möjligt. Ta all hjälp ni kan få från vården och försök att inte läsa så mycket på FL för det skapar en del oro också. Grattis igen

Vad härligt med avklarat kub. Spökveckorna sög ju givetvis och den långa väntan på att få rörelser. Såg de var du har moderkakan? Det kommer ju avgöra lite hur tidigt och tydligt du kommer känna rörelse. Tror det gick ända till v.23 eller dylikt för mig då min satt i framvägg medan en vän till mig kände i v.19. Flerbarnsmammor brukar ju kunna känna ännu tidigare. Konstigt nog kände min partner ngt före mig vilket är ett jävla mysterium. Eller så sa han vara det för att lugna mig men han är inte riktigt typen som målar upp luftslott så jag tror faktiskt uppriktigt att han kände ngt. 

Stort lycka till alla 3 med plus på stickan. Jag går in och läser och hejjar på från andra sidan graviditeten och ja det är skönt när det är klart. Det kände orimligt långt mänga gånger men tro mig, man kommer fram till slut! Hejja er. 

Beklagar verkligen ditt missfall, hoppades SÅ på att det skullr gå bra. Hoppas det reder ut sig med läkemedel men förstår såklart att det är eländigt nu. Styrkekramar 

Tänker på er i tråden ibland och undrar hur det går för er?