Ingenpsykolog: I så fall är höstberättelsen bara fortsättningen på sommarberättelsen, så det är samma berättelse men årstidsanpassad 
Nej, mitt användarnamn avslöjar inte heller någonting om vem jag är i verkligheten. Hoppas du har lyckats sova lite bättre nu när du är hemma och kan sova i din egen säng, även om du fortfarande har ont i huvudet 
Ingenpsykolog: Det har varit väldigt kul att skriva så här och få höra era tankar och åsikter. Många gånger har jag vävt in det ni har sagt i berättelsen. Tror det var du som funderade på om Saga delvis hade utvecklat gälar och det inspirerade mig verkligen 
Det blir spännande att läsa fortsättningen. Du har en enastående talang!
Ett magiskt slut! Tack till er alla, för sagan och allt annat som tråden mynnade ut i
Jag är nybörjare på allt utom de "vanliga" forumen här på FL, men gav mig på att skapa en privat grupp för oss som hängt här i tråden under den senaste tiden.
www.familjeliv.se/forum/group/124043
Jag vet inte riktigt hur grupper fungerar, men vi får väl lära oss tillsammans, eller om någon av er är mer insatt kan den lära oss andra.
Däremot förstår jag om man inte vill röja sin identitet. Jag la gruppen i hemliga rummet, vilket jag hoppades innebar att de som ville skulle kunna gå med i gruppen och fortsätta vara anonyma genom att använda samma nick som i tråden. Men jag kom på nu att era "riktiga" användarnamn ju kommer att stå i listan av medlemmar. Typiskt.
Däremot gjorde jag alla inställningar så att ingen kan gå med i gruppen utan inbjudan från annan medlem, och trådar och inlägg i gruppen kan endast läsas av medlemmar.
För att inte obehöriga ska ansöka, lägger jag inte ut länken här, utan den som vill gå med kan slänga iväg ett pm till mig.
Annars går det förvisso lika bra att hänga kvar i den här tråden och umgås 
Jag klantade visst till det och la in länken i meddelandet. Så vi får se vad som händer. Nu behöver ni ju inte pm:a i alla fall!
Det blir nog en fortsättning ändå, om inte TS misstycker! För jag saknar redan att skriva om Casper och Saga
Höstlöven faller sakta från träden och sommaren övergår till höst. Utanför fönstret ser Casper en skymt av den grå himlen bakom alla byggnaderna i storstadsdjungeln. Han sitter vid sitt skrivbord och försöker få någonting gjort. Försöker uppbåda all den energi han kände då han lämnade ön för några veckor sedan, men det tycks vara omöjligt. På sista tiden har han varit frånvarande och ofokuserad på jobbet. Egentligen vill han inte erkänna det för sig själv, men det beror på att han tänker på Saga. I tankarna är han fortfarande kvar på ön, tillsammans med henne, och därför har han svårt att koncentrera sig. Den nyktra, vetenskapliga miljön på universitetet är så långt ifrån den mytomspunna ön Sinnduah man kan komma. Casper suckar tungt och tar ännu en bensträckare. Han vandrar rastlöst runt i rummet några varv, men lyckas ändå inte bli av med oron i kroppen.
Vad beror känslan på? Självklart saknar han Saga så det gör ont, men det är någonting annat också. En känsla av att det är bråttom. Att svaret han söker finns på ön och att tiden rinner ut alltmer för varje dag som går. Han kan inte för sitt liv begripa hur allting hänger ihop, men känner på sig att han och Saga på något vis kompletterar varandra. Kanske var det det hans gamla mormor Karin visste? Han slår sig ner vid skrivbordet igen och försöker återigen att fokusera på arbetet, men tankarna på Saga och ön kommer genast smygande. Idag är det verkligen hopplöst.
När han sitter djupt försjunken i tankar, så knackar det plötsligt på dörren. Casper rycker till och gör sitt bästa för att låta lika lugn och samlad som vanligt, då han ropar: Kom in! In genom dörren kliver två av hans doktorander. De ler ursäktande mot honom, som om de känner på sig att de stör, och säger: Ska vi gå tillsammans till föreläsningen? Föreläsningen?! För en kort sekund står det alldeles still i Caspers huvud, men sedan minns han plötsligt. Han ska ju föreläsa om the point of no return nu under eftermiddagen. Det hade han totalt glömt bort och hade det inte varit för att hans doktorander påmint honom, så hade han missat det. Nu måste han verkligen skärpa sig, men som tur är kan han föreläsningen utantill och skulle kunna rabbla den i sömnen om det behövdes. Därför ler han bara vänligt mot doktoranderna och svarar: Javisst, varför inte?
Sedan går de i samlad trupp mot den stora föreläsningssalen. Salen är redan fullsatt av människor, som alla har kommit för att höra honom tala om någonting som ligger honom varmt om hjärtat. Någonting som han har ägnat de senaste åren och en stor del av sin ungdom åt att lära sig allt om. Människorna ser förväntansfullt på honom när han ställer sig framför dem. Han vet vad de vill höra. Att vi närmar oss en point of no return, men att om vi alla bara anstränger oss lite extra från och med nu och börjar samarbeta, så kan vi vända på det här tillsammans. De vill höra att det ser mörkt ut, men att det fortfarande finns hopp. Att det goda kommer att segra över det onda och att sagan kommer att få ett lyckligt slut.
Och det är förstås så han framställer det, för att inte skapa panik, trots att de senaste siffrorna och mätningarna visar på någonting helt annat. Han vet det, hans doktorander vet det. Alla som är tillräckligt insatta vet att vi inte närmar oss the point of no return, då allt inte längre går att ställa till rätta, utan vi är redan där. Från och med nu kommer allting bara gå utför, i en fruktansvärd kedjereaktion som inte går att stoppa. Om inte någon lyckas med det omöjliga och hittar ett sätt att sänka havsnivån, det vill säga.
Han torkar bort svetten ur pannan och drar handen genom sitt tunna, blonda hår. För ett ögonblick sluter han ögonen, alldeles omärkligt, och ser framför sig hur han och Saga sprang mot vågen tillsammans. Hur de, sida vid sida, vågade satsa allt på att lyckas och hur vågen faktiskt stannade upp och slukades av havet igen, innan det var för sent. Den bilden ger honom nytt mod och han öppnar ögonen igen, utan att någon ens märkt vad som pågick i hans inre. Han avslutar föreläsningen strax därefter och möts, som vanligt, av publikens rungande applåder.
Han sitter på tunnelbanan på väg hem och hör den monotona rösten säga: Se upp för dörrarna, dörrarna stängs! Casper kan de där orden utantill vid det här laget, för han har bott i Stockholm hela sitt liv. Tunnelbanevagnen är överfull av människor som är på väg hem, precis som han själv, eftersom den här tiden alltid innebär rusningstrafik. Men Casper lägger knappt märke till de andra resenärerna, för han är någon annanstans i tankarna. Han befinner sig på en ö, sju timmars bilresa söderut, mitt i ett olöst mysterium. Det är någonting med ön som har fångat hans intresse och han kan helt enkelt inte släppa det. Casper är inte van vid att misslyckas.
Då han kommer hem försöker han slappna av genom att titta på TV, men allting påminner honom om klimatkrisen. Först ser han på nyheterna, som rapporterar om ett oljeläckage i Östersjön medan oljeskadade fåglar visas upp. Han byter kanal och klickar vidare till ett naturprogram om isbjörnar. Isbjörnar som är högst upp i näringskedjan och drabbas hårdast av de smältande isarna och utsläppen av miljögifter. Återigen byter han kanal och kastas rakt in i ett reseprogram, som heter Jorden runt på 81 dagar och handlar om hur programledaren reser jorden runt med flyg och uppmuntrar andra att göra samma sak. Förmodligen är programmet i hemlighet sponsrat av något stort flygbolag. Casper suckar tungt och stänger av tv:n.
Istället för att titta på tv går han och lägger sig och försöker sova, eftersom klockan ändå är ganska mycket. Det är alltid kvällarna som är värst. Så fort han inte jobbar kommer klimatångesten i kapp honom. Dessutom känner han sig ensam. Ensam i dubbelsängen och ensam i livet. På jobbet känner han aldrig så, för då är han ständigt sysselsatt och upptagen av andra, viktigare saker. Nu mal tankarna oavbrutet inom honom och det är omöjligt att falla i sömn hur han än försöker.
Till slut ger han upp. Han inser att han måste återvända till ön och hjälpa Saga att hitta den där boken och lösa gåtan om vattenandarnas ursprung. Då han väl har bestämt sig känner han hur ett leende sprider dig på hans läppar och han kan slappna av för första gången på länge. När han somnar den natten vet han vad han måste göra.
Tidigt nästa morgon sätter han sig i bilen och kör de sju timmarna söderut. Under morgonen har han skickat ett mail till alla sina kollegor och doktorander, där han har förklarat att han är en viktig upptäckt på spåren och kommer att ta alla sina möten och föreläsningar digitalt på obestämd tid. Det han har gjort, att bara försvinna från jobbet utan förvarning, är mycket okonventionellt. Men det är upptäckten av vattenandar också. Deras existens vände upp och ner på hans tillvaro och rubbade hela hans världsbild. Hans kollegor skulle aldrig acceptera förklaringen att han ska leta efter en försvunnen bok om vattenandarnas ursprung. De skulle skratta åt honom, det vet han, så därför är det bäst att avslöja så lite som möjligt.