Vi skriver en sommarberättelse tillsammans

Ja, jag tror det. Men om vattenandar fyller en så viktig funktion, varför har jag då aldrig hört talas om dem tidigare? frågar Casper. Det har du, svarar Saga, men inte vid deras rätta namn. Du har väl hört om sjöjungfrur, havshäxor och sirener? Det är andra namn för vattenandar. Nu för tiden brukar de omskrivas som förvirrade valar som irrat sig för nära land och måste lotsas ut i havet igen. Casper lyssnar bara med ena örat nu, för den stigande vattennivån i rummet gör att han inte kan koncentrera sig på vad Saga säger. Den börjar verkligen bli oroväckande hög. Vattnet når honom redan till bröstet och det finns ännu inget tecken på att vattenanden är på väg att sluta gråta. Snart kan de inte vara kvar i källaren längre. Då måste de gå upp i stugan igen och utsätta sig för den stora vågen när den sveper in över ön.

Om det är någonting som Casper är expert på, så är det katastrofer, och det här kommer inte att sluta lyckligt. Det vet han. Trots att den stigande vattennivån distraherar honom, så lyckas Sagas nästa ord fångar hans uppmärksamhet på nytt. Det positiva är att vi fortfarande kan skriva om slutet på den här sagan. Bara vi vågar tror på att vi kan lyckas, säger hon och även om hon ler självsäkert mot honom, så kan han se att hon är blek i ansiktet av rädsla. Men det skulle hon aldrig erkänna, för hon väljer att tro på lyckliga slut och Casper tänker inte vara sämre. Du har rätt, svarar han, det finns fortfarande tid att ställa allt till rätta. Både här på ön och ute i världen.

Saga ler mot honom. Ett äkta, genuint leende och det är som att se solen stiga upp inom henne. Casper ser henne djupt i ögonen och blir alldeles varm inombords. Så, vad ska vi göra nu? frågar han och bryter förtrollningen. Nu måste vi lämna tillbaka vattenanden till havet och stoppa vågen innan det är för sent, säger Saga och i nästa stund börjar hon röra sig i riktigt mot luckan. Kom nu! Vad väntar du på? ropar hon över axeln.

Casper följer tveksamt efter och känner hur paniken börjar sprida sig inom honom till följd av den klaustrofobiska känslan i rummet. Han måste gå på tå för att håll huvudet över vattenytan och ännu värre är det för Saga, som inte längre bottnar utan måste simma. När de kommer fram till luckan skruvar Casper så fort han kan på vredet, för han håller på att gripas av panik. Bara tanken på att drunkna, instängd här nere i källaren, får honom att svettas. Då luckan äntligen går upp drar han en djup suck av lättnad och klättrar genast upp för de smala trappstegen. Saga protesterar inte, utan stannar kvar sist nere i källaren och erbjuder sig frivilligt att hämta vattenanden. Sekunden därefter försvinner hon ner i det mörka vattnet.

Tiden går och Casper börjar bli orolig när Saga inte kommer upp till ytan igen. Har det hänt någonting? Har hon slagit i huvudet och tuppat av där nere i mörkret? tänker han och förbereder sig på att vara tvungen att återvända ner i mörkret och rädda henne. Annars förstår han verkligen inte hur hon kan hålla andan så länge. Men efter nästan övernaturligt lång tid dyker hon äntligen upp. Hon flämtar efter luft och frigör sig varsamt från vattenanden som hon håller i famnen.

I samma stund som de har tagit sig upp ur källaren, så hör de ett fasansfullt ljud utifrån. Ett rytande dån, som de vet alltför väl vad det betyder. Den stora vågen är på väg rakt emot dem nu. Kom, nu skriver vi om slutet på den här sagan, säger Saga och skyndar sig mot dörren. Casper tvekar några sekunder innan han lyfter upp vattenanden i famnen och följer efter.

Ingenpsykolog: Stort tack för all pepp! Det betyder verkligen jättemycket och det är riktigt kul att få veta vad ni läsare tycker och tänker om texten  Jag tar till mig av era förslag och tankar! Vad hemskt att höra att du ligger på neurokirurgen och har blivit opererad så många gånger på kort tid. Om den här sägnen kan hjälpa dig att fly bort kortare stunder i sinnet, så är det ju verkligen fantastiskt. Hoppas du mår bättre snart och får lämna sjukhuset 

TS: Det låter verkligen härligt! Hoppas du njöt rejält av det fina vädret på skäret  Själv tog jag både ett kvällsdopp igår och ett morgondopp idag! Tack detsamma!

De springer tillsammans, sida vid sida, ner mot havet. Det är mörkt som på natten ute, men de kan ändå se hur den fasansfulla vågen tornar upp sig framför dem. Fåglarna flockas fortfarande på himlen, men den här gången anfaller de inte. De flyger bara efter dem, som om de vet att det är bråttom och vill få dem att skynda sig. Deras skrianden blandar sig med det öronbedövande ljudet från vågen. Det är som att befinna sig i en mardröm och helst av allt vill Casper bara vakna och upptäcka att han ligger hemma i sin trygga säng. Men det här är tyvärr ingen mardröm, utan på riktigt. Det enda som ger honom mod att fortsätta springa rakt mot vågen, är att Saga befinner sig vid hans sida. Motvilligt blir han imponerad av hennes mod och det smittar av sig på honom.

Vågen rör sig mot land med en fruktansvärd hastighet. Den kommer att krossa allt i sin väg om den sveper in över ön, och om de inte lyckas förhindra det, så kommer det innebära en fullständig katastrof. Vattenanden i hans famn har slutat gråta nu. Han kastar en snabb blick på henne och ser att hon stirrar längtansfullt bort mot havet. Äntligen ska han lämna tillbaka henne till havet, där hon hör hemma! Hon kommer aldrig att behöva visas upp på universitetet och utsättas för hans och kollegornas experiment. Istället kommer hon att få återvända hem till havet. Tanken gör honom alldeles varm inombords och han vet  att Saga hade rätt hela tiden. Han måste komma ihåg att tacka henne sedan, när allt är över. Om de, mot all förmodan, överlever det här.

Det känns som om han rör sig i slowmotion. Som om han springer alldeles för långsamt för att hinna fram i tid, innan vågen sveper in över ön. Hjärtat slår hårt i hans bröst, både av rädsla och ansträngning. Han kastar en hastig blick på Saga och deras blickar möts för ett kort ögonblick. Hon ler mot honom, nästan omärkligt, men han kan se värmen i hennes blick. De springer rakt mot vågen tillsammans. Någonting som känns helt onaturligt att göra, då hela hans kropp skriker efter att få vända om och fly därifrån. Det går emot alla hans instinkter och logiska resonemang, men han litar på Saga och vet att hon har rätt. De måste bara våga tro på att de kan lyckas.

Vågen är nästan framme vid stranden nu och det är Casper och Saga också. De sista stegen fram till havet hör han Sagas röst inombords: Du måste våga tro på lyckliga slut. Sedan tar han ett djupt andetag, sluter ögonen och kastar sig ut i havet, tillsammans med Saga och vattenanden. Det som händer därefter är så förunderligt att han aldrig skulle tro på det om han inte var där och upplevde det själv. Allting stannar upp. Vågen träffar honom aldrig och när han öppnar ögonen igen, så ser han hur vattenanden betraktar honom med de underliga, havsblå ögonen, som är så lika Sagas. Han hinner se att vattenandens ögon strålar av lycka och tacksamhet, innan det händer någonting häpnadsväckande. Havet sväljer vågen, på ett sätt som inte borde vara möjligt. De enorma vattenmassorna dras sakta tillbaka och skapar en kraft som är så stark att Casper och Saga följer med undervattensströmmarna ut i havet.

Novellen är alltså inte slut än, utan jag byggde ut den lite. Nu är det nog tre kapitel kvar! Lite snopet plötsligt slut annars 

Real Time: Tycker din beskrivning av Casper och Saga låter precis som jag föreställt mig dem! Det framkommer nog några detaljer om utseendet nu på slutet och ja, det känns som om det börjar hetta till mellan dem 

Ingenpsykolog: Åh! Vilket fint ledmotiv!  Flickan och Kråkan speglar precis känslan jag hade när jag skrev kapitlet. Har lyssnat på låten flera gånger sedan dess. Den är riktigt bra och det var länge sedan jag hörde den! Tack för att du påminde mig 

De har inte en chans. Hur de än kämpar emot, så dras de bara hjälplöst längre och längre ut i havet. Undervattensströmmarna är alldeles för starka och Casper känner hur paniken börjar sprida sig inombords. Han vet att han måste lyckas ta sig upp till ytan och hämta luft snart, annars är det ute med honom. Någonstans i bakhuvudet oroar han sig för hur det har gått för Saga, för han kan inte se henne någonstans. Men han kan omöjligt hjälpa henne nu, eftersom han inte ens lyckas hålla huvudet ovanför vattenytan. Syrebristen gör honom alldeles yr i huvudet och snart kan han inte hålla andan längre.

Han ser underliga drömsyner. Långa, mörka tentakler sträcker sig hotfullt efter honom eller är det kanske bara vanligt sjögräs? Han vet inte riktigt vilket, men märker att fantasi och verklighet börjar flyta ihop på ett skrämmande sätt. Caspers lungor skriker efter luft och han känner hur skönt det skulle vara att bara omfamna medvetslösheten och flyta bort. Det är så oerhört lockande, men han vet att det är farliga tankar och anstränger sig verkligen för att inte ge efter för dem. Sedan ser han någonting välbekant. Ett par underliga, havsblå ögon, som stirrar rakt in i hans. Caspers hjärta slår hårt i bröstet när han inser att det är Saga! Det han ser är inga tentakler som är ute efter honom och inte heller något sjögräs, utan Sagas långa, mörka hår. Det böljar kring hennes ansikte, som en vacker slöja.

I nästa stund känner han hur någon vårdslös griper tag i hans hår och sliter honom med sig. Han vill skrika av smärta, men det enda som lämnar hans mun är några ynkliga små luftbubblor som virvlar upp mot ytan. Det som händer därefter är så otroligt att det inte borde vara möjligt, precis som med vågen nyss. Saga simmar mot strömmen, trots att de enorma vattenmassorna fortfarande motarbetar henne och drar sig tillbaka ut i havet. Han begriper inte hur hon lyckas, men han har sett tillräckligt mycket de senaste dagarna för att motvilligt acceptera det som händer. Sedan är han nära på att förlora medvetandet igen, men innan han gör det hinner han uppfatta någonting i ögonvrån. Någonting som rör sig så hastigt att han nästan inte begriper vad det är. En glänsande, sprattlande stjärtfena. Vad är det som händer egentligen? tänker han, innan medvetslösheten sänker sig över honom som ett stort, svart mörker.

När han slår upp ögonen på nytt ser han rakt in i Sagas stora, vackra ögon. Under en kort sekund kan han se oron i hennes blick, men när hon inser att han är vaken återgår hon genast till sitt gamla vanliga jag igen och oron är försvunnen som den aldrig funnits där. Casper sätter sig försiktigt upp och hostar vatten. Han drabbas av ett plötsligt yrselanfall och måste samla sig ett ögonblick, innan han frågar: Vad hände? Saga himlar med ögonen. Jag räddade dig fattar du väl, svarar hon bryskt, och ser på honom med glimten i ögat. Men, säger Casper, det var någon annan här också. Jag såg någonting, i ögonvrån, precis innan jag svimmade. Saga ser allvarligt på honom under några sekunder, innan hon skrattar till. Ett kort, hårt skratt, som han känner igen alltför väl vid det här laget. Jag vet inte vad du har lyckats inbilla dig, men det är bara jag här. Det var jag hela tiden.

Casper vet inte vad han ska svara. Men han behöver inte säga någonting, för Saga tar till orda på nytt: För att vara en framstående forskare, säger hon och gör en konstpaus, så är du inte särskilt duktig på att simma. Det kan Casper faktiskt hålla med om, i alla fall inte om han jämför med Saga. Hennes hårda ton sårar honom inte lika mycket längre, för han såg oron i hennes blick nyss när hon trodde att hon hade förlorat honom. Men Saga tycker inte om att verka sårbar, så hon fortsätter att prata om någonting vardagligt: Kom, nu måste vi skynda oss hem och byta om till torra kläder. Hon reser sig upp och borstar av sin våta kjol från sand så gott det går. Sedan sträcker ut handen mot honom och hjälper honom att resa sig upp. Tillsammans, hand i hand, går de sakta bort mot stugan. Himlen har återfått sin vanliga färg nu och solens sista strålar kastar ett vackert, drömskt sken över ön. Platsen ser verkligen helt magisk ut och Casper kan förstå varför vattenandarna har valt att samlas just här under alla dessa år.