BIM sept -22

Hur säker är Natural cycel på att bekräfta ägglossning?
Jag är ny med den, började använda natural cycles denna månad så finns ju inte jätte mycket data från tidigare cykler , utan bara några ägglossningstest som jag hade sparat i kamerarullen från tidigare månad. 

Om det stämmer hade jag helt fel om vilken dag jag hade ägglossning och med det sex fel dagar också. Jag hade ett positivt ägglossningstest den 28/8 och den 29/8 hade det återigen sjukligt och var negativt. Natural cycles bekräftade ägglossning 31/8 med temp höjningen. Det innebär ju ett jag hade ägglossning 3 dagar efter positivt ägglossningstest.. Jag hade ju dessutom bara positivt ägglossningstest en dag..

Kan detta stämma eller behövs det mer data tro för att detta verkligen ska stämma?

Jag har flera gånger läst i tråden om molvärk dagarna efter äl och jag själv känner ofta av denna värk (extra starkt dom gånger jag blivit gravid vill jag inbilla mig!). Och igår läste jag den här artikeln där det ges nån slags förklaring till det. Älskar att nörda ner mig i allt sånt här på cellnivå :) länkar till artikeln med om nån mer vill läsa.

https://fof.se/artikel/2007/5/har-faster-agget/

Hopplöshet är det minsta man kan kalla det. 

Vi började för något år sedan snart att "sluta skydda" oss och var så redo men sen hände inget månad efter månad. Tänkte i somras att nu för vi börja planera aktivt så det händer något med både ägglossningstester och timing men när inget händer då heller blir man uppgiven varje månad.

Skrev i en annan grupp nyligen med om detta. Om att kastas mellan det här hoppet och hopplösheten varje månad. Att man från en månad till en annan glömmer bort vilken berg&dalbana av känslor det är när man slits mellan dessa känslor högt och lågt. Hur handskas andra med dessa känslor? Att ena sekunden känna kroppen fyllas med hopp och "nu händer det" & sväva bort i drömmar om familj, välja barnvagn och känna ständig oro över en liten bebis. För att nästa dag träffas i ansiktet av hopplösheten och se bilden och drömmarna brinna upp framför en. 

Man letar febrilt efter minsta symptom samtidigt som man avfärdar dem lika snabbt om man faktiskt känner något. Man testar dötidigt trots att man vet att det omöjligt kan visa något ändå blir man lika besviken när det faktiskt inte visar något. Kom igen hjärnan? 

Själv sitter man här med hjärtat i händerna varje månad mellan ÄL och BIM och ser det sakta förtvina i väntan på att ett mirakel ska ske samtidigt som man gör allt man kan, månad efter månad efter månad. Man blir bara trött, så in i helvetes trött på alla dessa känslor och denna väntan. Så trött.