Det Fattig-Sverige du inte trodde fanns

Förstår din tanke men att jämföra väldigt rika med ganska rika ger en skev bild. Dessutom ger det fokus på resurser när det inre är mycket viktigare.

Det är därför så många människor uppfattar att de har det dåligt. För det första fokuserar de på ekonomi. Sedan jämför de sig med de som har lite mer resurser än de själva. Detta oavsett om den egna dagsbudgetten är 10:-, 100:-, 1000:- eller 10000:-. Oavsett inkomstnivå landar de i att de har det dåligt.

Jag håller inte med. Kvinnan inser att hon inte har marginaler, men det finns inget självklart sätt att hitta marginaler utan att barnen måste flytta.

Jag har själv skrivit i tråden utifrån perspektivet att man bör sälja huset i tid för att slippa sälja på exekutiv auktion. Jag har då inte tänkt utifrån familjeperspektivet. Barnen som blir funktionellt fattiga om de bor kvar i huset eller behöver bryta upp från sina sociala sammanhang. 

www.aftonbladet.se/kultur/a/4ooKP9/andreas-cervenka-intervjuar-thomas-piketty

Här är en artikel om man är intresserad av det politiska perspektivet på fattigdom och ojämlikhet (vänsterorienterad, så ingen behöver  skriva det)

www.svd.se/a/0QQrBE/micael-dahlen-6-tips-till-dig-som-oroas-over-ekonomin

En artikel som är ett hån mot mångårigt fattiga men med kloka råd för andra som är oroade över sin privatekonomi. Kontentan är: läs inte nyheter, sitt still i båten, snart är det över.

Dvs inget för fattiga på vräkningsgränsen men säkert bra för andra. 

Artikeln med Piketty är tämligen intetsägande. Han hoppar mellan en massa lösryckta tidpunkter och omständigheter utan att visa på några orsakssamband.

Tittar man på svensk historia kan man se att de största välståndsökningarna, inte bara bland de rika utan bland vanligt folk, skett under perioder då vi haft (relativt sett) mindre regleringar och lägre skatter. T.ex under första halvan av 1900-talet fram till 60-talet, och efter 90-talskrisen.

En mer fri och expansiv ekonomi kan också ge mer klirr i kassan för staten, även vid lägre skattetryck. En mindre andel av en större helhet kan fortfarande vara mer än en större del av en mindre helhet.

Och alldeles oavsett anser jag att jämlikhet inte är särskilt eftersträvansvärt, definitivt inte på bekostnad av människors frihet. Så även om höga skatter och mer omfördelning skulle vara "effektivt" och innebära mer pengar till det allmänna är det inte rött att gå den vägen.

Nej, det är inte rött att gå den vägen. (Rolig felsägning 🙂)
Men om du inte anser "att jämlikhet är särskilt eftersträvansvärt" undrar jag vad du gör i en tråd som är ett försök att ge röst till alla oss som är, har varit, eller snart kommer att vara långvarigt fattiga?

Haha, jag såg felskrivningen, hoppades att någon skulle snappa upp det.

Alltså, jag ser inte något som helst skäl till att jag inte skulle skriva i tråden. Vad människor tycker, tänker och gör är väl oftast något viktigt, så jag är givetvis här för att argumentera emot när folk, ofrånkomligen, kommer föreslå mer transfereringar, högre skatter och ett mindre fritt samhälle med mindre fria medborgare.

Tror att det är en ganska vanlig och allmänmänsklig impuls, ungefär som att någon som har en väldigt liberal syn på migration ger sig in i en tråd om skäl att minska migrationen, eller att män ger sig in i diskussionen om jämställdhet omndiskussionen tar sin utgångspunkt i att vi lever i en patriarkal värld. Man vill inte låta sina meningsmotståndare stå oemotsagda helt enkelt.

Okej, det var vad jag trodde, och jag tror inte på separatism. Du får jättegärna också skriva om dina fattiga vänner eller så. Fattigdomserfarenheter. Hur det känns bra för dig att folk blir vräkta eller skulle svälta om det inte var för kyrkan eller för socialförsäkringarna. Hur du motiverar det du skriver om liksom. För jag är fullt medveten om att kapitalism och högerpolitik gjort många rikare, men eftersom jag varit fattig och hade a-kassa innan de höjde den och gjorde det enklare att kvalificera sig för den när ett större flertal drabbades av arbetslöshet under pandemin och levt på strax över 1000 kronor när räkningarna var betalda under många år så undrar jag. Med undantag för påhugg då jag samlade lite buffert. Några månader här och där när jag fick in 13-20.000 efter skatt.  Hur motiverar du att det var rätt då, att jag behövde leva så fattigt i ett rikt land. Att många lever så just nu och att flera riskerar fattigdom på grund av inflationen.

Kan du inte prata kapitalism på något annat ställe? Känner du inga välbärgade som skrockar åt Dahlens ekonomiska råd för att det är så långt borta att oroa sig på riktigt?

Tänker du att fattiga kommer hålla med dig? Jag förstår inte motivationen mer än att du vill ha en "meningsmotståndare". Det finns väl mycket vassare meningsmotståndare på andra ställen. 

Bättre att leva på lite som man tjänat ihop själv än att leva på mycket för andras pengar.

Vi pratade tidigare o. detta med inre frid. Få saker är så bra för själen som att skapa något för sig själv och andra. Det går inte att sätta ett pris på den känslan. Den är mycket viktigare än pengar.

Jag håller med - på kort sikt. När man inte gått till frisör och tandläkare på flera år är det inte lika roligt. Tandläkaren och frisören vill ha pengar. Jag fick en flashback till denna tid under pandemin, då tandläkaren gick under jord och jag helt kom ur att gå till frisören. Slutade även att köpa kläder då jag inte vill beställa på nätet saker som man inte vet om de passar. Jag har nämligen lärt mig att inte köpa en massa saker som jag måste återvinna eller slänga under alla fattiga år. 
Tar dessa exempel i hopp om att människor ska kunna relatera.
Inre frid är bra. Jag fick det av ordnad ekonomi och slippa vara fattig. Innan var det en ständig oro.