Tios mottages tacksamt

Fundera på vad som är viktigast för dig, dina barns välbefinnande eller ditt kärleksliv

Jag skulle säga att det finns ett enda val här: han ser till att få pli på sina barn eller så flyttar man isär. Diagnos eller inte så ska man lära sina barn att inte vara elak mot andra, även autister kan förstå sådant i väldigt många fall.

Ett barn som bara kommer varannan helg, medan de andra barnen är där på heltid får helt olika förutsättningar att smälta in i den ny familjekonstellationen. 

Diagnoserna kan absolut spela roll, men jag tror det är mer än så i detta fallet. Jag tror barnet känner sig utanför. Denne är ju i princip bara på besök och tvingas då dela sin pappa med dig och barnen som får ha honom nära sig på heltid. Inte säkert att barnet kan förklara det här, men jag gissar att allt blev en väldigt stor förändring, främst för detta barn. 

Mina barn är så klart viktigast och alltid prio ett för mig.
men hans barn är också viktigt, jag vill inte göra skillnad på mina/dina., 

kan absolut vara så att hen känner som hen är på ?besök? men vi försöker alla alltid få hen könna sig välkomme.
vi försöker få hen vara med på aktiviteterna vi hittar på men då vill hen inte och då säger pappan ok för att slippa drama. 

ska försöka ta ett prat till med honom, för jag vill ju såklart att allt ska funka. Men jag börjar känna att det är avårt då han alltid skyller hens beteende på diagnos medans jag vill skylla lite på fri uppfostran och rädsla för utbrott 

Han kan ju känna sig utanför även fast ni försöker att han inte ska göra det. Det är känslor som han kanske inte rår över och känslor ni inte bara kan ta bort genom ert beteende när han är där. 

Att komma på besök till sin pappa varannan helg medan andra barn får bo med honom heltid kan nog få vem som helst att känna sig utanför och svartsjuk. När han sen kommer på besök så har ni förväntningar på vad han ska vilja och inte vilja, ni har aktiviteter som ni försöker få med honom på - kollar ni av vad han skulle vilja göra på sina helger med pappan? Han kanske har behov av en lugn dag ensam med sin pappa istället för att tvingas in i stora nyfamiljen  och dela sin tiden med sin pappa med er alla? Och varför skulle det inte vara ok för honom att slippa aktiviteterna om han inte vill? Vem är dessa aktiviteter till för om de ska tvingas fram?

Barnet kanske inte vill komma till er, men tvingas. Kanske du och dina barn kan resa bort en helg och barnet kan vara själv med pappan nästa gång, och se om barnet då uttrycker något till pappan om boendesituationen.

Eftersom kommentarer till ditt barn och dig kommer när pappan inte ser, så vet ju barnet på något plan att det inte är fullständigt rätt....

Det tar tid att bli en styvfamilj och trots att jag aldrig själv varit i någon så har jag snappat upp att ni som föräldrar måste ha nån sorts plan och gemensam riktning. Annars kommer konflikterna... Rent krasst så finns det ju delar av din partners föräldrarskap som inte fungerar här och nu....

Det är dessutom väldigt skillnad på föräldrarskap på heltid och föräldrarskap på deltid. Att komma in i en ny familj varannan vecka är något helt annat än att vara där jämnt. Dessutom är det kanske massor som hänt INNAN som du faktiskt inte ser och vet som också kan förklara din sambos oförmåga, eller att barnet håller på.

Kanske är barnet arg på sin pappa, med rätta och är kanske provocerad över att han  plötsligt har utrymme för nya barn, medan han faktiskt i perioder inte varit välkommen.... 

Jag tänker att du gör klokt att prata med din sambo om hur han tänker att barnet ska trivas och ha det bra. Rimligt att nämligen att utgå från att hans barn behöver lite mer stöd, inte mer fostran 

Jag har inte alla svaren på hur ni exakt måste göra, men du måste få din sambo att förstå att om ni inte båda anstränger er för att lösa problemet så återstår nog bara att gå isär.

de har massa tid själva på helgerna som hen är här torsdag-månd. Plus att de träffas själva vissa kvällar i veckan. Och jag och mina barn åker ofta i väg och gör saker själva När hen är hos oss så egentid får de. Det är mera de vardagliga.

vi har inga gemensamma barn och jag tar ansvr för mina när hans är hos oss.
det är bog mera att sambon tillåter dålugt veteende eller att fula ord kommer mot oss när bara vi hör. Ex att hen önskar att vi inte bodde här, eller till och med att hen harar oss men vi har aldrig gjort något som ska få hans barn att känna så. 
jag har absolut inget emot hans barn, utan mer sambons beteende nör det gäller dessa saker. 

vi pratar om det, men ursäkten är alltid diagnoserna 

Då säger du väl iallafall ifrån direkt till barnet?

Nej, pappan vill hellre ta det med barnet Själv, bakom stängda dörrar.
sen så får man till svar att hen aldrig sagt det till mig eller mitt barn. Jag har bett att vi ska sätta oss alla fyra och prata om det när det händer men så långt kommer vi inte. 

Spontant låter det som att ni faktiskt inte är kompatibla som sambos med era barn. Det handlar ju inte om barnet, utan att det faktiskt får konsekvenser för dina barn.

Antingen ser du potential i att ni kommer samsas, eller så är detta kanske en för stor grej. Att ett barn är otrevligt mot ett annat kan väl inte lösas utan att åtminstone båda barnen är med?