Hur berättar jag för min fru att jag vill skiljas?

Jag tycker att du ska lägga upp det k två eller tre steg.

1. jag skulle skaffa barnvakt en lördag och fredag efter barnen somnat börja prata. Då har ni två separata dagar att prata på alternativt så vet ni att när barnen är avlämnade på lördag kan ni fortsätta. 

2. fråga henne kvällen efter barnen somnat hur hon ser på ett förhållande. Är hon lycklig? Nöjd? Utifrån hennes svar skulle jag formulera att jag  inte var det. Vi har inga  samtal på djupare  nivå, inget sexliv, umgås inte med andra, osv. Jag skulle säga att jag könner det som om vi egentligen inte är ihop utan driver familjen AB framåt och att jag känner att jag nått vägs ände. Att för mig är enda vägen framåt att vi går isär. Sen skulle jag låta gråtandet, skrikandet eller vad nu sker ske. 

3. Om hon vill rädda er så gå i terapi en månad eller två. Dels för att du kan säga till dig själv att du gjorde allt. Dels för att det kommer att ge henne verktyg att hantera det hela och dig med. Dels för att du kan säga till barnen att ni gjorde ett bästa och slutligen för att man får hjälp att kommunicera. Skilsmässor tar fram det sämsta i de flesta. Var ärlig ändå. Säg att du vill inte vara tillsammans för du ser inte att det går. Du vill leva med ngn som är intresserad av din person, som du känner passion för, som känner det för dig, som vill göra saker tillsammans osv. Säg att hon känns som en syster och bästa vän numer. Att du älskar henne som en Syster men inte som fru. Hylla hennes bra sidor men stå fast i sten i att det saknas förutsättningar o er relation för en kärleksrelation. Detta kan även komma fram under terapi. Men man kan gå i parterapi för att skiljas på ett vettigt sätt.

3. Fall inte i fällan att vara kompensatoriskt snäll för att lindra ett dåligt samvete. Om hon inte vill det här kommer hon att tjafsa om allt och då kan du inte köra den där ? ja men hon får ha våningen ett halvår extra för hon mår så dåligt av separationen och den är ju mitt fel och barnen gråter och ?. Det går att hålla fast i vad som sagts och säga jag förstår att du är ledsen men vi säljer ändå. Det gör inte dig kall men hon kommer tycka det.

4. Ni kommer båda att pendla  humörmässigt i det här. Prata om allt tiden gånger och älta det men håll fast vid vissa saker. 

a. Gör upp umgängesschema för barnen tidigt och håll er till det. Hur gör ni med jul och nyår och högtider och udda helger och jämna helger osv? Det låter tramsigt .Så många säger att vi kan komma överens i vardagen men så hånglar den ena med ngn och pang är all samarbetsvilja borta. Då är det värdefullt för barnen och en själv att det finns ett konkret system och en överenskommelse att hålla fast vid. Sen kan man omförhandla den när liten blir större eller omständigheterna kräver det och så vidare.-det är ett trauma för barn när föräldrar skiljer sig men de behöver inte bli traumatiserade Tex. Upplever barnen att mamma och pappa är vänner mår de bättre. Barn till separerade föräldrar som håller sams och kan samarbeta mår bättre än barn vars föräldrar håller sams men är bittra och bråkar. Det är bara den lyckliga kärnfamiljen som är ett bättre alternativ än den separerade. Barn vara separerande föräldrar bråkar mår dåligt. 

b. Bestäm innan ni flyttar ut  vem som tar barnbidrag och hur ni delar kostnader för barnen och vem som ska köpa vad. Räkna ut konkret vad era barn kostar (inte mat för det är samma oavsett) men ALLT annat och kom överens om hur ni fördelar dessa kostnader och vem som gör vad. Ska hon köpa alla ytterkläder och det går på 15000 per år för alla barn så snacka igenom det nu. Samma anledning som a. 

c.bestäm hur ni gör med nya sen när det är aktuellt. Talar man om för den andra när man träffar någon sers, när introducera man barnen. Här gäller inte att man måste vara överens men man bör prata igenom var man står så att man vet hur man ska tackla det som kommer när det kommer. 

d. Köp in allt som behövs innan separation. Se till att ni skaffar sådant som borde finnas i barnens hem innan. Båda bör ha en teve. Barnen ska ha sängar, föräldrarna ska ha sängar osv. se till att när ni flyttar isär så är båda kittade så pass att vardagen fungerar. Det är för barnens skull. Men sedan har man ju bättre ekonomi när man är två och det är rimligt att båda har det ok. Om du tar gamla soffan se då till att det finns en till i hemmet eller på väg till henne. Prata igenom vad det logiskt kan få kosta .

e. Bestäm för guds skull allting om ALLA saker innan flyttdagen. Har haft bekanta som stått och tjafsar om lampor inför barnen på flyttdagen. Barnens värsta mardröm är när mamma och pappa bråkar. Så gör klart allting om det praktiska innan ni separerar så att det är möjligt att inte ens vara o samma hus när det sker OM det är så att det inte går av ngn anledning.

f. Gör även klart med mäklare och styling och värdering och ev försäljning medan ni bor ihop. Ta det på familjerådgivningen i samtal och med stöd. Koppla in jurist imorgon för er båda. 

Lycka till. Är du inte lycklig är det här rätt väg. Sköt det snyggt bara. Det är förutsättningen för vänskap/samarbete/förälsraförhpllande i längden. 

Det håller jag med om. Jag tycker att man bör kommunicera när man inte är nöjd, när man mår dåligt pga olika aspekter och man bör lufta sådant som skulle kunna bli en deal breaker. Samtidigt så är kommunikation så svårt. För  det är inte svartvitt.

Jag kämpade för min förra relation i många år. Känslorna försvinner givetvis inte från en månad till en annan. Det är så lätt att säga att det behövs två för att dansa. Men det är inte sant. Medan jag kämpade tyckte mitt ex att så länge vardagen fungerade var vårt liv och vår relation ok. Att jag tog upp grejer jag behövde, försökte hitta lösningar på sådant som skavde mellan oss (tillsammans med honom men han ändrade aldrig ngt i praktiken) fortsatte göra mig redo för sex och närhet i flera år (duscha, raka benen, vara nära och sådant som jag visste ökade på min egen lust osv fast den började tryta) spelade ingen roll när han slutade duscha eller bry sig eller anstränga sig för att öka på min eller sin egen. Han älskade mig mer än allt på jorden. Jag var en vacker kvinna. Sen valde han att se film själv för att få egentid. Hur mkt egentid han än fick var det aldrig nog. När lusten mellan oss ebbade ut helt tyckte han att vi kunde ta tag i det sen när barnen blev större. Jag sa arr en sexlös relation inte fungerar för mig och han tyckte att det var logiskt och rimligt men tog inte ett steg  för att ändra på det.

Alla fysisk intimitet mellan oss dog ut. Inte från en söndag till en måndag men under en fyraårsperiod. Först älskandet som blev mekaniskt sex som blev sex sällan som blev inget sex. Fysisk närhet reducerades från kramar, massage, handhållande, kroppskontakt i soffan, omhållning på kvällarna, hångel, kyssar, en klapp på axeln till att vara den obligatoriska hej-då-pussen och lite fotmassage ibland OM vi såg ngt gemensamt vilket vi slutat med till vardags för han ville inte se ngt egentligen och jag iddes inte tjata. Efter ett tag blev det skönare att se på egen hand så då när han ville ville inte jag. Inte som hämnd men för osynken. Han ville vara gift. Med mig. Sa att han älskade mig men ändå negligerade han allt mellan oss. Lite i taget tills det inte fanns ngt. Jag försökte längre än honom men även jag tappade fart och efter ett tag lust till ngt ovanstående.

Samtalen blev sämre, mindre djupa. Minns en gång när han kom hem och berättade om sin dag. Jag upplevde att han inte förde ngn dialog längre utan bara monologer. Jag testade att bara humma och jaka på rätt ställe ngn enstaka gång. Kände mig så knäpp för det var helt socialt inkompetent och det var svårt att vara så obrydd. Han berättade klart. Frågade inte ngt om min dag. Jag började själv berätta om den och sa idag har jag gjort det här. Han sa kul mitt i en mening och att han måste gå nu. Tänkte att ja? vår relation har alltså även gått från att ha djupa samtal till att han inte ens frågar om min dag eller lyssnar när jag berättar ELLER märker att jag altivt inte lyssnar på honom.

Sakta men säkert byttes allt ut till detta tomrum. Två vuxna som existerar i samma hushåll men utan genuin omtanke eller ens omsorg för varandra som partners eller älskare men det var aldrig otrevligt eller dålig stämning till vardags. Och det var inte från noll till hundra. Som att man inte pratar. Säger att man behöver hitta det där sexlivet. Diskuterar det i många år kanske men när ingenting förändras och man tex har sex av pliktkänsla så ger man ju upp det. Vi pratade om vår tillitsbrist som han dessutom införde pga vissa handlingar, vi pratade om att det här kommer inte att fungera, vi pratade om att vi måste vända på det , göra ngt, komma närmare. Vi pratade om våra behov. Men det gav ingenting och efter fyra års dålig relation med bra stunder givetvis och sammanlagt kanske sex års knagglig relation (när jag tittade bakåt och tänkte: när hade vi det bra senaste. På riktigt bra ihop. När var vi genuint köra fortfarande. 

Varenda gång jag eller mitt ex eller TS FAKTISKT HAR pratat med sin partner HAR man ju försökt komma framåt. Vi har för övrigt ingen aning om tredje barnet var planerat eller en hoppsan. För två år sedan kanske det var mindre illa än nu och det visst fanns kvar känslor TS tänkte skulle kunna byggas på om än magkänslan kanske börjat viska annat i ensamma mörka stunder. 

Mitt ex var helt ställd när jag slutligen sa att nu räcker det. Vi kan inte ha det som vi har det och dessutom hade han gjort saker som jag inte kunde förlåta. Tilliten var borta. Kanske om vi haft en bättre relation men nu hade vi ju inte det. Inte ens fast han kunde säga att han höll helt med om att vi var klara med varandra och inte borde vara gifta mer ville han egentligen skilja sig. Sluta vara gift, ge upp huset, vårt gemensamma liv. Jag drev igenom skilsmässan och det är han nöjd med idag för han säger själv att han inte älskade mig längre. Ändå tror jag att en del av honom  kunde tänkt sig att leva resten av livet ihop som vänner eller parallell-existerande vuxna för att slippa förlusten och sorgen som en skilsmässa ger. 

Jag tror inte för en sekund att TS och hans fru aldrig pratat om sin relation eller sina behov o ngn form ngn gång. Men jag vet inte. Det enda jag vet är att kommunikation är svårt. Och fastän jag sa till mitt ex att jag vill inte leva med dig under de här premisserna för min kärlek till dig tar slut när du beter dig så här kände han att han fått en tydlig nog heads up när jag lämnade ett halvår senare. 

Jag förstår dig. Vi har bara ett liv. När man måste göra våld på sin själ  för att kunna härda ut sitt liv då är det dags att gå. Du behöver inte motivera dig för någon. Se bara till att du kan stå för dina handlingar inför ditt ex och dina barn. Ledsna känslor kan uppstå och dem får man bemöta men det är skillnad på att vara besviken och ledsen för att ens partner initierar en skillsmässa och vara besviken och ledsen över det men också fundera på om den där nya relationen påbörjades bakom ens rygg. Den svekkänslan kan skicka ngn in i en depression och kommer förpesta samarbetet. Därför röstarnas på att säga som det är men öppna upp för att säga det i parterapi-sammanhang om hon vill det. 

Ett halvår efter att jag separerar frågade en bekant om jag inte ville gå ut och käka. Bekanten hade varit en gemensam ytlig vän till familjen i många år och jag har alltid tyckt så bra om honom. Aldrig umgåtts på tu man hand, aldrig skickat sms, aldrig gjort ngt men alltid vetat var i rummet han befunnit sig på gemensamma tillställningar, alltid känt behov av att veta att han har det bra osv. Alltid pirrat lite i magen när man fått en kram. Aldrig agerat på det förstås. Men sett honom som en vän på ngt sätt. Jag sa ja iaf. Vi gick ut och åt. Insåg att jag var  förälskad i honom. Han berättade att han var det i mig och varit under alla dessa år. Det jag känt för honom har varit en rå passion och utanför ett förhållande kunde jag ju tillåta Mig att känna det och det var som en flodvåg. Vi blev ihop där och då. Utvecklade stark kärlek för varandra. Är det än. Har det än. Barn och hus och livet senare är det fortfarande vi. Fortfarande lika passionerat, intresserat, roligt och underbart. Jag berättade omgående för mitt ex att jag utvecklat känslor för den gemensamma vännen och att de var besvarade och att jag vill se var det ledde. Exet blev arg och ledsen och kände negativa känslor för det. Jag vet att jag inte gjort fel som efter skilsmässan blivit ihop med någon annan som mitt ex inte umgicks med själv någonsin. Men det var ju givetvis ändå jobbigt för exet och av respekt för honom skötte vi det snyggt. Därför berättade jag också. Han skulle veta det från mig, inte behöva stöta på oss någonstans eller höra från gemensamma vänner. Att bli ledsen, upprörd eller besviken är naturligt när det inte blir som man vill. Men man kan oftast respektera eller åtminstone respektera beslut och känslor som känns sanna och genuina även om man inte vill dem. Men ska inte känna sig förd bakom ljuset också. Jag är helt säker på att de öppna korten gjorde vår relation bättre.